Vi som försökt ett tag utan plus

Jag vet inte hur länge hon hade tänkt sig stanna. Sådant får jag aldrig veta utan först när hon bestämmer sig att hon inte vill vara här mera säger hon till om sina planer. Men i regel brukar det bli 2-4 dagar, sedan har hon tröttnat på att leka med min dotter hela tiden Hon bor 20 mil härifrån och nu är hon i stan för hon skulle in på magnetröntgen här i Göteborg idag tack vare vårdgarantin.

Jag antar att det är kört för oss. Mitt AMH låg på 0,6. Detta i kombination med mannens dåliga spermier kan vi nog glömma att ens hoppas minsta lilla att lyckas själva. Då återstår IVF. Och då skulle vi inte kunna ta det paketerbjudande de har med tre försök för 57000kr utan skulle få ta och betala för varje enskilt försök och det är 29000 per gång. Och inget kan vi ta på bruttolöneavdrag då de godkänner inte det på mannens jobb. Och jag har s

Skit telefon! Och jag har ju som bekant inget jobb. Jag vill bara bryta ihop, gråta, skrika... Och inte blir det bättre av att mamma är här. Eller att hon går omkring och tjatar om det där min dotter sa tidigare. Kan hon inte bara

...bara

Hata mobilen! Bara

Bara åka hem till sitt!

I och med detta så kommer jag troligtvis att lämna tråden, som ni kanske förstår. Lycka till alla!

Tack alla fina för era ord!

Då vi har ett gemensamt barn sedan tidigare får vi bekosta all behandling själva, så även IVF. Jag orkar inte gå in på allt om ekonomin och den biten just nu, kanske jag tar det en annan gång om jag stannar kvar, kanske kommer jag skriva om det i min blogg (som jag länkar till tidigare i sidfoten) kanske kommer jag aldrig ta upp det.

Vad det gäller mamma så har vi under hela mitt liv haft ett speciellt förhållande. Hon har aldrig varit helt ok psykiskt och jag fick tidigt lära mig tidigt att ta hänsyn till henne och hennes känslor. När jag gick i mellanstadiet låg hon på psyket ett antal gånger och det under längre perioder. Under hela mitt liv har jag fått välja vad jag berättar för henne och vad jag hållet tyst om. Är det något som är minsta lilla negativt så slutar det med att det är så himla synd om henne och hon gråter och har sig och jag måste trösta HENNE... Och så tar det inte lång tid innan kreti och pleti vet allt (trots att hon livat att inte betätta något för någon)plus lite till som hon lagt till. Jag vet inte om det är hon som alltid missuppfattar allt eller om det är så att hon medvetet lägget till saker eller hur det är med den saken. Därav anledningen till att jag inte vill säga något till henne

Jag lyckas inte hålla mig borta från er tjejer......

Nej, 0,6 är inte helt kört men med tanke på mannens dåliga, ja, till och med mycket dåliga spermiekvalitet så är chansen att vi ska lyckas själva mer eller mindre obefintlig. Hade det bara varit låg AMH hade det varit en sak, men nu.... Mitt förhållandevis låga AMH var egentligen inte helt oväntad med tanke på att min mamma fick sina första tecken på klimakteriet när hon var 35-36 och vid 39 var det konstaterat, men att få det svart på vitt. Och jag är nu 36. Så hos oss är det "fel" hos oss både. Att jag deppade ihop har flera orsaker:

1) Mannens totala brist på visad intresse för hela vår situation

2) Pressad situation i allmänhet med en jobbig mamma som går och pratar vitt och brett om att jag ska vara gravid då min dotter sagt det (dotter inte ens tre år, och hennes bästa kompis på dagis har precis blivit storasyster)

3) i och med att vi har barn sedan tidigare måste vi bekosta all eventuell behandling själva. Med mitt låga AMH innebär det 29000 kr/försök. I alla fall på den klinik vi går på. De har psketerbjudanden med tre försök för 57000 men då måste kvinnans AMH ligga på 0,7 eller mer. Så enligt deras regler så är paketerbjudandet något som vi inte är berättigade till. Med tanke på att jag numera är arbetslös så är det ju inte direkt det lättaste att få fram några pengar. Visst, vi har en buffert vi skulle kunna tömma, men med tanke på att vi lärt oss dem hårda vägen att hus kan medföra stora, oväntade utgifter och vi vill gärna kunna bo kvar i vårt hus även om jag är arbetslös och trots att en sådan oväntad uppgift dök upp. Visst, det vore en sak om vi var själva men nu har vi ett barn som vi måste ta hänsyn till och som vi inte vill dra upp från den miljö hon är uppvuxen i

4)Vetskapen om våra minimala chanser att lyckas på egen hand. Även om jag visste att det fanns en risk för att det skulle vara så hade man ju hoppats att orsaken till att vi inte lyckats enbart berodde på mannen. Men nu är ju felet som sagt var hos oss både. Plus att min ämnesomsättning tycks variera väldigt efter att ha legat stabilt i 10 år(TSH som pendlat från 0,005 till 3,2 och nu senast 2,1 under loppet av sju månader och med endast en mindre ändring i doseringen av medicinen och den gjordes precis efter första provet).

Sedan kan jag väl tillägga att jag hela tiden har sagt att jag inte vill ge mig in på IVF av flera olika orsaker och att då få veta att det är troligtvis det enda sättet för att lyckas...

Tack söta Lillnosen för dina ord! Vänta bara, jag har mer att berätta som mobilen först inte ville skicka iväg och därför lyckades jag läsa det du skrivit.

Så här hade jag skrivit i det inlägg som nyss inte ville gå iväg (nackdelen att surfa från mobilen):

Kan tillägga att när jag vaknade imorse kändes allt mycket bättre, om än inte helt bra. Mamma har lugnat ner sig en aning och hon har börjat prata om att hon ska åka hem imorgon. Sedan så ringde läkaren upp mig idag igen då jag igår när han ringde satt lite dåligt till (i ett väntrum full med folk och mamma bredvid mig och hon var den nästa på tur och jag var med som tolk). Den här gången satt jag i och för sig med mamma bredvid mig, eller nåja, i baksätet medan jag körde bilen, men det var i alla fall inte helt offentligt med massor av folk runtomkring och jag hade hunnit smälta det hela något. Och jag tror att jag lyckades hålla det jag sa så pass neutralt att mamma inte skulle få några misstankar om vad det handlade om (hoppas helt enkelt att hon är så dålig på svenska som hon påstår sig även om det förhoppningsvis inte hade varit helt uppenbart vad samtalet handlade om för någon som var helt svensktalande heller). Jag frågade i alla fall läkaren om det var helt kört för oss med paketlösningen vilket det var med tanke på mitt AMH. Det var ju skönt på sitt sätt att få det bekräftat även om det var en tråkig bekräftelse. Men kort efter det att vi hade avslutat samtalet ringde läkaren upp mig och sa att han fixat så att om vi påbörjar det hela innan mars (eller var det sista mars?) så skulle vi få köpa paketet! Så nu har jag plötsligt, när jag insett att det inte finns någon annan väg att gå, fått upp intresset för IVF! Och bara vi får ihop det hela ekonomiskt så kommer vi påbörja det hela inom kort, bara vi tar beslutet! Så på måndag kommer en sköterska ringa mig och boka in en tid för ett första samtal... Men jag vågar inte ropa hej än. Det är så pass många bitar som fortfarande inte är på plats och många "om" som måste ordnas innan det kan bli något. Men än en gång känner jag lite hopp!

Jag vet flera som tagit sina tabletter på kvällen innan läggning just för att slippa illamåendet. Kan det vara något kanske?