Anonym (Tankar) skrev 2019-01-20 08:48:15 följande:
Känns på något märkligt sätt skönt att höra att någon annan upplever samma. Fast jag hade önskat att det inte var så. Kanske för att man gärna vill höra hur en annans väg framåt ser ut. Hur tänker du dig att du skall lösa din situation?
För mig är det jag funderar över just nu hur jag håller mig mest klartänkt - är ju så attraherad och förutom det så vet jag att sånt här som att berätta vad jag känner för den här personen är sånt som ger mig energi, är lurigt eftersom det kan bli svårt att skilja på vad som är klokt och vad jag helt enkelt tycker är roligt.
Men så tänker jag att om jag efter en hel del riskbedömning (yrkesskada :)) kommer fram till att risken är rimlig så kan man ju bara påverka vad man själv gör, hur andra reagerar är bortom min kontroll.
Oj vad mycket man kan tänka ibland, är mer en doer egentligen. Lycka till! :)
Jag är oerhört mycket mer en doer egentligen, även om jag ägnar mycket tid till tankar och riskbedömningar (även hos mig en yrkesskada...), så är vanligtvis ändå steget mellan tanke och handling kort. Jag är oerhört bra på att ge andra råd, men när det kommer till vad jag som människa behöver, när det kommer till min egen person och mina egna känslor är det en helt annan sak...
I det här fallet är jag klartänkt, jag vet precis vad jag vill och önskar. Alla tankar är sedan länge redan tänkta. Mitt huvud har snurrat runt och igenom varenda tänkt scenario. Trots det har jag hamnat i något helt förlamande tillstånd - fram till nu. Jag har nått punkten då det helt enkelt inte går längre. Jag gör mig själv alldeles för illa. Jag har bestämt mig för vad jag måste göra - jag måste ta det där samtalet. Om utgången av det samtalet gör att jag verkligen behöver släppa honom, så måste jag göra det. Hur förtvivlat jobbigt det än kommer att vara så kan det inte vara värre än det som är nu. Eftersom vi är kollegor kan jag inte klippa helt. Men jag kan se till att bara ses då vi verkligen måste ses och inte ha någon kontakt däremellan. Det är det sista i världen jag vill ska hända, men att sitta mitt emot någon med sitt hjärta fyllt av så mycket kärlek utan att ha en möjlighet att ge av den är oerhört smärtsamt, njutningen i stunden av att träffas väger inte upp saknaden då vi inte ses.
Oavsett utgången kommer det med andra ord i slutänden bli bättre för mig. På det sättet har jag inget att förlora - jag kan ?vinna? honom och må bra, eller jag måste ta avstånd från honom, få en definitiv klarhet i var han egentligen står, för att kunna gå vidare och slutligen må bra. Att veta är bättre än att inte veta.
