Vi som försökt ett tag utan plus

Nu är jag hemma från kliniken. Resultaten från proverna var inte riktigt som vi hade väntat oss. Spolningen gick bra, äggledarna såg "mycket fina ut med bra passage" och kändes inte så mycket. Proverna på äggreserverna är som vi visste, inte klara än, men han skulle ringa mig på torsdag om dom resultaten.

Det oväntade var ämnesomsättningen. Den låg på 2,1 så den ligger nästan ok, men inget som behövde göras något åt enligt läkaren. Det var en sak som inte var riktigt som det skulle, mannens spermier. Jag har inte värdena men som läkaren sa, de låg i en gråzon och det var snarare åt det mörka hållet än åt det vita hållet. Beroende på vad provet på äggreserverna visar så rådde han till IVF. Om äggreserverna är låga, ganska omgående, om de ser bra ut tyckte han att vi skulle fortsätta försöka själva tills vi försökt i ett år... Jag tror att oavsett resultat så blir det nog ingen IVF för oss. Att vi får försöka acceptera det faktum att vi har fått en underbar liten tjej och att vi inte kommer att kunna ge henne något syskon

För mig tror jag att det känns rätt ok. Hur det är med mannen vet jag inte. Jag får inte ut så mycket från honom annat än att han blev helt ställd, vilket man kan förstå.

Anledningen till att jag inte tror att IVF är ett alternativ för oss är inte en utan flera. En är att jag är för rädd för att utsätta mig för den sorg som en misslyckad IVF skulle innebära. Jag kan hantera att inte lyckas själva, men skulle vi få hjälp...

Läkaren sa inget om vad som skulle kunna bättra på spermiekvaliteten. Men det blir väl att börja googla på det. Däremot så sa han att det bästa är att inte sexa för mycket utan varannan dag ungefär under ÄL, allt för att lusten inte ska försvinna. Oftare sex skulle bara kunna fungera negativt. Hade man inte lust, skulle vi helt enkelt skippa sexet.

Han sa inte så mycket om det, men när jag tänker på det så här i efterhand så kändes det som att han trodde att det kunde varit så då med. Dottern tog sju månader, dvs helt normalt (egentligen tog det tio månader från att vi börja till att jag fick mitt plus men i och med att jag bytte jobb mitt i allt så hade vi uppehåll och skulle haft det i ett halvår, men redan efter tre månader fick jag en stark känsla av att vi skulle återuppta verkstaden och lyckades då med en gång). Så visst, spermierna kan klara av att befrukta ett ägg, men de låg som sagt var i en gråzon i kvalitet och antal. Men i och med

Men, vart försvann halva texten? Skit telefon! Jag skrev något i stil med:

Men i och med min ålder så har vi ju inte hur mycket tid på oss som helst. Är mina äggreserver låga så har vi inte mycket tid alls och ska vi gå vidare så måste vi göra det nu. Är de ok så kan vi fortsätta försöka själva ett tag, men inte ens då har vi så mycket tid på oss. Mina ägg blir ju inte direkt fler eller yngre och bättre.

När vi kom ut från kliniken så sa mannen att vi kanske skulle börjat försöka skaffa barn tidigare men jag kan inte hålla med. Jag ångrar inte en sekund att jag väntat. Dessutom var det inte förrän mitt liv blev "tryggt" med fast jobb som barnlängtan kom. Innan dess trodde jag inte ens att jag någonsin skulle känna av den där biologiska klockan. Att jag inte ångrar att ha väntat tills +30 med att skaffa barn är att antingen skulle jag skaffat barn med en skitstövel till morsgris(= mitt ex) alternativt inte hade slutfört min utbildning (svårt att göra det med studierna på östkusten och mannen och familjen på västkusten) alternativt fått den arbetserfarenhet som krävdes gör att få ett jobb i Göteborg (veckopendlade 50 mil enkel väg under nästan två år då jag inte fick tag på jobb på närmare håll). Då skulle jag troligtvis inte kunnat ge min dotter den trygghet jag kan ge nu i form av inte bara stabil ekonomi utan även en trygghet i att få på en bra förskola och på sikt även bra skolor. För att inte tala om dem mognad och de kunskaper och erfarenheter jag samlat på mig under åren! Och allt detta är jag stolt över att kunna ge mitt barn. Inte så att jag anser att alla ska kunna ge sina barn det, men det är vad jag har velat.

Sedan skulle det kanske inte spelat någon roll om vi hade börjat tidigare heller med tanke på att det är spermierna som det är fel på

Oj, nu blev det långt!

Tack för länken JZ! Ska sätta mig och läsa det när jag lämnat dottern på dagis.

Vad tråkigt med blodtrycket! Hoppas att dagens besök går bättre!

Blä, igår när jag gick med dottern till dagis så trampade jag snett och visst det gjorde ont då men det gick rätt snart över. Däremot så gör det desto mer ont idag. Så det är väl till att linda om den så att jag ska kunna ta den där promenaden idag igen. Jag känner mig inte så där jättemotiverad att ta bilen när det tar 5-7 minuter att gå....

Nu har jag i alla fall hunnit fundera på gårdagens besked och insett att jag kommer banne mig inte ge upp, om inte mannen vill det! Vi har lyckats en gång hittills med en fullbordad graviditet och vi har lyckats bli gravida ytterligare två gånger, även om både slutade med tidiga missfall (mannen känner bara till den ena, den andre ville jag vänta till BIM innan jag berättade med lagom till BIM kom blödning som jag hade trott var mens om jag inte hade plussat, så det lilla fröet hade inte helt enkelt klarat av att fästa ordentligt). Så har vi lyckats tidigare så ska vi nog klara det igen! Om det inte nu är så att mina äggreserver är dålig, vill säga. Så ikväll när dottern har somnat så ska jag ta upp det hela med honom, då får förhoppningsvis han med lite mer hopp!