Vi som försökt ett tag utan plus
Hej!
Hade inte tänkt lägga mig i egentligen. Jag som har tre barn sedan förut känner mig många gånger felplacerad i den här gruppen. Inte pga vad någon säger eller skriver utan det är mina egna tankar. Men det är ju som den gamla klyschan säger, allting är relativt. Man jämför bara med sig själv och det går inte att sätta sig in i hur någon annan känner om man inte är i samma situation. Självklart är jag överlycklig att jag lyckats få tre barn och det ger mig tröst många gånger. Det har också gjort att jag är lugnare nu efter två år och har börjat landa i att vi inte kommer få fler. Men ändå är längtan efter en till stor och mina barn vill gärna ha ett syskon till. Jag kan inte föreställa mig den smärta och sorgen man måste känna när man inte ens lyckats få ett barn. Eller för den delen ett syskon.
För övrigt håller jag med Maramina. Det är mycket känslor och hormoner i omlopp i den här tråden. Vi måste få skriva hur vi känner och mår, men vi måste också respektera varandra. Jag minns absolut hur det kändes efter vi hade försökt ett halvår. Det mesta vi hade behövt försöka tidigare var 4 månader, jag var förtvivlad. Men jag hade fortfarande hoppet att det skulle gå, det har jag inte längre. Jag fick ett utomkveds mellan ettan och tvåan, då rasade min värld också. Jag trodde inte vi skulle lyckas igen men det gjorde vi, två gånger utan problem. Denna gången har vi försökt i över två år och jag har gått igenom ett utomkveds till och ett missfall. Jag önskar med hela mitt hjärta att alla här ska lyckas snart. Stor kram till er alla! 
stor kram!!