Info angående sugklockeförlossning/ trångt bäcken (Obs långt!)

Hur kommer det sig att du misstänkte trångt bäcken?

Det gjorde jag egentligen inte, det är det som gör det hela ännu mer skrämmande :/ En kompis till mig förlöstes med akutsnitt efter ett förlossningsförlopp som liknade vårt, men var ännu "trögare". När de fått ut deras bebis såg hans huvud ut som en kon - det var extremt tydligt att hennes bäcken var problemet.
Jag nämnde detta i förbigående på samtalet med läkaren, som då var väldigt tillmötesgående och menade att jag "för min sinnesfrids skull" skulle få göra en mätning, mest för att jag inte skulle oroa mig för detta.
Men jag hade egentligen inte sådana misstankar alls, jag hade helt köpt snacket om att "det finns väldigt få som har bäckenförträngning på riktigt, det är oftast värksvaghet osv.."

Har en kompis som också kämpade nästan 1 dygn med första. Det slutade med snitt eftersom värkarna stannade, hennes kropp orkade inte. 
Man konstaterade i efterhand att hennes bäcken är trångt så nästa barn barn var inget snack hon fick planerat snitt.
Jag tycker det är skrämmande att inte läkare kan erkänna när det är på väg att gå åt skogen och att alla inte kan föda vaginalt. Tänker på den skrämmande artikeln som var i aftonbladet om tjejen vars barn bröt nacken i samband med förlossningen.
  

Det är jätteskrämmande! Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är rättshaveristiskt lagd, och inte vågar lita på det de säger till 100%... Men det är hemskt otäckt att tänka på vilka konsekvenser det hade kunnat få för någon som inte orkat/vågat/kunnat/tänkt på att ifrågasätta... Hade jag inte själv fört bäckenmätningen på tal hade den inte blivit av, då hade garanterat också denna förlossning blivit jättedramatisk :(

24 timmar och nära akutsnitt om dottern inte skulle komma ut med sugklockan .
Sista sekund kom hon ut livlös typ helt blå och kunde inte andas alls.
Var öppen 4cm + vatten avgång dagen innan och massa värkar.
Kl 00.40 tiden tog dom slut och jag fick värkstimulerande dropp   
Dottern åkte allt mer upp och jag svimmade var borta ca sådär 5 minuter antingen hade hjärtat mitt stannat till men jag kunde se min kropp ligga kvar i sängen och se läkarna och barnmorskerna ropa efter mig många ggr innan jag vaknade till.
Barnmorskan tog in hela sin arm in i mig och drog ner dottern.
Jag blev klippt och tången var till hjälp och sugklockan.
Trångt bäcken har man aldrig kollat tyvärr.
Hon var 4140g
Föddes 01.47

Andra 2 har jag fått snitt så TACK o lov var andra barnet dubbel så stor.
Men jag blev tvingad till vaginal förlossning av bm tyvärr men läkaren sa nej och gav mig snitt.
Tredje så gjorde man så att man tog honom ut redan 2 v innan BF för att han också var stor.           

Är gravid i v36 med andra barnet och är livrädd för förlossningen! Den första tog 31 timmar och jag var knappt närvarande på slutet pga att jag var helt slutkörd. Det hela började med att slemproppen gick och strax efter det åkte vi in till BB. Då var jag öppen 4 cm och jag blev inskriven. Sen kändes det som en evighet innan något hände. Efter 4 timmar i badet hade jag öppnats 2 cm till. Då ville dom ha upp mig till rummet. Jag ville för allt i världen inte lämna det underbara badkaret eftersom strålarna från munstycket lindrade smärtan när värkarna kom. Men det var bara och kasa sig upp och iväg. Dom stack hål på vattenhinnan men det gjorde inte mycket framsteg. Jag fick dropp för att värkarna skulle bli starkare men det blev dom inte. Allt gick så fruktansvärt sakta och lustgasen blev mitt tillfälliga beroende mitt i all smärta. Men hade inte min underbara man funnits vid min sida hade jag aldrig klarat av det. Han hade tom brännsår på knogarna, så mycket hade han masserat min rygg ;) Min klippa...
Till slut var jag helt öppen men bebisen låg i ansiktsbjudning och han var väldigt stor. Så läkaren bestämde att ta sugklockan till hjälp. Efter ca 28 timmar hade jag knappt någon kraft kvar och krystvärkarna "dog ut" kändes det som. Efter att läkaren provat 6 ggr med sugklockan, varav den släppte 3 ggr (jag glömmer aldrig det ljudet), så beslutar dom för akut kejsarsnitt. När han sa dom orden kändes det som "Gör vad f*n ni vill med mig, bara bebisen kommer ut och mår bra". Han stackarn hade ju kämpat lika länge han...
Så dom fick trycka tillbaka honom och körde sen iväg med mig till operation. Det var en stark krabat på 4430gr som lades på mitt bröst efter att allt var över. Men jag minns att jag var så trött så jag kunde inte njuta ordentligt av att vara mamma. Jag ville bara sova. Väl tillbaka i rummet så slocknade vi alla tre tillsammans.
Dagen efter kom läkaren in och förklarade hela förloppet och sa bl.a. att om dom hade misstänkt det minsta lilla på att jag var för trång så skulle dom har gjort en bäckenröntgen men än gång men det fanns ingen som helst anledning till att tro det. Utan det var för att jag var värksvag, bebisens storlek och ansiktsbjudningen som gjorde, tillsammans, att det inte gick som det skulle. Okej, tänkte vi, då vet vi iaf orsakerna. Rent psykiskt sätt så tog min man det hårdare än vad jag gjorde efter förlossningen. Jag var bara glad att allt var över och att våran son mådde bra. Men min man var ett vrak två- tre dagar efteråt. Även att han självklart också var glad över att allt hade gått "bra" i slutändan.

Väl hemma fick jag, med bm hjälp som började gråta så fort hon fick se mig, prata med en annan läkare som rekommenderade en röntgen iaf, när hon hade läst journalen.

Nu är jag som sagt i v36 och var på bäckenröntgen i tors och fick svaret idag. Tydligen ligger jag precis på gränsen för att vara för trång, så dom vill göra ett ultraljud för att se hur stor bebisen är. Det är så typiskt att dom inte kunde fixa det med än gång och jag hatar mig själv att jag litade fullkomligt på läkarens uttalande.

Mitt huvud sprängs snart av alla tankar som flyger om kring. Om dom bestämmer sig för att inte göra ett planerat snitt så känns röntgen så onödig gjord. Den har bara gjort mig ännu räddare för förlossning nr 2.
Ärligt talat så känns allt för jävligt just nu. Jag brukar alltid försöka peppa mig själv men denna gången känner jag mig bara tom. Lite som att luften har gått ur en. Men vi får se vad bm säger i morgon.

Ville bara dela med mig av min historia och måste säga att det var skönt att skriva av sig allt detta ;)

Lägger till i favorit! Har liknande erfarenhet sv första förlossning och bf om 5 v! Har " köpt snacket" om att det inte händer igen, men kanske måste omvärdera efter att ha läst detta!

Har en liknande historia i bagaget. Inför vår första fl så bad jag om att göra en bäckenmätning och ett tillväxt ul. Jag fick tjata och stå på men fick tillslut igenom det. Sagt och gjort, en mätningarna var bäckenet ok någon mm tillgodo och bebis beräknades till ca 3800g. Så det bestämdes en vag. fl. Det hela startade och flöt på ganska ok till en början men efter ett tag så började det gå utför... För att göra en lång historia lite kortare... Jag var efter ett antal timmar öppen 10cm ovh stod sedan still så i ytterligare 8 h utan att bebis kom ned. Man bestämde att man skulle lägga en sugklocka. Detta gjorde och man började dra och upptäckte att hon satt fast (sk skulderdystoci) och då blev det akut. Läkaren drog och en bm hängde och tryckte med hela hennes kroppsvikt på magen för att hjälpa till samtidigt som en annan försökte rotera loss axlarna på bebis. Det stod ett helt akutteam i fontänen redo att ta bebis och hela rummet var fullt av folk. De fick ut henne, klippte navelsträngen och sprang iväg med henne... Det hela gick bra tillslut men bebisens axel var skadad så hon kunde inte röra den. Vi blev sedan remitterad vidare till ett barnsjukhus då man befarade att hon kunde fått skadade nerver i axeln men det slutade gott och gick till sig efter ett tag tack och lov! Det visade sig även att bebis bara vägde 3200g och inte kring 3800g som tillväxt ul sa. Idag kan jag tänka hur hade det hela slutat om den uppskattade vikten hade stämt?! Nu var hon ju mindre och vad hade hänt om de räknat fel åt andra hållet?! Efter det så visade det sig tydligen att min form på bäckenet inte var bra, måtten var ok men inte formen.... Så efter det så blev det snitt då det var dags för syskon men tro inte att det var vissa som försökte tala in en på en fl med sk snittkontrakt....

Har varit på ul idag och bebisen väger ca 2700 gr, helt normal storlek alltså för v36. Fick också reda på att måttet var 31,5. Precis där gränsen går för trångt bäcken. Bm bokade tid för mig hos läkaren på torsdag för samtal och "dom", snitt eller ej. Jag är fortfarande livrädd och har tjutit hela dagen för vad som kan hända om jag är tvungen att gå igenom en vaginal fl. Tänk om denna bebis inte är lika stark? Vad händer då? För ingen läkare kan väl till 110% garantera att det blir lättare med den andra fl? Min mammas tre st fl blev bara värre...
Till råga på allt så sa bm att "läkaren kan vara lite hård, så att du vet om det när du ska på samtal". Så ett planerat snitt lär kag väl få se i stjärnorna efter...
Finns det någon där ute som har varit med om liknande fl med samma gränsmått men ändå lyckats föda vf andra gången??

Tittar in här sex månader senare och se där, fler har hittat hit! Pepp tjejer, på dem bara, låt inte läkare och bm köra över er!!

Hade också en traumatisk förlossning som slutade med sugklocka när krystvärkarna varat i nästan 2 timmar och babyns huvud inte sjunkit ner.De drog och drog, 2 doktorer och 3 barnmorskor i rummet. Efter ett tag sa de att om huvudet inte kommer med nästa krystvärk så blir det akutsnitt. Huvudet kom med nästa krystvärk men sen fastade han.. I paniken med att få loss axlarna och dra ut honom bröt han nyckelbenet, man kunde tydligt höra knaket.. Usch.. Sen kom han ut.. han var helt medtagen och de klippte navelsträngen och sprang iväg med honom.. Efter 5 min hade han kvicknat till och jag fick honom på mitt bröst.

BM sa efteråt att om jag vill ha fler barn så MÅSTE det göras en bäckenmätning.. Hon verkade helt säker på att det var bäckenmåttet och inget annat som var problemet. Jag fick dock intrycket att hon försökte säga till mig mellan raderna att jag nog måste förbereda mig på att få kämpa för att få detta undersökt vid nästa graviditet. sjukt.
Han vägde 3700 gram så han var ganska normalstor..

Jag undrar vad du har tänkt med denna tråden. Det är inte mycket information du ger mer än det som passar dig. Din berättelse hjälper INTE andra kvinnor som till exempel ska föda första barnet, har haft jobbig första förlossning och börjar tro att de har för trångt bäcken.

Du hoppar över viktiga delar av din upplevelse av första förlossningen så som hur var du under tiden? Låg du ner? Var du uppe och gick? Fick du epidural? Och så vidare. Det saknas för många pusselbitar för att detta ska vara bra information för andra kvinnor.

Att mäta bäcken med röntgen är inte en rättvis siffra heller. Du tar bilden liggandes men i förlossningen  i upprätt ställning öppnar du bäckenet med hela 30%

Jag förstår att detta kanske blir en plats för kvinnor att berätta om sina traumatiska upplevelser istället för att ge rättvis information som kan HJÄLPA andra.

Aldrig sluta tro på din förmåga att föda barn vaginalt om du har haft svår första förlossning. Det kan vara så många andra faktorer som spelar in att det blev som det blev. Det är väldigt få som har för trånga bäcken så snälla tänk lite kritiskt.

Ni som har varit med om ovanstående ... (även jag hade en traumatisk fl med sugklocka som släppte ett par ggr, och som sagt... LJUDET!!!) 
Fixerade era barn sig innan fl?
 

Jadå båda mina grabbar fixerade sig veckor innan förlossningen. Kan säga också att jag inte fick planerat snitt andra gången. Idioten till överläkare, som inte lyssnade ett skvatt på vad vi hade att säga, nekade mig planerat snitt så det slutade med ett akut snitt igen istället. Något som skulle kunna ha undvikits, men som tur var så var gossen stark och pigg.

Jag går nämligen just nu och brottas med känslor inför kommande förlossning...

Vill sååå gärna ha en vaginal förlossning till. En andra chans att få en normal förlossning utan instrument liksom.
Önskar inget hellre än att gå hemma och vänta in de där första små tecknen på att det kan vara dags..

Samtidigt, i en annan del av hjärnan är jag fullkomligt livrädd för att det ska bli likadant igen.
Visst är det så att bäckenet öppnas upp mer vid upprätt ställning, men om man blir beordrad ryggläge pga av ctg-mätning då hjärtljuden går ner stadigt? 

Jag blev ordentligt sjuk efter förlossningen och låg inlagd i 7 dagar med dropp och antibiotika, min kropp orkade helt enkelt inte med.
Sonen fick en klavikelfraktur i förlossningen, då han satt lite fast..

Ska till min nya bm nästa vecka och gå igenom allt det här. Vet inte vad jag vill. Jag är ju rädd för hur nästa förlossning kan utvecklas, samtidigt vet jag inte om jag egentligen vill snittas. Jag vet att jag VILL bli mätt över bäckenet, frågan är hur sent de gör det? Går in i v 29 nu. 

Jag var också tveksam och hade delade tankar om förlossning nr 2. För att försöka "lugna" dig lite så går det ju att försöka föda vaginalt men om du avviker från kurvan eller att ngt annat blir fel så gör dom snitt. Så bestämde dom med mig och det lugnade ner mig lite iaf.

Jag var i v 36 när dom mätte mig.

Hej

Det var en skrämmande berättelse.

Första barnet, första förlossningen vet kanske egentligen ingen hur en kvinnas bäcken är väl anpassat för att föda ut ett barn.

Om det varit så traumatiskt som du beskriver, trots bäckenmätning etc så är jag ändå imponerad av hur du ens vågar tänka tanken att föda vaginalt igen. Bäckenträngsel brukar vara en indikation för kejsarsnitt oavsett om barnet är normaltstort.

Hoppas du får stöd i det du väljer. Jag hoppas också du får hjälp om du väljer kejsarsnitt. Det föds idag många barn via snitt av andra orsaker också och det är idag ett bra alternativ och det ska inte anses som ett sämre sätt att föda, även om många kvinnor känner som sig misslyckade att de går miste om upplevelsen av att föda barn naturlig väg så som vaginalt. Bara barnet kommer ut på ett säkert sätt och kvinnan inte riskerar sin egen hälsa el ohälsa. Kejsarsnitt är iofs också en risk då man ändå genomgår en stor bukoperation.