utmattning, depression, ångest det finns hjälp

Kanon att du har hittat något som fungerar för dig. Läser själv en utbildning som är målgruppsinriktad på just psykisk ohälsa där vi pratar mycket om de små sakerna man kan göra för att förändra i stället för att enbart knapra piller, som tyvärr är allt för vanligt idag.. Alla slags avslappningsövningar är kanon allt i från andningstekniker, bodyscanning, yoga och meditation.. Även identifiera och kartlägga vilka faktorer som gör så att symptomen uppstår, samt hitta bra åtgärder som hjälper till att förebygga, man måste ha ett personcenrerat perspektiv eftersom alla människor är olika.. Tycker det är kanon att du har hittat din grej.

Så roligt att du hittade något som fungerade för dig! Jag tror att många skulle kunna må betydligt bättre av övningar av det här slaget.

Som övriga i tråden tycker jag att det är superbra att du hittat det du mår bra av.
Jag tror att många skulle må bra av mindfullness, i synnerhet folk som inte lider av psykisk ohälsa.  Jag har själv som "frisk" gått hos en personlig coach som fokuserade på mindfullness, och det tyckte jag var superbra. Det kan  nog också vara ett bra sätt att "inte falla dit igen" då man varit utmattad. Min coach var noga med att poängtera att mindfullness gör bäst verkan om man har en "bra grundstämning" och inte är deppad/nedstämd.

Jag har praktiserat yoga och meditation under flera år. Men kan tyvärr aldrig göra det i mina nedstämda stunder (vilket är återkommande pga sjukdom).   

Säkert jättebra om man redan mår hyfsat, men är man på botten har man ingen förmåga att ta till sig nya budskap. Jag förlorade både förmågan att lyssna och läsa när jag mådde som sämst. Inte kunde jag uttrycka mig som vanligt heller.

 

Fast det handlar inte om att ta till sig nya budskap. Meditation och mindfulness m.m. går ju snarare ut på precis tvärtom. När jag inte kunde lyssna, inte läsa.. Ingenting. Det enda som funka för mig då var att inte göra någonting. Jag orkade inte ens gå ut egentligen, orkade inte promenera..Men jag tog mig ändå till en liten skog 100 meter härifrån. Där satt jag bara och jag såg ut över takåsarna (var uppe på en höjd). För första gången på kanske månader och år så var mina tankar stilla. Jag hörde vinden, jag såg färgerna ute, kände den isande kylan.. Låter så självklart men i min stress så blev jag som bortkopplad från sånt. Jag slutade känna helt, tankarna flög förbi och så gjorde också verkligheten jag levde i, allt runt om..

Det var en häftig känsla att bara se och känna naturen när jag satt där, att börja känna igen. Och det krävdes ingenting av mig, bara att jag var delaktig i nuet. Och det är ju precis det mindfulness handlar om.

Vill bara tillägga att det såklart är olika, för vissa kanske det ändå inte går.. skriver utifrån mina egna upplevelser. 

Jag uppfattade det som om du läste dig till insikten?
Tydligen inte - för om man är på botten så kan man väl inte läsa eller inspireras från en film tex?
Det kunde åtminstone inte jag.
Jag klarade endast det mest basala såsom personlig hygien, äta hyfsat, sova lite och gå oändliga promenader.
Aldrig ett TV-program, en bok eller ens en notis i tidningen. Jag tappade språket, uttrycksförmågan, förstod inte vad humor var.

Vetskap att stress är farligt hade jag långt innan jag "föll", men jag förstod inte att jag var stressad. 

Fast det varierar ju också hur gärna man vill bli bra och hur fort man ger upp! En del är beredda att läsa om samma stycke tio gånger för att få information om att bli bättre / som rehabilitering. Andra är det inte.

Nej jag kom till insikt själv ,eftersom kroppet och psyket la av och jag längre inte kunde leva så kom det naturligt. Kunde som dig inte göra något, lyssna på musik, prata med folk, skriva sms, läsa texter som här på familjeliv, absolut inte slå upp en tidning eller liknande. Humorn var borta sen länge..

Min stressbubbla spräcktes och jag började leva i nuet. Har däremot läst om det nu ett år senare när jag mår bättre och inser det jag gjorde då är mindfulness, stannade upp i nuet.. En slags meditation nästan. Fast jag fattade inte heller då att jag var stressad utan jag stannade bara upp. Det var en fråga om att leva, eller att överleva snarare för jag hade inget att leva för längre. Allt jag varit var borta. Den jag var fanns inte längre kvar.

För det mesta klarade jag inte ens av att gå upp ur sängen, och jag sov kanske 20 timmar varje dag. Kunder sova kanske 15 timmar en natt, sen var jag uppe någon timme mitt under dagen och somna igen och sov då för hela natten. Som en bebis typ. Men jag mådde så bra av det, jag njöt som en katt när jag låg i sängen, sträckte ut på mig.. Lakanet mot min hud, strimmor av ljus genom persiennen. Utåt sätt såg jag nog deprimerad ut men jag var lycklgi då för första gången för jag upplevde nuet.

Låter ju helt rubbat när jag skriver det nu.. Men har man vart bortkopplat från nuet och inte kunnat se allt runt om sig under en så lång tid, antingen att man funnits i dåtiden och grubblat eller oroat sig för framtiden, så är det en häftig känsla komma tillbaka till nuet.

Vad heter boken du läsde?

Då hänger jag med. Det har väl varit något liknande för mig. Jag sov visserligen inte så mycket, men jag levde i det lilla och lät det vara viktigt som fick mig i inre harmoni (någorlunda). Långa måltider, långa promenader längs havet, fysisk träning och avstängd telefon. Fast jag undrar om man måste ha en bok för att stanna upp. Räcker det inte att väcka barnet inombords?

Jag vet inte riktigt, jag har alltid varit intresserad av psykologi, personlig utveckling och allt spirituellt och andligt. Känns iallafall som jag själv redan kunde mycket utantill som man kan hitta i böckerna. Det handlar väl bara om att lyssna på sig själv kanske, men det är väl det som kan vara svårt vid stress. Man stänger av den där förmågan till att se sina behov och begränsningar, och när det är dags ta det lugnt och slappna av. Jag fatta ju själv inte vad som pågick förän jag bröt ihop helt, och då hade det redan gått för långt. Böcker kanske kan få en att inse saker innan det är försent. Såna reaktioner som du och jag fått är ju tecken på att det gått alldeles för långt.

Jag hade som dig att jag fick stänga av telefonen också. Men hur mår du idag då? Är du sjukskriven eller när var det du blev sjuk eller vad man säger? Intressant att veta, för jag får som återfall hela tiden då jag stressar upp mig osv. och har svårt hitta balansen och vara i nuet.

Boken jag läste heter Lycka nu av Titti Holmer. Den var lättläst. Jag har oxå boken Mindfulness i vardagen av Ola Schenström. I den sistnämda fanns avslappningscd med övningar o meditation.  Cd har varit till så otroligt STOR hjälp. Jag lyssnar på den varje dag och kommer fortsätta med det länge.

Första gången jag mådde dåligt kunde jag inte heller läsa eller titta på TV men lyssna är lättare. Den här gången visste jag hur dåligt man kan må och blev Livrädd, för jag ville verkligen inte gå igenom samma sak igen. Jag började som sagt läsa boken o lyssan till övningarna varje dag. De första dagarna försvinner tankarna hela tiden men tillslut så går lite av budskapet fram. Jag bara låg på sängen och lyssnade.

Jag kan fortfarande inte meditera själv utan måste sätta på CD:n där man hela tiden blir påmind o instruerad att vara här, nu och andas.

OBS! Innan jag började må dåligt skulle ingen fått mig att göra avslappningsövningar eller meditera för jag var för rastlös. Nu förstår jag att pga stressen o rastlösheten kunde jag inte varva ner. Jag visste inte vad återhämtning var, för mig var det att sova eller kolla på TV, men då försvinner inte stressen och adrenalinet.      

Man kan inte läsa sig till insikt, jag läste "lycka nu" för jag hade precis kommit tillbaka från kuratorn och visste inte vad jag skulle göra för att vända eller bli bättre. I boken står det att när man inte vet vad man ska göra för att må bra eller inte vet varför man mår dåligt kan man iallafall "ta hand om kroppen".  Jag tog hand om kroppen och vart efersom kommer insikten.

Det fanns en checklista att göra varje dag: ät frukost och en frukt, få fysisk beröring, prata med nån, ät omega3 och andra råd som jag gjorde varje dag plus avslappningen. I början var det inte så mycket avslappning eftersom man knappt kan ta in ett ord av vad som sägs på CD, men jag tragglade på 3 ggr om dan o tillslut så fastade mer o mer. Efter nionde dagen kom en viss känsla i magen som var varm, häftigt faktiskt.

Jag hade inte riktigt heller fattat att jag var stressad, trodde att jag skulle bli galen m.m. När man är stressad o uppe i varv kan man inte tänka klart så när meditationen började funka vart tankarna bättre.

I boken finns oxå sammanhang tanke, rädsla, reaktion, handling och det stog att man kan lura hjärnan att tänka positivt.

Det enda jag kunde tänka var: jag är så fet lyckas aldrig gå ner i vikt, stackars min sambo som har ett sånt bottennapp som mej som inte orkar städa o laga mat, stackars mina barn som kommer ha en mamma som sitter på hispan  och otaliga hemska saker. Jag provade att lura mej o sa till mig själv: mina barn älskar mej iallafall, jag är bra, osv. Det kändes urlöjligt och jättesvårt, man ljuger för sig själv eftersom de elaka tankarna bara kommer de behöver man inte anstränga sig för så hjärnan blir väl lite chockad av "snälla tvångstankar".

Hur som helst är det olika för alla vad som funkar eller inte men en sak är säker:STRESS är livsfarligt.           

Jag lade till 1 i signaturen eftersom du också bara heter "Anonym" här. Det gör oss kanske mindre anonyma?

Jag arbetar fortfarande inte, men har en praktikplats och väntar sedan förra våren på psykologhjälp. Än så länge har jag bara fått medicin. Jag är oerhört stresskänslig, men kanske framför allt rädd för att hamna på absoluta botten igen. Rädd att om jag börjar jobba få det som du kallar för "återfall". Nästan lika rädd är jag för att jag kan ha blivit "sjukskrivningsberoende".

Hörde cd:n till den sistnämnda boken?

Precis det du skrev i slutet råkar jag ut för hela tiden, sjukt rastlös och vilar inte hjärnan en sekund egentligen.. Kan som inte. Och blir bara mer och mer stressad.. Skulle nog också behöva en cd.

Vad för medicin äter du? har du fått någon diagnos?

Jag känner igen känslan du beskriver, jag är väldigt rädd också och hamnar i något slags passivt tillstånd där jag inte gör så mycket alls.. Vet inte åt vilken riktning jag ska gå. Spelar ingen roll om jag vilar fysiskt eftersom tankarna snurrar och jag egentligen inte vilar hjärnan nånting. Det blir så här när jag vill så mycket, pressar mig själv, börjar ifrågasätta mig själv och ska "låtsas" vara frisk. Började tänka idag att jag ska strunta i att jag är "sjuk" och att ja inte alls är så stresskänslig som jag tror. Då helt plötsligt hugger det som till i hjärtat.. Bara kniper åt som ett stick. Jättemärkligt. Förut när jag stressa hade jag så hela tiden så kändes som en signal.. Eller så var det bara en väldig slump det kom just då.