Ärliga nätdejtingstråden!

Halloj!
Har tänkt på dig och undrat hur det gått
 Eftersom du tvivlar, och frågar oss - så tolkar jag det som att du vill hoppa till nästa dejt. Hade du velat "satsa" på denna killen  så hade inte tankarna på att ev börja träffa andra dykt upp, så tror jag.

Next!  

För två helger sen Afrodite.
Ja jag träffar mest på en massa veliga typer, måste ha någon slags förbannelse över mig eller något. Exdejten som jag pratade med kommer att få en enda chans sen får det vara men det är bara för att jag har så starka känslor för honom. Det är svårt att släppa honom då vi klickar så sjukt bra, har aldrig varit med om den känslan förut men om hans rädsla för att jag har barn tar över så är det lika bra att avsluta allt. Som han sa, iom avståndet så har han fått mycket tid att tänka på hur det skulle se ut om vi bodde tillsammans. Tidigare relationer som han haft har bara skett naturligt utan att han haft tid att tänka så mycket. Ja ja han är ung och oerfaren vad gäller relationer så det kanske inte är så konstigt att han beter sig som han gör. Han har varken varit sambo eller varit med någon som har barn... Vad gäller dejten som inte dök upp så tror jag att jag skippar honom faktiskt. Känner mig inte så sugen på att träffa honom längre.

Hm, nu vet jag inte om jag hänger med här..
Du har alltså redan bokat in en andra dejt med killen du träffade nu i helgen?  Men funderar på att börja träffa en av de andra killarna oxå? *förvirrad*

Han är 28år, han har haft något förhållande på nära ett år. Han har i princip fokuserat på karriär och sitt eget företag och inte lagt så mycket fokus på relationer tydligen.

Hm..nu kanske jag låter skum som försvarar honom lite också..men livet är ju komplext
Det där med att aldrig mer kämpa för en kille, det känns lite fjortis men jag förstår vad du menar. Samtidigt finns det olika sätt att kämpa, vissa saker är värda att kämpa för.

Det flyter inte alltid bara på. Relationer, familjeliv, det är jäkligt mycket hårt jobb och ganska lite glamour faktiskt. Jag tror att de som tror för hårt på glamouren, det är de som blir mest besvikna. Sen måste glamouren få plats, man får inte glömma bort den men den är inte dominerande i en familjs vardag. Det är jäkligt mycket slit, fläng och kämpande.

Sen tycker jag personligen att det är värt det, jag gillar familjelivet...emn det kräver att man vill och orkar kämpa...även för parrelationen och där får man turas om att dra det tyngre lasset.
Han kanske visst är värd att kämpa för, det vet inte jag...jag menar bara att det finns mycket att jobba på.

Du säger att han troligen blivit bränd, det har de flesta blivit , mer eller mindre iaf. Får känslan av att han kanske blivit det lite mer, alternativt inte haft förmågan att gå vidare..men det kan man bara spekulera i. Oavsett är det ännu en sak han behöver jobba på, ska det funka måste han släppa in dig och på sikt även barnen. Det behöver inte göras över en natt men är han själv medveten om att han behöver jobba på den punkten?
Det är ju en ganska avgörande faktor om han själv är medveten om att han håller igen och är beredd att jobba på det eller inte, för det är inget du kommer att kunna ändra på, det ligger på honom.

Slutligen apropå ensamvargen, det finns mängder med undersökningar som visar att väldigt många män har få eller ingen riktig vän att anförtro sig åt. Där skiljer sig oftast manlig och kvinnlig vänskap åt. Så jag tror absolut att det kan vara så, klart att det är sorgligt men det kan mycket väl vara att han har det så.

Det är bara att gå till mig själv, har massvis med ganska bra kompisar, några få riktigt, riktigt bra och ännu färre som jag skulle kunna prata om vad som helst med. Då tror jag ändå att jag har det ganska bra.

Nej nej nej!!!
Absolut inte så jag menade!
Inte den typen av kämpaglöd!

Håller fullständigt med dig om att man inte kan fixa någon annan till den graden.

Jag menar inte den typen av problem, jag menar relationer mellan två vuxna även där behöver man kämpa men på ett annat sätt. Det kan vara att man får kämpa för att hålla glöden i parrelationen när vardagen mest består av att hämta och lämna barn, planera middagen fixa logistiken...då kanske man behöver kämpa för att hitta tiden att vara ett par. Att orka samrbeta, stötta varandra, engagera sig i varandra och inte bara gå in i robotläge för att få allt gjort så smidigt som möjligt. Kämpa för att uppvakta varandra i det lilla.

Är du med?
Jag pratade och utgick ifrån relationer mellan två vuxna, inte där den ena måste lösa den andres omognad eller så.

Förresten, har ni hörts något efter dejten i helgen?? Och vem tog den första kontakten isåfall?

Låter mycket klokt. Du är en kvinna i min smak  
Gillar inte heller att känna att jag är den som driver det hela framåt. Brukar bli att jag lägger ner det rätt så fort då. Det ska vara ömsesidigt. Och är det det så känner man det. Om inte, så känns det som det gör för dig. Det blir nån slags obalans och då blir det ändå inte bra. 

En fråga bara, när du säger att du "ska ta upp det" - hur tänker du då? Eller vad är det du kommer säga?  

Hmm mitt ex son skickade nyss en vänförfrågan till mig... lite skumt  jag tog bort honom när det tog slut mellan hans pappa och mig för jag ville inte bli påmind. Känns lite som om han pappa vill få lite koll på mig på så sätt eller jag överanalyserar?