• anemon1

    Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

    Hej,

    Jag har svarat i "inbox", ser att du skrivit till mig tidigare.
    mvh/anemon1

  • anemon1

    Hej vänner,
    det är jag - trådstartaren av denna grupp som tittar in. Ledsen att jag kom av mig med projektet stödgrupp i just Stockholm (bra att ni jobbar på i Göteborg:), men det var så svårt att få till tiden. Jag vet dock hur enormt viktigt det är att få prata med de som vet vad denna typ av relation innebär. 
    Jag läser med medkänsla era inlägg och vill säga att "bryta" det är enda vägen. Hur tufft det än är så är det det rätta i relationen med personer som har detta beteende mönster. Jag gissar också att många av er är vänliga, omsorgsfulla, samvetsgranna och omtänksamma människor, som levt i tron att "bara man anstränger sig tillräckligt i relationen så ...." .
    Anledningen att jag gissar så är att det är ju denna typ av människor som är extra attraktiva för narcissister. Formbara, medgörliga. Alltså, inte väljer de en annan narcissist eller liknande (vilket jobb de skulle få...).

    Så, glöm nu aldrig att ni är värda en kärleksfull relation i samspel med en annan "normal" person, det går att finna styrkan att välja bort en narcissist (trots deras djävulska metkrokar). När och om ni sedan är redo för en ny relation, så kommer det att bli bra (var försiktiga bara, antennerna ute, too good to be true är aldrig riktigt på riktigt...)

    Kram/TS

  • anemon1
    Marie 1 skrev 2016-07-10 20:16:27 följande:
    Lyckats lämna och har också två barn. Hur långt i processen har du kommit?

    Marie
    Jag med/TS
  • anemon1
    Marie 1 skrev 2016-07-10 20:19:33 följande:

    Tror ni att en sådan person går att leva med om personen verkligen vill förändra sig?


    Nej, d v s det går att leva med tills du brutits ned av de härskartekniker som nercissister använder sig av (silent treatment, tärande nedvärderingar, växlande åsikter och budskap efter vad de vill ha ut av situationen för tillfället till sin fördel etc). Du måste få klart för dig att en person med narcissistisk personlighetsstörning eller liknande drag, har mycket små förutsättningar att ändra sig. De lever enligt sitt eget kretskort, du kan inte ändra det hur mycket du än vill och försöker. Om du börjar tro att du lyckas, är det för att narcissisten kan dra fördel av att du tror det. Det vänder när han får en annan inriktning i vad han kan få ut av situationen för tillfället. Det är mycket tärande att leva med en sådan person, tro mig. 
  • anemon1
    Marie 1 skrev 2016-07-10 21:54:51 följande:
    Tror du det går att leva med en sådan person om man vet om alla drag och inte går in i fällorna? Tänker pm man ser det som en svaghet personen har bara..
    Jätteintressant fråga, för det är där jag är nu. 

    Jag vet exakt hur han, mitt ex, fungerar (efter tre års avgiftning och insiktsfullhetsresa) Jag ser honom på distans nu)

    Saken är den att det är oerhört oattraktivt med en narcissist när man vet om deras beteendemönster och syften, de framstår som små barn som "sparkar och slår=bildligt talat), omkring sig när de blir trotsade. Är man med dem och leker är de lugna och nöjda, börjar man berätta vad man tycker är tokigt så blir de tjuriga.

    De spelar med människor som schackpjäser, det är bara så otroligt svårt (för oss "normala") att förstå att en vuxen man över 40 skulle kunna fungera så underligt, man bländas lätt (ovetandes) av deras ofta attraktiva beten och fiskekrokar i deras outtröttliga jakt efter bekräftelse och tillfredställelse till sitt eget jag, jag och åter jag.

    Kram
  • anemon1
    Anna227 skrev 2016-07-11 07:47:27 följande:
    Om man har barn tillsammans så tror jag att det är omöjligt. Förr eller senare går narcissistens beteende ut över barnen. Och en person som psykiskt misshandlar sina barn och använder dem som verktyg för att få sin vilja igenom skulle jag inte i längden kunna älska eller leva med.

    I annat fall vet jag inte. Jag skulle inte klara det, att ständigt vara så på min vakt mot den person i livet som ska stå mig närmast.
    Detta stämmer och är så oerhört sorgligt och svårt att hantera. Ibland frågar jag mig vilket som är viktigast, att stå upp för mig själv villat jag ju lovat mig att göra (vilket ibland drabbar barnen i hans hämndaktioner), eller att krypa och säga "ja" och få dem att slippa undan hans sjuka "bestraffningar".

    Är ni inte med mig - är ni emot mig. (Narcissistiskt "talesätt")
    Inget är så utmattande som en narcissist som upplever sig som kränkt (mitt "talesätt")
  • anemon1
    Anna227 skrev 2016-07-11 11:41:23 följande:
    Jag är osäker på hur du menar... men jag tror att det är väldigt ovanligt att en narcissist kommer till insikt, har eller får självinsikt.

    Och vad innebär det att genuint bry sig om sina barn? Kan en narcissist genuint bry sig om någon eller är det bara kontroll och maktutövning?

    Jag för min del har "gått vidare med någon annan" dvs gift om mig efter en skilsmässa och jag bryr mig genuint om mina barn. Jag vill bara inte leva med mitt ex längre.
    Ja, har aldrig hört talas om en narcissist som "kommit till insikt", det är grundproblemet. Ännu svårare är att hantera att de ibland "spelar" att de kommit till insikt. Det är så otroligt svårt att fatta att de har så lätt att samvetslöst spela de roller vi vill se, och som de uppfattar att vi vill se för att de ska få det de själva vill ha.

    Mitt ex älskarinna (varning - det är vanligt förekommande bland dem att ha olika bekräftelsekällor, även dessa små projekt pågår helt samvetslöst) hade blivit itutad att de skulle vara vänner för livet och att de skulle stötta varann i vått och torrt. Hon förstod aldrig att hon bara var ett av alla hans verktyg (sex och bekräftelse) och kasserades när hon skilt sig för hans skull. Allt var bara en kuliss. 

    De kan bry sig om och vara förtjusta och imponerade av någon - MEN bara om de har något att hämta i form av näring till sitt grandiosa "jag". Bekräftelsen är nödvändig för att balansera upp den självförakt som narcissisten bär på inom sig. Grandiositeten och "påhitten" ej förankrade i verkligheten är deras livlina.

    Deras labila humör beror ofta på att de inte hittar balansen, gissar jag. Men om de är med människor som "jobbar upp dem" till fantastiska personer (älskarinnor och beundrarinnor, är väl ett bra exempel) så flyter de fram och är de charmiga personer som många attraheras av. Detta tillstånd varar på obestämd tid, ofta till någon kommer på tanken att kritisera dem.
  • anemon1
    Narvalen skrev 2016-07-11 11:52:57 följande:
    Nej, vi bor inte tillsammans. Vi har haft ett av och påförhållande under många år (ganska klassiskt i sammanhanget har jag förstått) Men nu är det helt slut och han har sedan någon månad träffat en annan. Jag tror barnen förstår även om de är små. Det är känslan de anammar. Sedan är det hur pappan behandlar mamman när barnen är med. Om det är nedlåtande med angrepp etc är det inte alls bra för barnen. De får ingen bra bild av hur relationer mellan en man och kvinna ska vara. 
    Även om man separerar så använder en narcissist barnen som ett redskap i olika sammanhang som tex kan ha med umgänge att göra för att få sin vilja igenom. En sak jag varit med om är att hindra barnen från att ha kontakt när de är hos honom för att han ska ha makten. Det finns jättemånga exempel. Men det finns hopp. Barnen blir större och snart är de vuxna. Känns så långt bort bara. Jag tycker ändå att man ska separera om man har barn. Då finns det iallafall ett stabilt och tryggt ställe för barnen där man kan försöka ge dom bra värderingar.
    Ja, det är inte klokt. Vi är en sådan där typ "vanlig svenssonfamilj" i Stockholms innerstad. Ingen utomstående skulle någonsin förstå, när jag säger att mina barn inte vågar ringa mig när de är hos sin far. De stänger av sina telefoner (i f jag skulle glömma och råka ringa dem). Jag har även varit tvungen att p g a exet förhandla ut ett av mina barn till sitt eget kalas (den maktsituationen måste ha varit ett party för honom!). Tack och lov kom detta aldrig till barnets kännedom, men jag glömmer det aldrig. Orsaken: Jag vill ha henne här idag (föreställ er, det här är typ den granne i kostym ni ser kuta till jobbet på morgonen, ni skulle aldrig aaaaana hur galen personen är...)
  • anemon1
    Illusion skrev 2016-07-11 12:41:19 följande:

    Denna tråd gör mig väldigt nyfiken. Första tanken som kommer upp är varför vill man överhuvudtaget leva med en narcissistisk person om man inte på något sätt är beroende av personen??


    En relation med en narcissist börjar som en "vanlig" relation men "bättre", det som senare förändras till det sämre varvas med mycket bra beteende, vilket gör att den som lever med en narcissist sällan tappar hoppet utan arbetar och arbetar för att få allt så bra som det skulle kunna vara (det som man en gång upplevt). Det är aldrig genomgående dåligt i en relation med en narc, och fruktansvärt svårt att lämna eftersom man till slut efter några år är så hjärntvättad och medberoende att man inte ser sig själv som en fristående person längre, en förlängning och verktyg (tänk "sekt" fast med en styrande person). Från narcissistens sida handlar det bara om att tillfredsställa sig själv och sina behov som ett litet barn kring 2 år (brukar det beskrivas), men han/hon behöver ett verktyg(!) och det måste han hålla kvar för att få sin energi - därav den djävulska manipulationen (som inte har någon med kärlek och sunt relationssamspel att göra....

    Got it?
  • anemon1
    Anna227 skrev 2016-07-11 14:48:39 följande:
    Här har det krupits massor men när barnen nådde tonåren slutade jag, det höll inte längre, jag gick sönder. Numera nästan noll-kontakt. Det går ut över barnen det med men... det gör det ju vad man än gör.

    Det där med att hindra barnen att ha telefonkontakt verkar vara en gemensam nämnare för många!
    Skönt att höra.. detta är den absolut tuffaste biten. Som att ha att göra med "maffia" som har ens barn som gisslan. Tror att jag blivt en rätt hårdhudad person vid det här laget. Man vet vilka strider man ska lämna och vilka man ska ta (typ inga, konflikt med narce =meningslöst eftersom de går över lik för att få rätt).
    Jag kastade ut honom, efter att ha gått sönder jag med. Mycket olikt mig kommer från trygga sunda barndomsförhållanden och vet inget om sådant, total naiv skulle jag kunna säga, men det handlade om överlevnad.... faktiskt. Föll för en charmig, då snygg, klipsk kille med goda framtidsutsikter i tidiga 20-årsåldern. Inget märktes direkt då (förutom ett humör, som verkade mer skyddande och bra, än hotande då)
Svar på tråden Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning