God styvmor?

Extravuxen?

Däremot får jag lite vibbar av att du inte blir så delaktig när barnet är där vilket jag tycker att du självklart skall få lov att vara samt ha en bra relation till barnet, hitta på saker osv.

Hur länge har ni varit ihop du och pappan?

Här började vi nog lite som du beskriver när sambon flyttade in att jag gjorde mest och han var lite mer utanför men med tiden och när de lärt känna varandra så fick de ju en egen relation och sambon gjorde ju saker jag inte var intresserad av men som sonen gillade så de fick ju en alldeles egen relation.

Skapa en egen relation till barnet på era villkor. 
Man måste inte sätta en titel, det kan räcka med att veta att man diggar varandra och sen ta det därifrån.

När du lär känna en ny människa är det ju inte så att första prioritet är att sätta status; Är vi bästa vänner? Nära vänner? Bekanta? Festkompisar?
Man lär känna varandra och bygger upp relationen utifrån vad man kan tillföra varandras liv.
Det är ingen skillnad när man ska bygga upp en relation till ett barn.

Skulle jag ge dig råd så skulle det vara att släppa förväntningarna som andra lägger på dig, och fokusera på vad du och barnet kan ge varandra.  

men allstå, oavsett vems barnet är så är man väl en familj? och i en familj gör man saker tillsammans oavsett om det är att diska, se film tillsammans eller ta del i någon lek. 

Och den familjen där ingår givetvis att uppfostra barnet, självklart ska även du vara delaktig i barnets vardag med uppfostran, läxläsning, skjutsa till kompis, what ever. Pappan har huvudansvaret förstås men du ska inte behöva stå i nån bakgrund för det.

Skaffa också en egen relation med barnet, gör saker bara du och barnet och få en egen kontakt så är det nog enklare också att hitta sin roll i familjen.     

Jag tycker du har en väldigt mogen sambo som har sagt att föräldrabiten tar han hand om . Detta innebär att du bara kan vara. Du behöver inte ta ansvar över barnet. Ni kan umgås som vänner helt enkelt och du är delaktig på det sättet. Som en familjemedlem.

Men vad exakt gör en extravuxen? Kan man välja att vara det ibland och ibland inte? Eftersom allt sker på pappans villkor så känner jag till och från att inte vara något alls. Men då får jag dåligt samvete..

jag tycker du o pappan borde prata om det där, bor ni tillsammans så är ni ju en familj. Jag tror inte att du vill att han skulle vara i bakgrunden om barnet var ditt, så varför ska du acceptera det från hans sida?

vilken roll VILL du ha i barnets och familjens liv?  Bor man med varandra så blir man ju insyltad förr eller senare ändå. Du har väl ändå koll på barnets kläder att det blir tvättat, att barnet får rätt saker med sig till förskola/skola , markservice helt enkelt sköter väl du ändå och det är ju också en del av barnets liv och vardag.

Jag är bonusförälder och bioförälder och jag behandlar alla barn lika i den här familjen, det är ingen skillnad på om min man skjutsar mina barn till nån aktivitet eller om det är jag som hämtar hans dotter vid bussen, sak samma liksom.

Däremot har man ju inget rent juridiskt att säga till om och där nånstans får man ju också kanske hitta sina egna vägar att gå. Om jag ändå ska på dagismöte så kan jag likagärna gå på bonusdotterns föräldramöte också timman efter. Den informationen jag får med mig hem därifrån  tar jag med mig hem och sen får maken och mamman ta besluten om det är något.

Så viktigast är att ni pratar med varandra, hitta ett förhållningssätt som känns okej för alla inblandade.  han kanske har sina skäl till att han håller stenhårt på föräldrarollen. Lyssna och ta in och kom med förslag.   

Jag känner mig inte särskilt delaktig i sambons familj. Det är han och barnet och sedan är det jag och han när barnet inte är här. Från min sida saknas det i alla fall familjekänsla. Nu behöver det ju i och för sig inte vara negativt. Eller kanske kommer det med tiden i alla fall. Vet varken ut eller in..

Det jag är mest orolig för är hur det kommer att bli när vi får barn gemensamt (är gravid). Är det verkligen hälsosamt att ha två minifamiljer i ett och samma hushåll? För mig känns det onaturligt. Men är det bara för att jag är ovan vid nyfamiljen?

En vän har man på lika villkor och ett gemensamt utbyte av. Det kan man aldrig ha med ett bonusbarn. Särskilt om man är som jag och inte gillar att leka med barn särskilt mycket. Det gör jag ibland och bara för bonusbarnet skull.

Jag förmodar att du menar att pappan nattar barnet, hjälper det vid toalettbesök, tandborstning, bad, påklädning, dagislämning och hämtning, etc.

Men du kan ju finnas där i andra aktiviteter. Ni kan allihopa gå till lekparken, badhuset, biblioteket, på promenad (kanske med matsäck), spela spel, se på tv/video, baka, laga mat, etc...
Du behöver ju inte vara med hela tiden, men ibland, beroende på vilken aktivitet det handlar om.   

Relationen mellan barnet och dig skall ske på barnets och dina villkor. Den biten skall han inte styra över. Sedan tar du det som det kommer, det kommer lösa sig allt eftersom

Det kanske finns annat att göra med barnet än att leka?
Min man skapade sig en egen relation med min dotter sedan tidigare genom att fråga henne om hon ville följa med på en aktivitet han gillade. Eftersom han gillade det så kände hon av det och hade också roligt.
Tror t o m att detta lade en grund till att hon idag läser den utbildning hon gör, en mansdominerad sådan med 1-2 tjejer/klass.

Kort sagt ta med barnet på något du kan tänka dig att ni båda får ut något av och försök finnas där för barnet om h*n verkar behöva någon mer än pappa eller mamma.

Men är det okej för mig att äta min middag själv framför tv:n för att jag inte orkar med dem? Eller glo på film när bonusbarnet vill ha uppmärksamhet? Jag tycker själv inte att det är okej även om jag skulle ha lust att göra det ofta. Då blir det ju en relation på barnets villkor, inte mina.

Hur man än lägger det är det nog omöjligt att ha en relation till ett barn på sina egna villkor, om man inte är helt oansvarig som vuxen.    

Skrev jag inte på bådas villkor. Du skall känna dig bekväm men också vara vuxen i din roll, barnet skall känna sig bekväm

vad är det som gör att du itne orkar med dom? Känner du dig utanför eller BLIR du utanför i deras relation till varandra? Blir du inte insläppt i deras relation ?

Jag tycker verkligen inte det låter sunt att du ska behöva "försvinna" under den tiden barnet är hemma. Det är inte okej. Varken för dig eller i din roll gentemot barnet.     

Vissa saker gör man som familj, tex att alla äter samtidigt vid köksbordet. Då får man lägga prestigen åt sidan och anstränga sig för att den stunden ska bli trevlig för alla. Att då lämna köksbordet för att man känner att man inte passar in är då ohyfsat.

  

Jag känner igen det där. Att pappan är så himla kompetent själv och verkligen inte vill "belasta" med att nya tjejen ska behöva ta ansvar eller ha några uppgifter. Det må vara bra att pappan tar huvudansvaret och det funkar säkert olika för olika människor, för mig har just det där varit det jobbiga.
Jag känner inte att jag räknas och har en roll i vår konstellation, han är så tillräckligt (har en del att bevisa för sig själv och andra också tror jag) och jag blir bara som en skugga som har svårt att tränga igenom deras bubbla.

Be pappan att ge dig ansvar att bjuda in dig. kanske du kan hämta på dagis ibland, eller ta med barnet till badhuset/likplatsen, läsa saga ibland osv osv. Så att barnet ser att du ingår i denna familj. Då blir relationen kanske naturlig efterhand? Eller så vill du inte det och det är också helt ok, men då kanske man får räkna med att vara lite mer "utanför" när barnet är hos er? 

Säger vem, du?

Nej, alla behöver inte se en konstellation på samma sätt för att det ska fungera.

Varför måste man göra saker tillsammans bara för att det finns en gemensam nämnare, hänger du med dina kompisars kompisar eller deras föräldrar, grannar, kanske barn bara för att du känner en en som känner dom?

Varför är det självklart att TS ska vara delaktig i barnets vardag med uppfostran, läxläsning, skjuts til kompisar, what ever. Är det för att du tycker så och skriver så?
Det funkar inte riktigt så, alla delar inte din uppfattning och kommer heller inte göra det för att du tror att du har en generell regel som alla måste förja annars kommer det aldrig fungera.

Det sista är nog ett utav de få sanningsenliga påståendena du kommit med hittills.

Finns där, så kommer barnet till dig när det är redo!

Det kanske känns utanför nu, men du har igen det sen när barnet ser dig just som en vuxenresurs och inte en extraförälder.

Jag ser liksom inte någon poäng med att bo sambo. Varannan vecka ska jag bo med ett barn som känns helt främmande och känna mig som ett bihang. Känns inte så lockande längre. Kanske bli särbo istället.