Lyckoträffen ska ske i verkligheten... I ett ögonblick av totalt samförstånd i vad som sker. Ömsesidigt, nära, på riktigt och fullkomligt!
Du skulle varit med.
Förlåt, jag kanske inte borde sagt så. Fast, nej förresten, jag tänker inte be om ursäkt för vad jag just sade! Faktum är att det är precis vad jag känner och tänker i så många situationer - att du skulle varit med.
Säg det inte högt bara.
Scenen är din.. jag sitter här på stranden försjunken i en sliten badenbaden, förvirrad av din skuggdans under ytan och bubblorna som poppandes skriker -se mig, hör mig, fånga mig med din kärleksfulla håv av uppmärksamhet.. -klart jag hör dig!
..vart vill du komma, kan du prata så jag hör eller kommer du dansa vidare som du ju alltid gör ;) ..så waaailar jag fram en saknad här.. hur låter din?
Lek & dans...vad kan vara fel med det? Inte mycket ;)
Saknad däremot...mer trixigt. Vad är äkta och vad är driften att jaga och vinna...oklart säger jag...
Följ med mig! Vi släpper allt, låter oss omslutas av oss, av vår värme, av vår kärlek till varandra och livet! Låt oss yra dansa genom våren tillsammans!
Locka mig med doft att magnolia, förför mig med en vacker bukett.. jag älskar ju blommor vet du väl. Må busigast katt vinna!
Blott en enkel kvist..
Jag är tillstängd. Långa stunder sitter vi tysta. Jag tänker på det faktum att jag behöver prata med dig. Tänker på det faktum att jag likväl inte gör det. Det är ändå så att jag njuter av dig, i det tysta, i stillhet, i min ensamhet. Ensam, trots att du sitter där mitt emot. Ensam, men ändå så nära dig. Det är en sådan paradox. Allt jag tidigare tänkt att jag ska säga dig är borta. Jag tänker inte de orden jag så många gånger format, uttalat och riktat till dig i mina tankar. Du sitter mitt emot mig, kanske redo för att ta emot dem. Jag vet inte, men ibland tror jag det. Men alla ord, alla meningar som i min ensamhet flyter så lätt, både på papper och i tanke finns plötsligt inte där. Ännu en timme har förflutit, vår stund tillsammans. Idag vilar någon tyngd över oss. Jag vet att det är min tyngd, som jag överfört till dig, som du nu delar med mig för det är så du gör. Känner in mig och lägger dig på samma frekvens. Jag undrar om du förstår vad min tyngd beror på. Om du förstår att det inte är enbart frustrationen över jobbet som äter på mig, utan att det även är alla de där orden som aldrig lämnar mina läppar som också äter på mig. Sakta promenerar vi tillbaka, en promenad jag aldrig vill ska ta slut. Jag vill promenera med dig ända in i evigheten.
Ja, vad ska jag göra nu ...? Jag kan inte leva med att inte få henne! Att berätta och riskera att bli avvisad skulle göra för ont, det är inte ett allternativ. Att inte berätta medför förvisso att jag aldrig får veta men hon kan inte heller avvisa mig då. Just nu sker allt inom mig och ingenstans är vad jag känner för henne deklarerat. Hon är svår att greppa, svår att tolka! Jag vet inte riktigt var jag har henne... Hon sänder ut olika saker! Hade hon mött mig någonstans halvvägs genom att visa var hon står och vad hon vill hade jag inte tvekat alls... Jag hade mött henne där och jag hade... åh Gud vet vad jag hade gjort! Jag är beredd att riva alla murar, rasera alla mina fördomsfulla tankar jag bygger upp som ett hinder för det jag känner, för det som är jag. Jag vill uppleva henne, uppleva hur tiden stannar och vi blir ett med varandra... Jag vill känna henne tätt inpå, nära, naket, på riktigt. Så har jag aldrig tidigare känner för någon och allt det här känns så självklart, med henne! Som att det är henne jag har längtat efter redan innan jag träffade henne, innan jag ens visste det själv!