utmattning, depression, ångest det finns hjälp

Säkert jättebra om man redan mår hyfsat, men är man på botten har man ingen förmåga att ta till sig nya budskap. Jag förlorade både förmågan att lyssna och läsa när jag mådde som sämst. Inte kunde jag uttrycka mig som vanligt heller.

 

Fast det handlar inte om att ta till sig nya budskap. Meditation och mindfulness m.m. går ju snarare ut på precis tvärtom. När jag inte kunde lyssna, inte läsa.. Ingenting. Det enda som funka för mig då var att inte göra någonting. Jag orkade inte ens gå ut egentligen, orkade inte promenera..Men jag tog mig ändå till en liten skog 100 meter härifrån. Där satt jag bara och jag såg ut över takåsarna (var uppe på en höjd). För första gången på kanske månader och år så var mina tankar stilla. Jag hörde vinden, jag såg färgerna ute, kände den isande kylan.. Låter så självklart men i min stress så blev jag som bortkopplad från sånt. Jag slutade känna helt, tankarna flög förbi och så gjorde också verkligheten jag levde i, allt runt om..

Det var en häftig känsla att bara se och känna naturen när jag satt där, att börja känna igen. Och det krävdes ingenting av mig, bara att jag var delaktig i nuet. Och det är ju precis det mindfulness handlar om.

Vill bara tillägga att det såklart är olika, för vissa kanske det ändå inte går.. skriver utifrån mina egna upplevelser. 

Jag uppfattade det som om du läste dig till insikten?
Tydligen inte - för om man är på botten så kan man väl inte läsa eller inspireras från en film tex?
Det kunde åtminstone inte jag.
Jag klarade endast det mest basala såsom personlig hygien, äta hyfsat, sova lite och gå oändliga promenader.
Aldrig ett TV-program, en bok eller ens en notis i tidningen. Jag tappade språket, uttrycksförmågan, förstod inte vad humor var.

Vetskap att stress är farligt hade jag långt innan jag "föll", men jag förstod inte att jag var stressad. 

Fast det varierar ju också hur gärna man vill bli bra och hur fort man ger upp! En del är beredda att läsa om samma stycke tio gånger för att få information om att bli bättre / som rehabilitering. Andra är det inte.

Nej jag kom till insikt själv ,eftersom kroppet och psyket la av och jag längre inte kunde leva så kom det naturligt. Kunde som dig inte göra något, lyssna på musik, prata med folk, skriva sms, läsa texter som här på familjeliv, absolut inte slå upp en tidning eller liknande. Humorn var borta sen länge..

Min stressbubbla spräcktes och jag började leva i nuet. Har däremot läst om det nu ett år senare när jag mår bättre och inser det jag gjorde då är mindfulness, stannade upp i nuet.. En slags meditation nästan. Fast jag fattade inte heller då att jag var stressad utan jag stannade bara upp. Det var en fråga om att leva, eller att överleva snarare för jag hade inget att leva för längre. Allt jag varit var borta. Den jag var fanns inte längre kvar.

För det mesta klarade jag inte ens av att gå upp ur sängen, och jag sov kanske 20 timmar varje dag. Kunder sova kanske 15 timmar en natt, sen var jag uppe någon timme mitt under dagen och somna igen och sov då för hela natten. Som en bebis typ. Men jag mådde så bra av det, jag njöt som en katt när jag låg i sängen, sträckte ut på mig.. Lakanet mot min hud, strimmor av ljus genom persiennen. Utåt sätt såg jag nog deprimerad ut men jag var lycklgi då för första gången för jag upplevde nuet.

Låter ju helt rubbat när jag skriver det nu.. Men har man vart bortkopplat från nuet och inte kunnat se allt runt om sig under en så lång tid, antingen att man funnits i dåtiden och grubblat eller oroat sig för framtiden, så är det en häftig känsla komma tillbaka till nuet.

Vad heter boken du läsde?

Då hänger jag med. Det har väl varit något liknande för mig. Jag sov visserligen inte så mycket, men jag levde i det lilla och lät det vara viktigt som fick mig i inre harmoni (någorlunda). Långa måltider, långa promenader längs havet, fysisk träning och avstängd telefon. Fast jag undrar om man måste ha en bok för att stanna upp. Räcker det inte att väcka barnet inombords?

Jag vet inte riktigt, jag har alltid varit intresserad av psykologi, personlig utveckling och allt spirituellt och andligt. Känns iallafall som jag själv redan kunde mycket utantill som man kan hitta i böckerna. Det handlar väl bara om att lyssna på sig själv kanske, men det är väl det som kan vara svårt vid stress. Man stänger av den där förmågan till att se sina behov och begränsningar, och när det är dags ta det lugnt och slappna av. Jag fatta ju själv inte vad som pågick förän jag bröt ihop helt, och då hade det redan gått för långt. Böcker kanske kan få en att inse saker innan det är försent. Såna reaktioner som du och jag fått är ju tecken på att det gått alldeles för långt.

Jag hade som dig att jag fick stänga av telefonen också. Men hur mår du idag då? Är du sjukskriven eller när var det du blev sjuk eller vad man säger? Intressant att veta, för jag får som återfall hela tiden då jag stressar upp mig osv. och har svårt hitta balansen och vara i nuet.

Hörde cd:n till den sistnämnda boken?

Precis det du skrev i slutet råkar jag ut för hela tiden, sjukt rastlös och vilar inte hjärnan en sekund egentligen.. Kan som inte. Och blir bara mer och mer stressad.. Skulle nog också behöva en cd.

Vad för medicin äter du? har du fått någon diagnos?

Jag känner igen känslan du beskriver, jag är väldigt rädd också och hamnar i något slags passivt tillstånd där jag inte gör så mycket alls.. Vet inte åt vilken riktning jag ska gå. Spelar ingen roll om jag vilar fysiskt eftersom tankarna snurrar och jag egentligen inte vilar hjärnan nånting. Det blir så här när jag vill så mycket, pressar mig själv, börjar ifrågasätta mig själv och ska "låtsas" vara frisk. Började tänka idag att jag ska strunta i att jag är "sjuk" och att ja inte alls är så stresskänslig som jag tror. Då helt plötsligt hugger det som till i hjärtat.. Bara kniper åt som ett stick. Jättemärkligt. Förut när jag stressa hade jag så hela tiden så kändes som en signal.. Eller så var det bara en väldig slump det kom just då.