Jag och min man har precis påbörjat adoptionsprocessen med föräldrautbildning och hemutredning och är nyfikna på andras erfarenheter och kunskaper om framför allt hemutredningen. Av någon anledning känner jag mig nervös för den... Den är ju avgörande för om vi får gå vidare eller inte... Så ni som har gjort hemutredningen får gärna skriva en rad eller två om era erfarenheter (om ni vill dela mer er så klart)...
Vi håller på med medgivandeutredningen just nu, och förra veckan hade jag min djupintervju, det gick bra, inget att oroa sig för, men jag var tvungen att tänka till, många frågor var saker som jag aldrig har reflekterat över, tex i min barndom.
Oroa dig inte för mycket i onödan. Jag tycker vår hemutredningen gick rätt smärtfritt faktiskt. Fast det är klart att man blir nervös.
Som Kitten skrev kan det vara bra att reflektera över sin barndom. Vi fick mycket frågor om uppväxten. Relationer till släkt, vänner och relationen mellan varandra såklart. Frågor om uppfostran, livsåskådning...
Våra utredare använde kälvenstensmetoden vid djupintervjun och den utgår från tre-generationsperspektivet: Hur era föräldrar är/uppfostrade er, hur ni är i er relation och vad ni vill ge vidare till ert barn från er uppväxt osv.
Tack för era svar! Vi har tidigare gjort "utredning" inför äggdonation. Påminner hemutredning om den? Någon som vet?
Jag var jättenervös och orolig innan vår utredning. Så här i efterhand tycker jag mest att det var trevligt. Inte ofta man får sitta och berätta ingående om sig själv och sitt liv för någon som lyssnar intresserat. 
Vi fick prata med en kurator inför spermiedonation, och det var bara ett samtal. Går inte att jämföra med adoptionsutredning.
Tack igen för era svar! Vi väntar nu på datum för första mötet med hemutredaren, har tre gånger kvar på föräldrautbildningen och ska på föreläsning/frågestund om barn med speciella behov med Adoptionscentrum på onsdag =) Känns som att det rullar på samtidigt som det går långsamt....
Hoppas ni får en trevlig helg!
Vi tyckte hemutredningen var väldigt jobbig och integritetskränkande, även fast utredarna var trevliga och vänliga.
Vi träffades ca 6-7 gånger plus 2 hembesök, samt att de anlitade en psykolog för en djupintervju.
Makt-obalansen mellan utredare och vi som utreds är enorm. De antecknade och ifrågasatte ALLT. De frågade sånt man kände att de verkligen inte hade med att göra, tex vilket år man blev av med oskulden och med vem, vilka politiska partier man röstat och röstar på, med mera med mera.
Vi hade även bokat in nätverksträff med vänner och släktingar som bokat flyg- och tågbiljetter. Två dagar innan ställer soc in träffen och bokar nytt datum så våra släktingar förlorade 1000-tals kr. Men vi vågade naturligtvis inte säga ett pip, eftersom de har sån total makt över oss. Så vi spelade med att "det gjorde ingenting att de bytte datum med så kort varsel".
Men det gick ju bra till slut. Vi har ju inga konstigheter eller "skelett i garderoben", men känslan var väldigt påfrestande. Jag har stark integritet också, så att sitta och berätta så mycket intima detaljer som faktiskt inte har med min roll som mamma att göra kändes känkande och påfluget. Men det var bara att sitta och le och (låtsas) vara glad hela tiden. Jobbigt också att de kräver att man inte får vara ledsen över många års ofrivillig barnlöshet, utan de kontrollerar att man har verkligen lagt de känslorna 100% bakom sig. Hur kan man lägga de känslorna 100% bakom sig när man fortfarande är barnlös undrar jag???
Man lägger ju hela sitt liv och sin framtid i utredarnas händer. De avgör i princip om man ska bli lycklig eller förbli olycklig resten av sitt liv. Det tror jag inte dom förstår.
Men efter utredningen kännes man sig som en superhjälte eftersom man är granskad inpå varje millimeter, och därefter blivit godkänd.
Vågar man kasta in en brandfackla?
Min inställning var att jag vet att de gör detta med barnens bästa, även mitt barns bästa för ögonen. Tacksamhet och ödmjukhet tycket jag är klädsamt i sammanhanget.
När det gäller andra saker, IVF, långa väntetider med mera är vi föräldrar tydligen beredda att göra vad som helst för att få barn. Men en hemutrednig, som görs för barnens skull är tydligen inte ok?
Sammanfattningsvis, lite nervöst är det, men gå in i det med rätt inställning, att ni ska finnas för barnen, inte tvärtom, och att ni gör detta för dem, så kommer det att vara lättare.
Betänk också att de "integritetskränkande" frågor ni (kanske) får inte är någonting mot de frågor era barn en dag kan ställa till er. Överlag är det bra att vara genomtänkt i livet..
Lycka till
Hejsan!!
Hoppar in i denna tråd. Jag och min man har ivf och DI bakom oss men ska ha första mötet med doc på onsdag!!!
Är inte nervös, bara spänd!!!
Koalabjörn, vilken fruktansvärd hemutredning ni råkat ut för! Verkar ju helt omänskligt att orka med allt det! Då har vi ju haft fantastiskt smidiga utredningar!
Första gången: tre möten + ett hembesök med biosonen.
Andra gången: två avstämningsträffar.
Tredje gången: två möten + ett hembesök med biosonen.
Vi har alltid fått läsa igenom allt de läst och fått redigera det som varit fel eller konstigt formulerat. Sista gången hade en från biosonens fritids uttalat sig, som vi upplevde det, kränkande om sonens överaktivitet och det fick vi omformulerat utan personalens vetskap. Hans egenskaper kom fram tillräckligt i de andra beskrivningarna i utredningen, tyckte både vi och handläggaren.
Vi har aldrig råkat ut för några integritetskränkande frågor om tex oskuld eller liknande.