NooneBird skrev 2013-01-20 20:12:09 följande:
Han är 28 och jag 30, jag har tre barn det äldsta är 9år så jag har haft ett försprång vad gäller att växa upp. Ja det är kanske lika bra att jag släpper honom. Känns inte som om detta kommer att bli något. Förstår hans rädsla samtidigt som jag lovat mig själv att aldrig kämpa för en kille igen. Det ska bara flyta på och vara bra.
Jag har fått känslan av att han blivit bränd i livet, så jag tror att det kan ha med saken att göra. Han har berättat en del om hur han är som person och det säger mig att han blivit rejält bränd även om han inte erkänner det. Han har väldigt svårt att lita på människor, han litar inte på någon som inte är familj och har ingen vän som han skulle göra allt för säger han. Hans syn på vänskap är väldigt tragisk tycker jag, väldigt sorgligt att döma av det han berättat. Har svårt att tro att en människa kan vara en sån ensamvarg att man inte har EN enda vän man känner att man litar på och skulle ställa upp för i vått och torrt. Alla har vi någon? Har man inte det så är det väl kanske inte självvalt?
Hm..nu kanske jag låter skum som försvarar honom lite också..men livet är ju komplext
Det där med att aldrig mer kämpa för en kille, det känns lite fjortis
men jag förstår vad du menar. Samtidigt finns det olika sätt att kämpa, vissa saker är värda att kämpa för.
Det flyter inte alltid bara på. Relationer, familjeliv, det är jäkligt mycket hårt jobb och ganska lite glamour faktiskt. Jag tror att de som tror för hårt på glamouren, det är de som blir mest besvikna. Sen måste glamouren få plats, man får inte glömma bort den men den är inte dominerande i en familjs vardag. Det är jäkligt mycket slit, fläng och kämpande.
Sen tycker jag personligen att det är värt det, jag gillar familjelivet...emn det kräver att man vill och orkar kämpa...även för parrelationen och där får man turas om att dra det tyngre lasset.
Han kanske visst är värd att kämpa för, det vet inte jag...jag menar bara att det finns mycket att jobba på.
Du säger att han troligen blivit bränd, det har de flesta blivit , mer eller mindre iaf. Får känslan av att han kanske blivit det lite mer, alternativt inte haft förmågan att gå vidare..men det kan man bara spekulera i. Oavsett är det ännu en sak han behöver jobba på, ska det funka måste han släppa in dig och på sikt även barnen. Det behöver inte göras över en natt men är han själv medveten om att han behöver jobba på den punkten?
Det är ju en ganska avgörande faktor om han själv är medveten om att han håller igen och är beredd att jobba på det eller inte, för det är inget du kommer att kunna ändra på, det ligger på honom.
Slutligen apropå ensamvargen, det finns mängder med undersökningar som visar att väldigt många män har få eller ingen riktig vän att anförtro sig åt. Där skiljer sig oftast manlig och kvinnlig vänskap åt. Så jag tror absolut att det kan vara så, klart att det är sorgligt men det kan mycket väl vara att han har det så.
Det är bara att gå till mig själv, har massvis med ganska bra kompisar, några få riktigt, riktigt bra och ännu färre som jag skulle kunna prata om vad som helst med. Då tror jag ändå att jag har det ganska bra.
Efter det, kan jag ta mig en funderare på om Jag vill 