Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Skulle vilka skriva till sonens pappa:

Kan du inte bara erkänna att du inte vill ha kontakt med sin son? Att komma förbi 3 ggr om året är knappast att vara en pappa! Stanna du i *** med din nya tjej och dotter och kom aldrig mer förbi!

Hur FAN kunde du göra såhär mot vår son, att du hatar MIG efter skilsmässan skiter jag i, gör det, hata mig hela vägen till helvetet å tillbaka, men VARFÖR låta det gå ut över vårt barn?

Att du slått honom, misshandlat honom både fysiskt och psykiskt, och nu låttsas som det aldrig hänt gör ont i mig, och ännu mer i honom.

Han kommer ALLTID få bära med sig dit svek i sin ryggsäck, att pappa, som han älskade, slog, inte bara en gång, utan flera gånger, under flera år!

Han HATAR dig nu, vill inte se dig mer, han går omvägar för att inte RÅKA stöta på dig, och du bara blundar för ALLT.

Rättegången kommer snart å då jävlar om de inte finner dig skyldig, jag VET att han aldrig skulle ljuga om detta som du påstår.

Tror du verkligen att åklagaren skulle gått vidare till åtal, om det inte finns stark bevisning?

Hade du haft en ryggrad så hade du erkänt, och tagit ditt straff, som en man,  men du har ingen ryggrad, du är en liten jävla mask som krälar omkring i skiten.

Jag HATAR dig och allt vad du står för, det enda fina jag fått av alla de åren med dig är barn, vore det inte för det så önska rjag hela vår tid tillsammans ogjorda, ser jag dig öga mot öga så vet jag inte vad jag gör.

Finns det någon rättvisa i världen så kommer du brinna i helvetet för det du gjort!!!

Till min mamma.

Jag orkar inte ha dig i mitt liv längre. Jag har mina egna sorger nu, går igenom den värsta tiden i mitt liv, dina patetiska problem rör mig inte i ryggen. I hela mitt liv har du styrt mig, aldrig respekterat mig. Du har aldrig lyssnat, alltid kommit med ursäkter. Jag orkar inte låtsas längre, orkar inte hålla någon fasad eller mur mot dig, du gör mig bara illa. Min son dog och du kan ändå inte se förbi dina egna problem. Jag har varnat dig många gånger, nu är vi där. Jag orkar inte längre, du gör mig för illa. Du har sumpat dina chanser som både mamma och mormor. Nu förlorar du mig och ditt underbara barnbarn.  Försvinn ur mitt och min familjs liv.

Till min svärmor.

Sluta snacka så mycket skit om alla! Om dina närmaste vänner visste vad du säger om dem när de inte hör, och framför allt när du är onykter skulle du inte ha några vänner kvar. Jag undrar verkligen vad du säger om mig när jag inte hör...

Till min granne och vän.

Sluta skrik ungjävel till din son! Och sluta klanka ner på han hela tiden, se vilket underbart och fint barn du verkligen har! Men du är så inne i att han är jobbig och fel så du ser inte ens när han gör något bra! Det skadar inte att berömma han heller. Jag mår så dåligt när jag ser hur han mår så jag önskar nästan att hans pappa tar han på heltid, där har han det nog bättre. Och om du ska ha kvar din son så gör slut med din kille, han behandlar din son värre än vad du själv gör!

Skulle jag vilja skicka till en arbetskamrat.

"Jag förstår inte hur du orkar med dig själv. Och jag förstår inte hur du kan få jobba kvar överhuvudtaget! DU klagar på MIG för att jag missade en liten skitgrej EN gång, men DU missköter ditt jobb så pass att skulle brukaren avlida skulle det antagligen vara ditt fel!"

Skulle också vilja säga till min mamma:

"Kan du lyssna på vad jag har att säga för en gångs skull och sluta prata om dig själv hela jävla tiden" Fan va du har förändrats till de sämre! Det känns som att jag inte har någon mamma längre, bara ett stort fett irritationsmoment när du väl ska hälsa på"