"Kära mamma,
det var ett tag sen jag äntligen vågade prata med någon om hur det egentligen var när jag växte upp. Du har alltid varit jävligt bra på att snacka skit om pappa - och det du säger håller jag med om, tro inget annat - men du verkar helt och hållet ignorera att kanske du inte var så bra heller.
Det kändes jävligt befriande att äntligen prata om det. Det är snart din födelsedag, och vi har inte pratat på nästan... tre veckor nu? Antar att jag ska ta på masken och låtsas som att allt är bra och hälsa på dig snart. Har tänkt väldigt mycket och insett ännu mer.
Du misshandlar oss barn. Inte fysiskt, men med dina ord. Du hade en dålig relation till din mamma, det vet jag. Du har berättat för mig hur hon var mot dig, och jag har märkt att du faktiskt... är väldigt lik mot mig och K (min syster).
Kära mamma, minns du innan jag fick min diagnos och du brukade säga att jag var lat, oduglig, värdelös och aldrig skulle bli något? Du brukade oftast säga det i min närhet, när du gnällde på nån annan av mina syskon, så du visste att jag skulle höra det. Du brukade också ofta säga "Bli inte en lat odugling som din syster!".
Kära mamma, minns du vilka psykanfall du brukade få när du och X (hennes pojkvän) gjorde slut? Jag minns runt Valborg ett år. Minns inte vad som triggade det, men du var som ett jävla monster. Det var som att en demon hade tagit över dig, som många andra gånger. Du skrek och bråkade på mig i trappen med min lillebror på armen. Sen slog du mig i magen, flera gånger. Sen kastade du ut mig, och jag hade ingenstans att ta vägen i flera dagar tills du hade lugnat ner dig. Då ringde du och skrek åt mig vars fan jag var, fast DU hade kastat ut mig!
Det finns så mycket mer... jag ser hur du behandlar mina andra syskon. Du tycker du är en sån jävla bra mamma, men jag har lite nyheter för dig - DET ÄR DU INTE. Jag har hört vad du har sagt till de andra. När jag äntligen har flyttat ut från det kaos du kallar "hem", ger du dig på nån annan. K och du kommer inte överrens, jag var bara en slagpåse, jag stängde in mig i min egen värld när du var elak. K skriker tillbaka, och det passar inte dig.
Mamma, minns du dagen då jag fick min diagnos? Du grät som att världen var över, men jag kände mig bara lättad. Jag fick äntligen svar på det jag egentligen redan visste. Du sa "förlåt för att jag inte visste". Så om du visste, hade du INTE sagt då att jag var lat, ect? Då hade det varit andra saker du sagt...
Mamma, jag ser igenom dig. Du vill att allt ska vara på ditt sätt, men du låtsas att du alltid stödjer mig i mina val. Men jag märker nog hur du försöker trycka ner mig när jag inte vill vad du tycker jag ska göra... Du är jag dum och en idiot.
Men du, kanske jag inte vill lyssna på dig alltid? Är det inte nog med att när jag ser mig i spegeln ser jag ditt ansikte? Du har aldrig, aldrig, bett om ursäkt för en enda sak du sagt till mig, eller det du gjort fel! Utom "förlåt att jag inte visste". Kärring, jag visste när jag läste på internet!! Du tyckte jag INBILLADE mig när jag försökte berätta för dig! Vem hade rätt...
Du är en jävla fitta ibland, vet du det? Det är fan inte konstigt att du är ensam som du betett dig, du förväntar dig så mycket av andra men kan inte ge samma sak själv. Jag såg hur du var mot pappa. Han är verkligen inget helgon, men han försökte, och du bara puttade bort honom och hånskrattade åt honom. Din senaste, ja jag tyckte om honom periodvis, men han var ju fan... din toffel. Det du gjorde mot han var jävligt fult. Jävligt själviskt, just som du är. Du visste vad han tyckte om vissa saker, du visste att det skulle vara omöjligt med honom. Ändå valde du att göra som du gjorde? Var det inte solklart att han skulle reagera som han gjorde? Trodde du det var tomma hot? Han mådde asdåligt, och du sket i det, för du måste få som du ville.
Mamma, du har problem. Du måste inse det. Jag både älskar dig och hatar dig. Älskar dig för att du är min mamma, men hatar dig för att du har gjort det du gjort mot mig och de andra. Jag har trott på dig även fast jag borde ha insett att du ljög, men varför skulle du ljuga om nåt sånt för mig?
Det är så mycket mer jag vill säga... men jag kommer nog aldrig säga det...
Det gör mig en riktigt dålig människa, men jag kan inte låta bli att känna mig skadeglad när jag tänker det ser ut för dig just nu. Du fick vad du förtjänade för att du behandlade oss, X och även pappa som du gjorde.
Du måste tänka på det du har. Det är värdefullt. Du kan inte tro för att du sårar vissa av dina barn är det okej för att du skaffar nya...
Jag skulle nog aldrig våga säga det, för jag kommer alltid att vara rädd någonstans för att du ska bli arg på mig. Jag kommer alltid nånstans hejda mig för att jag inte vill såra dig. Känner mig t.o.m. hemsk nu för att jag skrivit ner hur jag egentligen känner..."
