Vi som väntar smått i September 2012

Usch vad läskigt att ramla! Jag drattade på ändan på isig väg när jag väntade tvillingarna, och man blir ju livrädd! 

Haha, OK stämpel, det är bra! Härligt att allt såg bra ut!

Oj, här händer det mycket när man håller sig borta ett tag. :) Har varit lite extra orolig de senaste dagarna. Över allt och inget. Känns nästan som att man hittar på en massa anledningar att vara nervvrak. Har haft en hel del oroliga drömmar också, och drömmar är något som jag verkligen tar på allvar. Har drömt så mycket "sanndrömmar" i mitt liv. Men nu mår jag rätt så bra faktiskt, trots att jag är lite seg idag och känner av lite huvudvärk. Lilla bebis tar verkligen ut svängarna i magen nu! Tar satts med fötterna så jag känner sparkarna lääängst ner i magen, och skjuter upp så huvudet tar i uppe vid revbenen! Det är helt underbart att känna det lilla livet röra sig i magen. H*n känns på något sätt lite mer anonym än vad barnen gjort vid mina tidigare graviditeter, men det är säkert för att moderkakan ligger mitt framför. Igår kunde jag i alla fall förnimma hur h*n låg ihopkurad med ryggen mot min högra sida och, antagligen, sov. Jag har fått kallelse till föräldrautbildning på barnmorskemottagingen. Första träffen är den 31 Maj, andra den 7 Juni och sedan är det uppehåll över sommaren så de sista 2 av 4 träffarna är i Augusti. Det känns som att man har varit med så pass att man inte direkt behöver själva utbildningen, men det är alltid kul att träffa folk som ska ha barn ungefär samtidigt.

Att förlora sitt barn är något som jag önskar att ingen förälder i hela världen borde få uppleva. Och det är alltid så himla tragisk och chockerande när det händer. Mina varma tankar till era vänner. Jag vet allt för väl vad de går igenom just nu. Och stora kramar till dig!

Som en kondoleansgåva menar du?  En blombukett tycker jag är mest passande. (kan vara arbetsskada dock) Men det är något som symboliserar ert stöd och visar att ni finns där, men samtidigt något som de inte känner att de behöver spara och ha framme. Köp till ett vackert kort som ni undertecknar, så finns det ändå något som går att spara och lägga undan. Som man kan ta fram senare och titta på, och minnas hur många det faktiskt är som finns där och stöttar en. Och det är den tanken som räknas. 

Jag tror inte att det ska börja bli särskilt trångt för bebisen än på några veckor. Inte så att det ska påverka barnets rörelser. Däremot så blir ju rörelserna mer och mer medvetna. Inte samma sprattel som i början, som är mer eller mindre reflexmässiga. Och även som du säger så får barnet ett bättre sovmönster ju större och mer utvecklad h*n blir. Men är du det minsta orolig så tycker jag att du ska höra av dig till din barnmorska. Du vinner inget på att gå runt och vara orolig och rädd. Bättre då att du kollar upp en gång "i onödan" .

Hoppas att det blir lite lugnare för dig nu då! Och självklart förstår jag att det känns extra oroligt i den veckan. Kan ju till och med vara pga lite psykiska påfrestningar som gör att livmodern jobbar lite extra. Har varit med om det många gånger att man nästan "framkallar" sammandragningar. Och visst är det bra ibland att ha en man som tvingar iväg en? Du får ta det lugnt och ha det bra nu!

Helt underbar upplevelse hade jag ikväll när jag och min dotter satt och gosade i soffan. Lilla bebis i magen rörde sig och var vaken och började puffa mot boken jag läste ur. Så jag lade dit handen istället, och det kändes så starkt och så nära. H*n utforskade verkligen min hand och det kändes nästan som att h*n försökte få tag på det som tryckte in magen. Helt otrolig känsla. Och hur har jag någonsin kunnat glömma den känslan från föregående gånger? Det märks att det har varit alldeles för mycket jobbigt emellan, när man kan glömma något så underbart.

Spännande! Min bästa vän fick barn i september i fjol. Mitt bf-datum i år skiljer bara en dag från det datumet hon hade i fjol. Har aldrig varit så nervös inför någon annans förlossning förut (knappt ens min egen) så nu tror jag att jag vet nästan hur papporna känner det! Det blev i alla fall en liten Algot som är min gudson. . Håller tummarna för din vän!

Edds: Ja det är ju lika bra att kolla upp. Som sagt, psykiskt stress kan ställa till med rätt mycket i kroppen, så man ska göra allt för att vara på den lugna sidan. ;) Min mamma har också fått barn för tidigt. Fick första barnet i vecka 31 men hon dog tyvärr. Sedan kom jag i vecka 36 och tre av mina syskon är födda i vecka 37. Min yngsta syster (på mammas sida)  är född i vecka 30 och kom ut som en liten plutt på 1000 g.  

Wolf: Men visst är det roligt när barnen vill vara med! Min dotter som är 5 år, är helt extas över att vi ska få en bebis. Det var hon visserligen förra gången också, men då hade hon inte ens fyllt 3 år så det var inte på samma sätt. Och så har det väl kanske blivit lite mer att hon längtar efter ett syskon då hennes "förra bebisar" inte fick stanna. 
 Hon brukar komma och ge mig en stor puss på magen, och så säger hon till bebisen "Nu ska du växa där inne, och så ska du komma ut på mammas födelsedag. Och då får du faktiskt stanna med oss också!"
 Jag laddade hem en sån bra app till iPad från pampers som hon brukar leka med. Där kan man se hur bebisen ser ut i magen vecka för vecka, och så kan man se verklig storlek, lyssna på hur hjärtat slår i vissa veckor och så kan man spela in när man pratar och när man spelar upp så är det hur det låter för bebisen i magen.