Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
Till PF:
Förlåt för att jag svek dig, för att jag inte orkade prata med dig där på slutet. Förlåt för att jag gjorde precis det som jag sa att jag aldrig skulle göra. Jag orkade bara inte mer. Jag orkade inte mer av ditt velande, hit och dit och vara kvar och göra slut och stanna och gå. Jag fattade att det var svårt för dig, men det där tärde mer på mig än vad du antagligen någonsin förstod, eller kanske ville förstå. Till slut stod det mellan min psykiska hälsa och dig, och jag var tvungen att backa. Jag gjorde det inte på ett snyggt sätt, jag var trött, sårad och feg. Jag vågade inte höra din röst, dina tårar, se dig i ögonen. Jag vet att det måste ha krossat dig. Tro mig när jag säger att jag älskade dig, vanvettigt och bortom ord. Jag älskar dig nog än idag fastän jag försöker att förtränga det för att klara livet som det är just nu. Ibland tror jag att det kommer att bli vi igen, att vi en dag kommer att mötas och att tiden kommer stanna precis så som den gjorde den där sommardagen vi möttes för första gången. Minns du? Men just nu går det inte. Kanske aldrig. Jag vet inte. Jag vågar inte tänka på det.
Jag tittar efter dig var jag än är, ibland av rädsla för att träffa dig och behöva se in i dina blå ögon, se sorg eller kanske hat. Ibland för att jag längtar efter dig, för att jag vill se dig, lagra ännu ett minne i mitt hjärta. För att jag längtar efter dina kramar som var så nära och så fullkomliga att världen försvann. Jag saknar din doft på min kropp. Jag är så så så rädd för att jag valde fel, trots att jag vet att jag gjorde det jag var tvungen att göra. Jag tänker på dig varje dag. Du kommer för alltid finnas inom mig.
