Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Jag håller med, akta dig för sådant. Jag har haft otäcka vibbar om vad som skulle kunna drabba mig i en sådan situation sedan själva separationen. Det hörs i hans ton och vilka knappar han trycker på i skuldbeläggningen (när han känner sig hotad eller på annat sätt känner att han är i underläge). Saken är den att kombinationen: att de har inga som helst gränser, empatistörning och måste till varje pris vinna - det kommer att knäcka dig. Du kommer att få se honom briljera med hjälp av sina lögner och se honom spela upp filmen "duktiga kämpande pappan" om och om igen. De kommer aldrig eller i a f förmodligen inte tillräckligt mycket för att det ska bli till din fördel, tro på vad du upplevt. Det är så väl dolt när man möter en nacissist kortare stunder. Glöm inte att det inte spelar någon roll hur felfritt du beter dig, de kan lätt måla upp en annan bild som raserar det du omsorgsfullt byggt ... om de har lust den dagen.

Det låter mycket som min historia och hur jag också upplevt det. "Friigen", jag tror du måste gå igenom denna "hoppfulla period" liksom jag själv gjort för att på djupet inse att det är nästintill omöjligt att resonera och komma till lösningar, även med en tredje part. Tyvärr är det mycket valet av pest eller kolera med en nacissist, jag vet innerligt detta. för en själv är målet så självklart, samarbete och barnens bästa, men ni har inte samma mål och kommer inte ha ha detta. Min lösning för att försöka må bra är just som narvalen säger, ligg lågt, bara nämn det nödvändigaste, kontakta inte. Jag tillägger, lämna inte ut känslor eller något av ditt liv, ge inte något av detta. Det blir verktyg när det blir skakigt för honom.

Jag har också utsatts för tärande terror och jag tror exakt som ovan, att de blir som galna när de märker hur makten rinner dem ur händerna. Jag har försökt att hela tiden handla som om han inte fanns, att jag vore änka eller liknande. Det är en bra utgångspunkt för frigörelse, att inte behöva något från dem, alls. Inte pengar, inte planering. Han kör sitt sviniga race med att t ex boka resor hit och dit utan att fråga, hämta ett barn från skolan utan att meddela, men jag anpassar och har ett värdigt flexibelt liv som motvapen. Och barnen blir större, det blir lättare, en dag är de 18 och då är saker annorlunda. Man kan välja på ett annat sätt.

Tror du det finns utrymme för att du kan förbättra ekonomin på egen hand?
Det blev en vändning för mig. Jag gjorde rätt drastiska förändringar i vardagen och det fungerade. Men jag förstår om du redan nu sliter.

Det är faktiskt enda sättet, tyvärr. Man får modellera om sin naturliga inre medfödda känsla som går ut på att lösa saker, få saker att fungera och att ha ett samarbete med utbyte av känslor, åsikter och respekt.

Men, saklighet och återhållsamhet med kontakt och känslor - då är man på rätt väg.

Bara gentemot narcissisten förstås.

Jag förstår helt, men för att må bra eller bättre i tillvaron, arbeta dig bort mot det tankesättet. Du "jobbar" mot en mekanism inte en person.

Han ser inte dig som en person på det vanliga viset och som vi andra skulle göra, så varför skulle du se honom som en, det blir bara besvärligt.

Kram o gonatt/TS

Så är det, tyvärr. Och ofta drar man ett dubbelt stort lass dessutom -  p g a den ansvarslöshet man har att tampas med i den andre vårdnadshavaren.

Låter bra att råd kom till nytta, jag tror och hoppas på att de såg igenom hans pladdrande för att försöka framhäva sig själv.

Det finns ett ordspråk som typ betyder lite åt detsamma håll som "lär känna din fiende", man säger "prata med bönder på bönders vis". Prata med narcissister på deras vis, inte som men "vanliga" människor.

Använd deras kyla och avsaknad av stress, skam och skuld mot dem, men addera lite av deras charm och artighet också (som de slår på när det behövs), och gubevars inte kränka dem med någon oförlåtlig kritik.

Då kan man klara sig hyggligt.

Bra, jag är säker på att du gjorde det som var bäst i den stunden. Och ibland kan man orsaka en effekt och reaktion man inte ens tänkt på kan vara en fördel.
Hoppas allt går så bra, det bara kan.

Kram//TS

Kunde ha varit jag som skrev, det enda som inte stämmer är att han lämnade mig, men faktiskt -  det är det bästa som kan hända när det gäller avslut i ett förhållande med en narcissist. Och jag är övertygad om din kamp för att upprätthålla hela situationen på ett vad du då uppfattade som ett normalt sunt sätt, tills allt brast.

De vill stå som den "segrande" och då får man mindre besvär. Jag kastade ut min äkta man i ren överlevnadsinstinkt. Allt gick så otroligt långt och jag var bara en skör spillra bakom fasaden av en "narcissistiskt perfekt familj". Jag var helt nedbruten till märgen och kunde inte fatta egna beslut (annat än detta instinktiva), det har jag fått betala för på olika sätt. Helst ska man lura narcissisten att den "vunnit", verkar det som.

Jag hade inte lämnat om det inte var för att jag kände min egen undergång komma, så att säga. Minns att jag direkt ringde min syster och berättade att jag gjort något som var väldigt tufft (kastat ut honom) och att jag behövde hjälp, professionell sådan, eftersom min beslutsförmåga (förnuftet) var borta. Det tog två år i terapi bara att komma på fötter.
Idag frisk (6 år senare) och ett normalt liv med normal man. Jag växte upp under trygga förhållanden och kan bara skylla på förälskelse och envishet med att hålla ihop en familj till vilket pris som helst (uppenbarligen).