När UL inte är helt ok...

Twomore, är lite osäker på vad du menar med risk men är det kub-testet du menar så fick vi resultatet 1:20 000 så risken ska vara mkt låg. Vad det gäller vår bebis korta lårben så har min bror och min pappa väldigt korta ben i förhållande till sin längd. Brorsan är 2 meter lång och har samma benlängd på byxor som jag (som är 175)! Sambon är ganska kort och dom är korta i hans familj också så jag hoppas att det är rent genetiskt.

Menade KUB även om jag inte skrev det. Jag fick 1:6 där du fick 1:20 000. :-/

Jag var på rul i denna vecka och eventuellt hade min bebis i magen läpp och käkspalt. Dock kan det bero på något kromosomavvikelse eftersom ingen i släkten har det. Då blir vi erbjudna fvp. Detta kommer vi dock att tacka nej till då det är försent för abort. Går in i v.22 nästa vecka. Kan inte tänka mig att ta bort ett så pass stort barn som sparkar varje dag. Dock förstår jag de som gör det. Man måste orka med i vardagen också.

Tindistar: jag resonerar som du, kan inte tänka mig att ta bort ett så stort barn därför valde vi bort fvp. Hur går ni vidare, fler UL?

Många här verkar vara emot FVP, verkar likställa det med att ett dåligt resultat = abort. Jag ser det snarare nu som att vi är förberedda. 

Jag vill hellre 4 månader i förväg veta att min ofödda bebis har DS, så att jag hinner förbereda mig mentalt än att min förlossning blir till en chockupplevelse där jag dels ska knyta an till en ny bebis och dels får nyheter som vänder upp och ner på världen.

Jag hann acceptera och längta efter en DS-bebis under de veckorna när vi trodde att det var så. Testa att bildsöka på downs syndrom. Extrem-söta bebisar. Tänk en sådan liten med dina egna och sambos drag

Som att göra Ultraljud och se att barnet har hjärtfel som läkaren säger går att operera. Då är man inställd under graviditeten på vad som kommer att hända och hinner bearbeta känslorna och frågorna, för att på förlossningsdagen kunna hänge sig åt sitt lilla underbara nyfödda barn. 

Kunskap är makt. 

@tindistar: Nej, håller med dig om sparkande barn. Det är något speciellt när man känt att de "lever". Fick höra av en läkare på KK att i den muslimska(?) kulturen så anser man att barnet får sin själ i v.18 och det är också då man börjar känna av barnet. (kanske minns jag fel om vilken kultur och vilken vecka, men poängen kvarstår). 

 

Anledningen att vi valde bort fvp var att risken för MF var större än ds och vår läkare avrådde oss om vi ändå ville behålla. Jag förbereder mig ändå genom att läsa på, prata med andra och vi kommer följas med många UL hela graviditeten för att se om det tillkommer fler saker som tyder på ds.

Ds barn är supersöta, har även jobbat med flera med ds och det är underbara ungar

Jag har inte valt bort fvp av rädsla för att något ska vara fel på barnet utanför att jag inte vill riskera mf. Med 2 större barn (3 och 4 år) är det svårt att ligga stilla och ta det lugnt efter ett sådant prov. Har vi då redan bestämt att vi inte ska göra abort anser jag för min del att det är onödigt att ta fvp.

Vi ska på ul på onsdag där en läkare ska se om han/hon ser någon defekt. Gör dem inte det ska vi inte gå vidare i frågan och annars vet jag inte riktigt vad som händer. 

Efter FVP rekommenderas inte sängläge. Bara att du inte lyfter tungt. 

De rekommenderade sängläge till mig och att jag helst skulle vara ledig 2 dagar efter för att inte råka ut för något.

Jag är äntligen gravid efter drygt fyra års försökande. Ville göra KUB mest för att få veta, ett DS-barn är välkommet. Trisomi 13 eller 18 är en svårare historia. Vid ultraljudet visade sig ett omphalocele, ett navelbråck. Jag trodde jag tänkt igenom alla scenarion, men det här blev en chock. Det kan hänga ihop med kromosomfel, vi ska tillbaka om två veckor för att kolla igen när allt syns lite bättre. Som det är nu så går tankarna somså att om allt vitalt (hjärta, hjärna, lungor, njurar osv) fortfarande ser bra ut då tänker jag inte göra något fvp, jag är för rädd för missfallsrisken. OM något var fel känns det som om det skulle synas på fler ställen.

Till saken hör också att jag bara har en halv livmoder, så det här var ju en riskgraviditet från början. Nu är det ännu värre.