Ärliga nätdejtingstråden!

Det där har jag varit med om också, och visst högg det lite men jag tänkte att han ju faktiskt aldrig har träffat mig på riktigt. Hur kan jag bli bortvald då? Jag hade också valt den person jag hade träffat IRL, vi på nätet är ju faktiskt bara en fantasi. Som kan vara fantastisk förvisso, men det är ju en chansning. Tycker han var ärlig som berättade och funkar det inte mellan dem, ja då får du väl se då hur det känns. Du kanske har träffat ditt livs kärlek då, gör inte ner dig själv i onödan ;). 

Jo hon är från Skåne och dessutom urusel på att skicka flirtiga inboxgrejer . Men kompisens reserv är inte på gång. Fast det var skönt att få ventilera hela grejen med er!

På tal om att få killkompisar på HP; Jag träffade en kille på match.com, det klickade aldrig på det sättet men idag är han en av mina bästa vänner och min sons gudfar. Han kom precis förbi med ett par splitternya Nikedojjor till honom, det ni! Tror att jag kanske har berättat om honom förut, jag vill bara upprepa att nätet verkligen kan vara fantastiskt :).

Handlar inte om att någon är falsk, det är mottagaren som selekterar och bygger upp en bild efter sina egna erfarenheter och förutsättningar, drömmar och förhoppningar. Kemin ska man också ta på allvar, dofter och andra subtila saker som vi inte riktigt förstår oss på men som ändå avgör om det ska uppstå attraktion eller inte, hur mycket man än trodde, via mailen, att det var en person som skulle matcha.

Har följt dina resonemang lite och jag tror inte att total ärlighet och öppenhet från första stund är en direkt framgångsteknik ;). Mina psykologistudier visar också på att människor sällan orkar med den totala öppenheten då det också ställer krav på en själv att vara 100 % öppen och folk kan sällan leva upp till det. Man tömmer sig själv och den andra på energi helt enkelt.  Personligen hade jag blivit livrädd för en människa som totaloutade sig själv det första han gjorde och resonerade att "det här är jag, ta mig eller inte". Det visar lite på en oförmåga att kompromissa som jag hade blivit lite rädd för. Sen hade jag kanske inte orkat bära en annan människas problem som han tydligen inte hade kommit till rätta med eftersom han känner ett behov av att prata om det det första han gör. Men jag kanske blandar ihop lite av det du skrivit och misstolkar dig, minns inte riktigt allt nu.

Men gud, det är ju bara att köra på!! Hade någon fått mig att skratta så (svårskrattad) hade jag gift mig med en gång tror jag.

Född på 70-talet, fuskade lite i trådstarten ;)

Hej Marcus, och välkommen till tråden!

Jag tycker du ska sätta genomsnittlig eller normal, det låter som att du har just det, en "normal" kropp.

Jaha hörnini. Här har det varit, hm, turbulent. Jag nätdejtar ju inte just  nu men som jag berättade så träffade jag ju den där kompisens gamla strul men fick avstå. Fast i slutändan gjorde jag inte det ändå. Jag stod inte emot när han började messbomba och nu har vi träffats flera gånger i hemlighet. Och det är så jävla bra. Visst, han är expert på att "ta" folk, vet precis hur han ska göra för att jag ska känna mig avslappnad och omtyckt så det kanske inte är så att bara just vår kemi funkar, min kompis upplevde det likadant. Fast deras sex sög och det gör inte vårt, så där har vi ett problem mindre, ett som hade kunnat bli ett stort. Ett stort är dock att han är typen som inte tänker bli kär för "då blir han bara sårad"

Jag börjar få känslor, samtidigt som jag inte står ut med den här falskheten gentemot min kompis, det tar kål på mig så jag avslutade det hela idag. Förklarade att jag inte kan offra alla min år som henens vän för en kille som bara vill leka, och det förstod han ju. Samtidigt så har vi bara träffats några gånger så vem kan tvinga fram ett beslut för framtiden då. Men vi har haft det fantastiskt, och de säger ju att när det är lätt så är det rätt, och  vise versa. Vi får se hur det utvecklar sig, ärligt talat så tänker jag luta mig tillbaka, försöka tänka på något annat och överlämna allt åt honom. Slött och oansvarigt kanske men jag har inte energi till annat nu faktiskt.

Håller med här. Om jag ska bli intresserad så krävs det "vi får se vart..:". Och det stämmer att de som utgår från KK:eriet blir det sällan något seriöst med, även om det KAN ske. Men vem orkar hålla på med det med någon som bor 60 mil bort?

Sen har jag också märkt att mina killkompisar jämt försvinner så fort de hittar en tjej (kan ju ens tjejkompisar göra också förvisso) så jag tycker inte ens att det är värt att skaffa nya killkompisar längre.

Deppo jag = Nej då ;). Papito, kom på din Skåneturné nu ;).

Ja,  nu blev jag kanske inte fullständigt till mig i trasorna men du är nog trevlig ;)

Haha, rolig sida! Men ska man ta den på allvar?