Hej alla kämpare
!
Varning för ett tröttsamt inlägg.
Jag har inte varit här å läst senaste veckan, då jag behövde tid att samla mig och fundera på livet. Men kom mest fram till mer frågor.
När vet man att gränsen är nådd, när man inte orkar mer?
Även om det känns helt hopplöst ena stunden så nästa vill man bara fortsätta, börja om å hoppas igen..
Har någon av er skaffat samtssstöd i det här och vilken väg har ni sökt det isf?
Detta jäkla ingemansland i väntan på.. är absolut värst!
Jag tror absolut inte att jag är ensam, men jag vill kräkas åt hela situationen.
Blivit en person som jag inte gillar, bitterhet, ilska och avundsjuka tar allt för stor del av min energi..
Sexliv som blivit parning, relation som får ta stryk..
Kontrollfreaket i mig vill planera, strukturera och styra upp. Men planeringen faller om och om igen..
Näe vet ni vad, jag är less, lessen, förbannad, bitter och mest av allt uppgiven.
Drömmer om ett barn: Jo jag slutade med vaggisarna när jag började tokblöda, men gjorde ett test på TD som jag mailade in till Kliniken..