Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

jag älskar inte dig mer  ,never and ever.

När du kramade om mig innan du åkte så ville jag aldrig släppa dig. Din doft, dina armar, dina hjärtslag, dinna kyssar på min hals. Du är min make, jag älskar dig in i döden. 
Du är så fin.. Så fin.. Fan, lämna mig inte. Ta inte ut skilsmässa.  Snälla?
Jag ser på våra bröllopsbilder och gråter. Vi var så lyckliga! Lyssnar på bröllopsvalsen och gråter. Vi dansade så fint! Alla skrattade och var glada. Du och jag hade just lovat varandra "tills döden skiljer oss åt".
Vi är inte döda? Varför ska vi skiljas nu? Fan, kämpa med mig..

Ohhh Gud, jag lider verkligen av hjärtesorg. Känner mig som en kärlekskrank fjortis men fan. Detta är mannen i mitt liv...  

Jag börjar att ångra vårat första möte för mer och mer. Inte det att jag ogillar dig, tvärtom, och det är precis det som är problemet. Att jag tycker om dig. Jag vet att du tycker om mig med, eller det verkar ju så. Men vi är på helt olika nivåer vad det gäller det känslomässiga planet. Jag skulle kunna tänka mig ett förhållande med dig, men du vill inte. Och det har du gjort klart för mig för längesedan. Samtidigt visar du intresse för mig. Sluta med det om du ändå inte vill att jag ska vara din. Vi passar ju så bra ihop, det säger alla och vi själva. Men ändå kommer vi inte någon vart i den här processen. Jag vill inget hellre än att vara med dig. Men så fort vi skiljs åt så får jag en klump i magen som vägrar försvinna. Det är nog saknad. Jag vet att det inte kommer bli vi, ändå hoppas jag lite fortfarande. Det är så svårt att vara din till 100% när vi är tillsammans. Sen helt plötsligt står jag ensam igen. Jag blir knäpp! Jag vet att det bästa vore att säga upp allting vi har. Men vad skulle jag då göra? Vem skulle jag då träffa istället? Det finns ingen jag skulle vilja byta ut mot dig, även om jag har gjort det ibland bara för att se om någon kan ge mig samma känsla som du. Men det är omöjligt. Idag grät jag för att jag saknade dig. Det var så längesedan jag grät utav saknad. Och du vet ingenting. För jag vågar inte berätta för dig, göra samma misstag igen och förlora dig. Även om jag vet att det kanske vore det bästa och mest skonsamma för mig så vill jag inte att du ska veta något. Jag vill inte verka svag. Jag trodde du kände mig, eller, du känner ju mig. Men du vet inte vad jag känner för dig.

fy vad hemskt en fin sak som jag  byggt upp ,bara raseras i bitar nu pga att någon sprider rykten , igen ,fy fan för er ,fy fan för er ,ni kommer få betala ert pris jag lovar sanningen kommer fram.

Jag har för en tid sedan klargjort vad jag känner. Då blev jag avvisad, personen vill dock inte ha ett förhållande då accepterade jag det och valde att anpassa mig efter det för jag vill ju faktiskt ha människan i mitt liv. Men nu kan jag knappt hålla tillbaka mina känslor. Eftersom vi beter oss som ett par när vi är tillsammans så märks det ingen skillnad. Men vi pratar knappt när vi är ifrån varandra och jag är inte den som är påflugen. Jag vet att jag låter dum som sätter käppar i hjulet för mig själv. Men jag vågar verkligen inte ta tag i det då jag vet vad som hände sist. Jag vet inte hur länge till jag kommer orka detta. Så snart måste jag väl berätta hur det ligger till eller också så skita i allt bara. För känslorna kommer väl inte direkt avta om vi fortsätter att träffas.