Info angående sugklockeförlossning/ trångt bäcken (Obs långt!)
Obs! Denna tråd är avsedd som information till omföderskor med svåra första förlossningar, alt. till förstföderskor med misstänkt trångt bäcken. Jag vill INTE skrämma upp någon i onödan, så är du förstföderska och rädd i största allmänhet - fundera ett varv till innan du läser vidare!
Jag har precis varit med om något ganska skrämmande. Min första förlossning var långdragen, bebisen sjönk inte ner ordentligt - jag var fullt öppen i 5 timmar utan att bebisen sjönk ner alls. Sedan fick jag massor med värkstimulerande dropp, och till slut kom han ner så pass att det gick att dra ut honom med sugklocka. Den släppte TRE ggr, och i min journal har läkaren strukit under "extraktion tung", med flera streck. Sonen vägde 3100 gram...
Han var medtagen, i behov av smärtstillande i flera dagar efter förlossningen och har fortfarande, fyra år senare, ett stort ärr efter sugklockan. Jag hade ångest, blev deprimerad och kände mig våldtagen och som en "dålig" föderska i flera år efteråt.
Nu inför förlossning nr. 2 har vi gått i Aurorasamtal, och hade efter mycket om och men bestämt oss för att göra ett försök med en vaginal förlossning. Att det blev så dramatiskt sist berodde enligt bm och överläkaren med största sannolikhet på "värksvaghet" och det skulle garanterat gå smidigare andra gången.
Men, på mitt initiativ fick jag till slut, efter att Aurorasamtalen var avklarade och vi tom hade fått en "förlossningsplan" med snittberedskap, tid för en bäckenmätning.
"Bara för din skull, så att du inte behöver tänka på det. Det är väldigt ovanligt att man har för trångt bäcken för att föda barn. Det gick ju förra gången, även om det var lite trögt!", menade bm och överläkaren.
Två dagar efter mätningen ringde överläkaren mig, och nu lät det helt annorlunda:
"jaa, det här ser ju tveksamt ut, jag skulle absolut inte tveka att rekommendera ett planerat snitt i det här läget. Ditt utgångsmått förklarar ju att det blev som det blev sist, och är det här barnet lika stort eller större så är risken ganska stor att barnet fastnar..."
Kontentan av detta är att hade inte jag stått på mig, hade jag nästan garanterat fått en lika traumatisk och dramatiskt förlossning igen, möjligen avslutad med akutsnitt i stället för sugklocka, men i övrigt lika. Det var rena turen att sonen klarade sig utan men sist! Och detta trauma - som Aurorasamtalen var till för att förebygga - höll de på att utsätta mig för en gång till, bara för att förlossningsvården nu för tiden tydligen har bestämt sig för att trångt bäcken inte existerar längre. Allt är bara "värksvaghet", tydligen.
För min del har detta gjort att jag i fyra år trott att den förra förlossningen var mitt fel, att det var jag som var "värksvag" och inte kunde föda barn som alla andra. Och nu, med två veckor till bf, får jag reda på att min så kallade "värksvaghet" tydligen var orsakad av ett bäcken där inget normalstort barn kan passera "utan betydande risker" (överläkarens ord).
Vad vill jag då med denna historia? - tja, dels skriva av mig - jag är skrämd, lättad och arg i en enda röra just nu. Och dels förmedla denna info till er där ute med liknande historier i bagaget. Se till att få en bäckenmätning, så att ni inte av ren slentrian från vårdens sida utsätts för onödiga risker! Det var nära ögat för min del, och med stor sannolikhet hade det slutat likadant eller ännu värre denna gång, eftersom barn nr 2 oftast är större...