Smärtan från rasism

Klippet finns på bloggen!

Måste börja med att säga att du är väldigt vacker, dock är jag själv kvinna så jag stöter inte på dig nu TS!:)  

Jag kan förstå att du tar illa vid dig när folk kallar för dig N ordet, och jag tycker att det är bra att du vågar vara ärlig och berätta hur du känner.  På det sättet så kan du få dem som använder detta namn att förstå att de faktiskt sårar genom att säga detta.  

Med mina sista ord så vill jag säga detta: svenskheten har inte med hudfärgen och göra, det har mer med ett beteende att göra.  Hela Sverige är uppbyggt på vad människor gjorde tillsammans, inte pga. deras hudfärg.  Om människorna endast hade varit ljushyade och rullat tummarna hela dagarna, så skulle inte Sverige som nation kunna gå framåt.   Hudfärg kan aldrig förändra något - det kan däremot våra värderingar och beteenden.  

 

Som mamma till ett mörkt barn kan jag säga att jag spenderat många timmar om nätterna med att oroas över vilka slags människor mitt barn kommer att behöve möte i sitt liv.

Hej "FuckedForLife" :)

Haha tack för komplimangen och kul att en kvinna säger det, jag brukar själv ge kvinnor komplimanger och jag stöter inte heller på dom!

Och vet du vad?  Jag håller med dig i ditt argument och vet mycket väl om att det handlar om ett visst beteende och hur personen ifråga som säger sådant är formad. Och absolut  inte om hudfärg, namn eller vad man äter. Och tanken med att blotta mig om detta och adoption  handlar just om att väcka en sovande väckarklocka hos dom som säger sådant.  Att försöka få dom att tänka på vilka värderingar och beteende man har.

Detta är en mycket intressant diskussion :)          

Hej "Drottningen1970".

Jag förstår hur du tänker då mina föräldrar också sagt att dom har oroat sig på nätterna. Man kan aldrig på förhand veta vilka människor man möter i livet. Men man kan som omgivning tror jag ställa upp för andra. I skolan sa lärarna ifrån. Mamma och pappa ställde upp med att prata med barnets föräldrar. Även fast skadan är skedd och det gör ont så kändes ändåt bra att veta om tryggheten, att någon tog det på allvar.

Jag har mött i rasism i äldre år också. Det gör lika ont. Fortfarande. Skillnaden är att idag kan jag stå upp för mig själv och säga ifrån. Lär ditt barn att göra det också. Och stå bakom det. Det var det mina föräldrar gjorde och fortfarande gör. Och prata mycket.      

De "hatiska blickar" du skriver om i ett inlägg kan jag känna igen, kanske inte som adoptivmamma, utan snarare som partner till en invandrare. Kanske är jag väldigt bra på att tyda blickar som är av det slaget eftersom jag har den erfarenhet jag har. Jag har kommit (ibland) att förakta mina landsmän och landskvinnor (svenskarna alltså) för att de ibland framstår i mina ögon som extremt lågmälda, men fördömande och mycket rasistiska. Detta gäller inte bara människor som röstar SD, utan jag har lärt mig utskilja många många många som har en inställning jag inte kan förlika mig med. En mentalitet som jag aldrig skulle vilja medverka till. "du är ok, men du vet alla svartskallar som kommer hit och lever på bidrag, ska ha sjukvård och allt möjligt som staten ska betala" är något jag fårtt höra så mng gånger då jag med min man kommit lite närmare vad vi i detta land "egentligen" tycker. Jag kan på ngt sätt känna av ganska omedelbart vilken slags människa jag har att göra med. De som "faktiskt inte är rasister bara för att de tycker vi har för många invandrare i detta land". Svårt att förklara typen av människa jag talar om. Helt vanliga svenssons som har rasistiska åsiktet utan att de inte förstår det själva, som tycker att de har rätt till sina åsikter.

Det bästa (tror jag) är att helt enkelt se dessa människor som sårat dig som mindre begåvade, som inte kan tänka själva.   

Måste bara få flika in och skriva en liten solglimt till historia som en av min mans bekanta varit med om.

En dag kom deras lilla pojke hem från dagis och slängde sig i mammans famn och snyftade.
- Mamma, jag vill inte vara brun längre.
Mamma tog sats och förberedde sig på ett allvarligt samtal med sonen men hon hann inte förrän han sa...
-Mamma, jag vill inte vara brun längre, jag vill vara grön

Och så var det med den saken.
sött!