Vi som nyligen förlorat våra änglar

Så har det hänt igen. På skottdagen förra året fick jag ett missfall i vecka 18. Nu den 17 februari i år föddes en liten flicka i vecka 24 (23+4). Lilla Tindra orkade kämpa i hela 6 dagar  innan hon fick lämna jorden. Hur ska man våga bli gravid igen????

 

Soso78: Blir så ledsen när jag läser vad ni fått vara med om. Känner samma rädsla. Många kramar!!!

Börjar med att beklaga! 

Vår son föddes i v 27 + 4 den 30 juni i år. Han fick ett enormt kämpigt liv... och fick vara kvar med oss här på jorden i 4 hela månader innan han till slut inte orkade mer. Hade man vetat att han skulle få lida och kämpa så mycket som han gjorde så hade jag hellre velat att han skulle få somna in direkt efter han föddes..
Men så kanske man inte heller kan tänka.. men det känns så grymt att allt han fick lov att utstå var förgäves.
Vår älskade kämpe somnade in i min famn den 6 november.

Den 2/2-2013 Föddes vår lilla son, i v 21+0. Det har nu gått en månad, ibland så känns det som att jag ska gå i sönder inombords, denna sorgen är så otroligt tung att bära. Detta skulle vara vårt första barn tillsammans. Vi har varit ett par i 11 år. Nu när äntligen allt fallit på plats, köpt hus, stabilt jobb och ekonomi, bestämde vi oss för att försöka. Och jag blev gravid med vår lilla pojke. 

Vi har fortfarande inte fått svar på varför detta hände. En vecka innan va vi på ultraljud och då såg allting fint ut! Han va välutvecklad och så fin! Ultraljudstanten satt jätte länge och tittade på honom och beundrade att han va så fin. En vecka senare gick mitt vatten, troligtvis pga av någon sorts inre infektion. Vår lille kille kämpade i min mage hela tiden. Hans hjärta slutade inte slå förren han såg dagens ljus.

Jag frågar mig själv hela tiden om vi kunnat gjort något annorlunda?! Om läkarna kunde gjort något annorlunda? Jag vet ju om att hade vi kommit in 2 veckor senare så hade dem kunnat sätta in mediciner till vår lille kille. Det är så jävla orättvist alltihop! Och jag är så otroligt ledsen konstant! Hur ska man kunna våga att bli gravid igen? Jag känner att min kropp, kroppsligt skriker efter att bli gravid igen.. men mitt psyke går åt motsatt håll. Jag vet inte alls vad jag vill! Ena dagen vill jag bli gravid snabbt igen.. andra dagen så vill jag vänta. Hur har ni andra mammor tänkt och gjort?

Mamma och Pappa kommer alltid att älska dig Matteus <3 

Vill börja med att skriva att jag lider så med er alla änglaföräldrar, det är så tragiskt att vi ska behöva uppleva detta och förlora det käraste vi har!

För 3 månader sedan födde min syster sin son stilla, PSD i magen säger läkarna, allt är så overkligt och det gör så ont! Smärtan och sorgen.. Sorgen kommer vi alltid att leva med, smärtan sköljer över en nu och då och man stannar upp för att bryta ihop, inse vad man har förlorat, samtidigt som man blir livrädd om det man har i livet.
Systers graviditet var utan komplikationer, Jakob mådde bra, magen växte, bebis växte, allt såg så bra ut, men ngt hände på slutet, känns som man vändes ut och in och slutade andas.

Varför ska sånt här hända?
Jag är ingen änglaförälder själv, men änglamoster, jag har tidigare skrivit i änglamoster forum men inte fått ngt svar eller respons, så jag skriver här.. alltid skönt att prata med andra som varit med om samma sak och som kan förstå en smärta och sorg.

Gör så ont i mig att jag aldrig fick träffa Jakob, hålla hans lilla hand, se hans fina ögon och mjuka hår...

// Ledsen änglamoster.             

Jag beklagar de som hänt er alla..

Vi förlorade precis våran dotter i v34 hennes hjärta slutade slå i magen o vi fick föda ut henne död =(
För exakt 1år sen va vi med om ett sent missfall..

Känner en enorm tomhet o gråter konstant, vi va så lyckliga denna gången graviditeten va ju så bra lillan växte o mådde prima o sen en dag helt dött... Hur ska man orka gå vidare!? Hur ska man våga bli gravid igen!?
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att detta kunde hända så nära Bf...

Vi va ju så lyckliga, vad har vi gjort för ont som inte är värda ett barn!?

tårarna tar aldrig slut....

Åh herregud jag önskar jag kunde hålla om er allihopa.
Jag födde ut vårt barn i torsdags natt, i v 21. Min kropp kämpade emot  något enormt och jag låg i konstanta värkar i 14 h innan vattnet till slut gick och det kom ut. Smärtan från helvetet, som iofs tog fokus från den psykiska smärtan för ett tag. Efter två missfall och en lång kamp för att lyckas bli gravid kändes det bara för mkt att få detta slängt i ansiktet. Jag vill ha ett garantibrev på att allt ska gå bra nästa gång, för jag orkar fan inte mer.

Igår grät jag från minuten jag vaknade tills huvudvärken tog över och jag somnade på kvällen med två babianrövar till ögon. Det tar inte slut. Nu ska vi få hjälp av psykolog men jag känner mig mest bitter och arg på förhand, det känns ju inte som att någon fattar.
Att vi som genomgått sånt här lever i en annan dimension än alla andra glada skuttande människor som råkar bli gravida, får 20947 på KUB och går ut på FB i v 7 och så går allt så bra så bra.
Sorry, va bara tvungen att få ur mig.

Jag blir så innerligt hjärteledsen när jag läser era inlägg. Jag kan känna er smärta, även om den alltid är unik.

Så många kramar

Jag beklagar din förlust.. =(

Jag går runt här hemma o tårarna rinner, o ja vill inte att våran flicka ska vara borta.. Hatar att duscha o klä av mig o se degklumpen på magen... för bara nån vecka sen va den rund o fin fylld av sprattel o livliga buffrar från en underbar varelse som vi hade så kort tid kvar att bära på... =( Livet känns så enormt orättvist o fruktansvärt tungt.. hur ska man orka, hur ska man våga....

Åh jag är så arg... avundsjuk på alla dom här runt mig som klämmer ut bebisar o går med deras stora magar o visar upp hur underbart vackra dom är...

Alla som bäddar åt sina små bebisar o packar bb-väskan...

jag hatar att vara denna sorgsna bittra o lessna människa...

jag vill ha mitt barn tillbaka

Lullan1.
Hur är det med dig? Tar du dig framåt? Det är så märkligt att våra barn faktiskt funnits, precis som alla andra barn, men det är ingen som sett dem och därför är det ingen som förstår eller saknar dem! 
De är minst lika viktiga, älskade och var lika levande som alla andra ungar,..tills helvetet drabbade oss. Men vi bär dem med oss, som mammor bär vi deras minne och kärlek till dem för evigt.

Jag sitter omringad av två kollegor där ena ska ha veckan innan och andra veckan efter jag skulle fött och blir spyfärdig när alla skojar om hur mycket de äter nu och sina lustiga cravings. Mina bröst har precis gått ner efter att mjölkproduktionen kom igång efter förlossningen. De gjorde precis som de skulle, utan att ha gjort det förut, men det fanns ingen att mata. Nu hänger de istället..tomma. precis som hela jag, tom.
I förrgår fick de skrapa mig igen då det fanns rester kvar och vi fick även beskedet att någon av oss två kan bära på äftlig sjukdom, att det är därför det blivit som det blivit. Lämnade blodprov idag och får vänta på odlingen och svaret. Men vi är inte de som har tur, vi tillhör 1%-gruppen där allt bara skiter sig hela tiden.
Vi får se hur vår framtid blir.

Smärtan gå inte att lindra, den går inte att trösta, den förändrar oss som varit med om detta. Tack för ditt medd, det är bara andra änglamammor som kan se och förstå den här dimensionen av livet.  
Jag tänker på dig.     
  

Visst gör det ont... just det där också att vi HAR barn, en del har kanske flera, både kvar i livet och någon i himlen, men de är ju alla våra barn för det. Men det är som att de inte funnits... resten av världen glömmer men inte vi som gått igenom detta hemska.

Jag går in i v 36 nu och är livrädd att det ska gå snett än.. Sen blev jag ju gravid så fort efter att min lilla dog, så det är snart 1 årsdag där också. Ändå ligger det så nära, så ömmande. Jag gläds och räds åt den nya graviditeten och det lilla liv som än så länge sparkar och bökar, men visst finns rädslan där. och även saknaden efter den som försvann :(

Kramar till alla!