Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till min mans ex /bonusbarnens mamma : Inse att barnen inte kan äta vad som helst när som helst bara för att det är gott , ser du inte hur de ser ut ? Man ska inte vara överviktig redan som 9åring ! Väx upp och börja ta ansvar själv - har man valt att inte ha körkort så får man ju leva därefter också och inte kräva att andra ska skjutsa en! Sluta särbehandla barnen - hur tänker du när du åker med dina "nya" barn på semester varje jävla år och lämnar de stora barnen hemma hos oss !! Idiot!

Till en vän: Sluta dricka varje fredag, lördag och alla andra dagar då du plötsligt fått en "ledig dag"! Kom ner på jorden innan det är försent, man KAN umgås utan att dricka alkohol. Jag är rädd att du inte kommer komma ut hel ur det du gått in i. Förstår att det snurrar snabbt just nu och att det tar tid att landa efter en skilsmässa men jag är rädd att förlora dig till vinpavan. Och jag är besviken på att det känns som om jag inte duger som vän för att jag inte vill "festa" särskilt ofta. Det ville inte du heller förut. Umgås med dina barn, som du älskar- jag vet det-, inte med alkisarna på en jävla pizzakrog.

Till dem som har bestämt åldersgränsen på Breaking Dawn (15 år):

Hur fan tänkte ni!? Jag har väntat på detta i 2 år nu! 2 ÅR! Ska jag vänta ett år till då!? Medans min syster berättar hur jävla kul hon hade det på bion!? Tänker ni inte alls!? Jag är 14, vadå då!? Kan inte jag hantera våld och saker lika bra som en 15åring!? Ni är vuxna som inte kan veta hur en 14åring/12åring tänker! Ni ser ju hur många som är emot er!? Kan ni inte bara förstå det!? Barn ser våld hela tiden, ÖVERALLT! Dem ser ångest, dem ser allt! Låt era barn se verkligheten för helvete ! För jag antar att era barn inte får göra nåt ? Om min mamma säger att det är okej, och jag VET att jag kmr tycka det är okej, vad är då felet!? Jag är stor nog att kunna se livet! Kan inte jag bedömma själv hur mogen jag är eller!? Försök sätta er in i min situation! Hur ska jag kunna leva vidare om jag vet att jag är för liten för ångest, våldsamheter och annat?? Jag tycker inte att man kan bedömma via åldern! Jag kan vara EXAKT lika mogen som en 40-åring! Känner flera som är mindre mogna än mig i den åldern!! Jag vet fan inte vad jag ska göra just nu! Jag vill också vara med om det roliga!! Det var ju typ mer våld i Eclipse och den var från 11 år! Är det ingen i hela världen som förstår!?!? Man kan väl för helvete iaf få gå med vuxet sällskap!? Våld och ångest går inte att undvika. Förstå det någon gång!

Jag pratade inte ens om det älskling!! Pratade om en helt annan sak.....

Till PF:

Förlåt för att jag svek dig, för att jag inte orkade prata med dig där på slutet. Förlåt för att jag gjorde precis det som jag sa att jag aldrig skulle göra. Jag orkade bara inte mer. Jag orkade inte mer av ditt velande, hit och dit och vara kvar och göra slut och stanna och gå. Jag fattade att det var svårt för dig, men det där tärde mer på mig än vad du antagligen någonsin förstod, eller kanske ville förstå. Till slut stod det mellan min psykiska hälsa och dig, och jag var tvungen att backa. Jag gjorde det inte på ett snyggt sätt, jag var trött, sårad och feg. Jag vågade inte höra din röst, dina tårar, se dig i ögonen. Jag vet att det måste ha krossat dig. Tro mig när jag säger att jag älskade dig, vanvettigt och bortom ord. Jag älskar dig nog än idag fastän jag försöker att förtränga det för att klara livet som det är just nu. Ibland tror jag att det kommer att bli vi igen, att vi en dag kommer att mötas och att tiden kommer stanna precis så som den gjorde den där sommardagen vi möttes för första gången. Minns du? Men just nu går det inte. Kanske aldrig. Jag vet inte. Jag vågar inte tänka på det.
Jag tittar efter dig var jag än är, ibland av rädsla för att träffa dig och behöva se in i dina blå ögon, se sorg eller kanske hat. Ibland för att jag längtar efter dig, för att jag vill se dig, lagra ännu ett minne i mitt hjärta. För att jag längtar efter dina kramar som var så nära och så fullkomliga att världen försvann. Jag saknar din doft på min kropp. Jag är så så så rädd för att jag valde fel, trots att jag vet att jag gjorde det jag var tvungen att göra. Jag tänker på dig varje dag. Du kommer för alltid finnas inom mig.

till min sambo:

Jag tror inte att du älskar mig längre.
Det enda jag vill är att få den uppmärksamhet
och kärlek jag behöver.
Det har jag sagt till dig tusen ggr och du säger
att du ska bättra dig och att du visst älskar mig.

Men borde jag verkligen gå på det du säger när jag gråter
och inte vad du säger ananrs och visar?

vet du, jag tror inte ajg orkar längre.
jag vill ha kärlek och jag tror jag lämnar dig
om några månader om du inte ändrar dig..

trotts att jag älskar dig...

Till mamma:

Hur kunde det bli såhär? Vi är två vuxna människor som är som främlingar för varandra? Jag kommer aldrig att förlåta dig för att du släpade mig till barnpsyk när jag var 10 år. Bara för att jag protesterade mot att du lämnade pappa och blev ihop med en av våra anställda som jag känt i hela mitt liv. För att ni knullade så att du skrek nätterna igenom.  Pappa bara drack mer och mer och istället för att stötta oss barn kunde du inte hålla dig från att prata skit om honom.
Du lämnade min storebror kvar hos pappa, frågade inte ens om han ville flytta med dig, mig och lillasyster. Sen kan du nu inte, 24 år senare, se din egen del i att han inte vill ha kontakt med dig.
Du är så fylld av att få bekräftelse på allt du gör i alla föreningar du är med i så att du glömmer dina egna barn och barnbarn.
Du drack också för mycket i perider, men det vill du inte kännas vid.

Fan, jag är så besviken på dig!!!!      

Nu är det inte längre "om jag vågade". Nu har jag gjort det! Skickat ett mail till min första kärlek som har återkommit i mina tankar under 16 års tid! Jag har aldrig vetat var han tog vägen, och igår tog jag kontakt med hans pappa. Jag drog en vit lögn och sa att vi skulle ha en klassåterträff. Han berättade att mitt ex bor i USA och gav hans mailadress. Så nu har jag mailat!!! 

Kan inte skriva mer nu för nu har jag ögon på mig...