Ärliga nätdejtingstråden!

Känns fan som de :P
Män i uniform dras tydligen till mig.... och jag dras till dem.... tyvärr innebär dom ju oxå oftast problem för mig. Jävla skit. Och jag som skrivit här senast idag att jag inte dömer folk efter deras yrke. Men de är fan på gränsen detta :P

Tror jag du gör

Det viktigaste för mig är att man vill något med sitt liv, att man faktiskt har någonting man vill uppnå och inte bara råkar flyta med. Det kan vara att bli neurokirurg, äga sin egen lokala coop med två kassor (där man själv sitter i den ena ibland ), bli pedagogisk ledare på en förskola, jobba volontärt medan man lever på ärvda pengar eller så.

och 30-35 till 60 TSEK är inte så stor skillnad som man tror - det är ju bara 15 TSEK efter skatt, och med lite diskussion får bägge en hel del plånboken med de summorna. Men jag tror att 60 TSEK och "studerar" kanske  blir lite tuffare för ett förhållande. Jag har sett det hos så ¨många vänner  (och själv) att det spelar väldigt stor roll om den ena alltid får lägga till av sina pengar - för bägge, både den som ger och den som får, det blir ett beroende och en förlust av frihet.

Jag tror (trots min tydligen rätt feta ingenjörslön som man lätt uppnår )att jag skulle ha rätt svårt att leva med en multimiljonärska som tyckte jag skulle sluta jobba

Det är väl numera en högskoleutbildning ?

... om jag skall vara helt ärlig skulle jag inte säga nej till en polistjej, kanske med lite erfarenhet och karriär bakom sig, kanske kompleteringsläst lite juridik (inte helt ovanligt) - de har rätt spännande jobb, och de gör något med sina liv.

... polistjej får det bli, Tusse verkar ju gilla killarna, det måste vara något med en uniform  

Fast jag förstår fortfarande inte hur du kan i ena stunden säga att utbildning och jobb inte spelar någon roll för dig och i nästa del av samma mening säga  att yrke, ekonomi och kunna leva sitt liv som man vill spelar roll ...

Det är ju samma sak ?

(Jag är 43, så som sagt, lite bristande ambitionsnivå om man håller på och flyttar hemifrån då ) 

Men det måste väl inte nödvändigtvis vara i yrkeslivet man vill något även om det är vanligast? Jag har t ex starka konstnärliga ambitioner, men vet inte om jag någonsin kommer att kunna försörja mig på dem. Det vore givetvis drömmen, men som vi alla vet är det en svår sektor att slå sig in i...

Måste man vara materiel bara för att man tycker att utbildning, ambition, jobb, yrke, spelar roll - det är ju immateriella saker ?

Och ja - jag tror att den där söta antroposofiska tjejen i lusekofta med smågrisar runt fötterna och en batikfärgad sjal runt huvudet, hon och jag, vi har valt helt olika sätt att leva våra liv och vill helt olika saker, så ja, jag väljer bort henne, hur charmig hon än är.

 

Det var drömmen när jag valde att bli ingenjör - att kunna ägna fritiden åt en passion.

... att få simma i havet med valar och delfiner, tumlare, pingviner, sälaroch fiskar. För att jag trodde att det var för tufft att kunna få göra det Cousteau-style som marinbiolog istället i yrket.

Det har aldrig blivit så - bland annat för att jag inte hade ett jämnbördigt ekonomiskt förhållande tidigare, det fanns helt enkelt inte marginalen för de semestrarna.

Så ja - det spelar nog roll vad hon har för utbildning, jobb, ekonomi (hmm... finns det några söta marinbiologer därute eller får man bara en halvdissikerad bläckfisk i famnen om man börjar flörta ? )

Är tyvärr singel igen. FAN. 

Och nu - tillbaka till ordinarie sändning, det blev lite för djupa diskussioner, right ?

Jag blev dumpad idag - om man nu kan tala om att bli dumpad när en date blir permanentavbokad
timmarna före timme  noll ...

Och så är jag ganska trött på att mailkonversationer rinner ut i sanden

Det måste vara något med att min materialism och brist på emotionell kontakt med mig själv lyser igenom
i mailen ....