Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag vill kunna ha ett öppet, ärligt och nära samtal med dig. Där det finns gott om tid att prata. Om jag ber dig om det är jag så rädd att du ska avvisa mig, att du ska säga att där finns inget att prata om. Det i sig skulle ändå säga allt. Jag tror inte att du skulle göra så mot mig, ändå är det det jag är rädd för. Att bli brutalt avvisad och lämnad med känslan av att allt detta bara är en produkt av min egen fantasi, mina egna förhoppningar, att där inte finns något på riktigt. Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska kunna vara lika ärlig som jag, vad än som kommer ut av den ärligheten. Annars står jag där själv, blottad igen. Och jag är rädd att det inte kommer att leda mig någonstans. Om du i ett sådant samtal skulle säga att du absolut inga känslor har för mig, hur ska jag förmå mig att tro på det? Hur ska jag kunna landa i det?

Dessa cirklar! Vi går in och ur detta hela tiden! Närhet, avstånd, närhet... om och om igen. Helt cykliskt! När jag pratar med en nära vän om det häromdagen säger hon att det inte är så konstigt. Att man inte klarar av att befinna sig på de där topparna allt för länge, att det helt enkelt måste till något annat så att det tippar över. Att varje gång är som ett långt förspel utan att det i slutändan leder till något. Och då backar vi, blir lite otillgängliga, tills vi trillar dit igen. Och så håller det på, om och om igen. Hon frågar mig om jag inte tycker att jag är värd bättre. Hon frågar också varför jag tror att du inget gör. Mitt svar på det är att jag tror att du är rädd, feg, att du faktiskt kanske inte vågar tro att detta är på riktigt. Att du helt enkelt skyddar dig själv och dina känslor, som kanske dessutom är ganska svåråtkomliga. Att detta är helt nytt för dig under din över 30-åriga relation. Inte en enda tanke ägnar jag åt att du kanske inte alls delar mina känslor. Det skrämmer mig att jag tänker det. Det innebär att jag inte kommer att tro dig även om du säger mig sanningen. Jag kommer inte att tro dig eftersom jag kommer att uppfatta att dina ord inte överensstämmer med ditt sätt att vara mot mig. Naturligtvis förstår jag att det inte är svart eller vitt, naturligtvis förstår jag att du känner någon form av kärlek till mig, men på vilket sätt, eller vad du faktiskt är beredd att göra har jag ingen aning om egentligen.

Det är inte rädslan av att bli avvisad som är den enda rädslan, eller rädslan om din eventuella oärlighet. Din höga moral är likväl något som jag fruktar, vilket i stort hänger samman med den eventuella oärligheten som jag är rädd för. Din moral skulle mycket väl kunna få dig att avstå, trots att känslorna finns. Även tryggheten av en relation som utgör mer än halva ditt liv med allt vad det innebär, istället för att ge dig in i något annat som du kanske ser som osäkert. Dina känslor kanske inte är tillräckligt starka, eller du är rädd att de inte räcker hela vägen. Och faktum är att du kanske inte ens är beredd att ta reda på det, eftersom det skulle vända upp och ned på hela ditt trygga liv. Jag är inte på något sätt ute efter att ha en affär med dig. Du är för värdefull och jag är för värdefull för det. Jag värdesätter och respekterar oss och vår relation till oss själva, varandra och andra för mycket för det. Om du inte ens kan skönja tanken om ett oss i en relation, om du inte kan ta emot min kärlek, så kanske det är bäst att vi inte ses mer än vi måste.

Utan att prata med dig kan jag bara spekulera och jag måste ta mig till punkten då jag slutar med det. Så, är du beredd på att ha det här samtalet med mig så att vi kan reda ut var vi står i förhållande till varandra, så att vi tillsammans kan ta reda på vad nästa steg är?

Jag upplevde det samma igår, fast faktiskt var jag mest ledsen eftersom det var så mycket mer jobbigt än härligt. Jag känner att det ligger outrett och outforskat mellan oss. Det är som att det nått någon forn av ändpunkt nu. Jag har nått punkten då jag inte orkar mer, jag orkar inte utsätta mig för dig längre. Det gör bara så ofantligt ont! Om jag ska klara av att prata med dig om detta måste vi ut från vår vanliga miljö, inte över en lunch eller en fika. Det finns en enda sak jag vill med oss, det är att vi går sida vid sida genom livet.

Så frågan är, är du beredd på det samtalet och vad är det egentligen du vill med oss och vad är du beredd att göra?

Let?s talk! Jag är redo för det om du är!

Frågan är vad för tecken du skulle vilja ha om det gällt dig och varför du själv inte skulle välja att visa ett tecken och vågat möta mig?

Kanske jag inte vill ha ett tecken, kanske vill jag bara ha den direkta frågan ifall det jag en gång berättade för dig fortfarande är sant.

Rakt på sak, ärlighet och uppriktigt är bra och viktigt. Du beundrade mig för det och för mitt mod den där dagen.

Ibland klarar jag helt enkelt inte av att möta dig, det blir för jobbigt. Idag var en sådan dag då jag helst sluppit träffa dig. Att träffa dig igår tog väldigt hårt på mig. Att ibland undvika dig är mitt sätt att skydda mig. Varför är du inte uppriktig med dina känslor för mig?

Det var roligt att för en liten stund fantisera om att du faktiskt kunde vara människan i mina tankar. Men det är du ju självklart inte, vilket just detta visar att du inte är.

Vad var det för beslut igår?

Tycker du att den här situationen bäst begravs i tystnad i hopp om att allt lägger sig?

Eller ska vi som två vuxna ansvarstagande människor prata igenom det här så att vi åtminstone får en dräglig arbetssituation?

Låt mig först säga att min intention aldrig har varit att få dig att ändra dig. Det skulle ju ändå vara ganska befängt!

Min önskan är enbart att du ska förstå. Jag gör inte det här för att jag tycker om att plåga mig själv. Jag gör det här för att rädda mig själv, för att sluta plåga mig själv och för att vi åtminstone ska kunna jobba tillsammans. Jag har sagt allt som finns att säga och aldrig har något varit så sant. Aldrig har jag varit så öppen, så sårbar, så fullkomligt naken. Efter all den tid som gått vill jag att du förstår att det inte är någon tillfällig förälskelse som kommer att gå över om det bara får gå en tid. Minns du att du sade tänk om det inte går över? Det är där vi är nu. Jag är rädd om både dig och mig i detta och det här är inte rätt mot någon av oss.

Jag klarar inte av att fortsätta träffa dig, jag inte kan hantera det. Det är att begära alldeles för mycket av mig själv. Jag tror inte att jag kommer kunna ha en vänskaplig relation med dig. Min kärlek till dig ligger i vägen för den vänskapen. Och det är det som känns så hårt och tungt, efter allt jag sagt så är det det som är det allra svåraste att säga. Att berätta om den kärlek jag känner är nästan enkelt i jämförelse, enklare än att säga orden: ?Jag kan inte träffa dig mer?. Jag står med hjärtat i mina händer, sträcker det fram mot dig, för dig att ta emot. Om du inte kan ta emot det, så har jag ändå gjort allt jag kunnat. Och det som är vi finns inte mer, jag klarar inte av att befinna mig i vår värld längre. Jag orkar helt enkelt inte det. Och det hoppas jag att du kan förstå och att du kanske också förstår mitt behov av att berätta för dig precis som det är, trots att det försätter oss båda i en väldigt besvärlig situation.

Känslan jag bär är att vi helt förlorat varandra och jag ser ingen väg tillbaka. Jag vet att rätt väg inte är tillbaka, men det gör det inte mindre smärtsamt. Att aktivt behöva ta avstånd påverkar mig enormt. Om du ens reflekterar över det eller inte vet jag inte. Faktum är att jag inte ens borde bry mig om ifall det även påverkar dig, men det gör jag. I alla fall undrar jag.

Det finns så mycket saker jag skulle vilja berätta för dig. Men jag kan inte, inte längre. Det är jobbigt nog för mig som det är. Jag kämpar med att hålla en distans. Du monterat så enkelt ned mitt skydd. Idag blev det helt uppenbart för mig (igen) att vi inte bör ha mer kontakt än vad som är nödvändigt. Det går emot hela mitt väsen. Det går emot det som är så fullständigt naturligt. Men vad är mitt alternativ? Allt detta har gjort mig illa nog. Jag måste vidare, framåt, och du kan inte vara en del av det. Det gör mig ont.

Det är nog så att jag egentligen har sagt allt som kan sägas, vänt mig ut och in. Men har inte blivit mött i det. Där finns inget mer jag kan göra, allt är sagt och jag är mig själv väldigt tacksam att jag fann den styrkan. Livet fortgår. Men där går inte en enda dag utan önskan om att berätta saker, ibland helt vardagliga, upplevelser stora som små som jag önskar dela med mig av. Men jag kan inte. Jag måste vidare. En enda blick kan få mig helt ur balans, jag behöver hålla avstånd.

Egentligen hände inget särskilt mer än att det blir så uppenbart för mig bara hur vi ser på varandra. Det får mig helt ur balans. Känslan av hur jag sugs in. En tillfällig känsla av lyckorus som lämnar en bitter eftersmak. Idag hände just det och längtan i mig växer igen.

Jag har med all tydlighet berättat vad jag känner, men det är helt enkelt inte besvarat. Vi kan inte fortsätta ha samma kontakt som tidigare. Det gör mig helt enkelt för ont. En vänskap som för mig i grunden blir omöjlig.

Det är jag som står som förlorare hur jag än vrider och vänder på det. Att ha dig nära gör mig illa, att hålla dig på avstånd gör mig också illa. Det är som ett stort sår som aldrig får möjligheten att läka, det rivs upp hela tiden och du hjälper till att riva i det. Jag gör inget för att stoppa det. Jag är inte stark nog att stå emot. Jag är inte stark nog att vända dig ryggen, inte stark nog att gå utan att titta tillbaka. Det är som att du är en integrerad del av mig. Aldrig någonsin trodde jag någon skulle drabba mig så hårt. Oavsett dina skäl så väljer du att inte lyssna på mina ord, dina skäl spelar ingen som helst roll. Det borde räcka för mig för att kunna stå stark och beslutsam, att resa mig och gå, att inte svara upp till ditt sätt att vara. Men styrkan finns inte. Du har mig, du har oss, där du vill att vi ska vara, nära varandra i tanke och handling. Trots allt jag sagt om hur oerhört illa det gör mig, eftersom jag vill ha dig i mitt liv

Jag vet att jag står alldeles utmärkt utan dig. Men livet är mycket roligare med dig.

Jag är tacksam för att vi sitter här, att vi är där vi är.

Lika självklart som det är för mig, lika icke självklart är det.

Att älska dig är det mest självklara för mig. Det finns inte något icke självklart med det. Och någonstans i det ligger det enkla. Jag kommer att älska dig oavsett relation vi har. Att landa i den tanken gör också att jag klarar av att möta dig. Du är helt ovärderlig för mig. Och jag har berättat det för dig, att du är det. Jag vet inte ifall du klarade av att ta in det, att på riktigt ta det till dig. Samtidigt tänker jag att det är därför du står orubbligt kvar. Aldrig någonsin har jag haft en så komplicerad och samtidigt så självklar och enkel relation till någon människa. En paradox utöver det vanliga.