Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Hej ****k*. Din sambo sedan 10 år har ett barn med mig. Kanske blev det till i din säng för sju år sedan. Alla vet, utom du. Grattis till dottern.

Låt din jävla son vara i fred någon gång! Han är inte din personliga terapeut och han mår dåligt av att du ringer med dina jävla snyfthistorier dag efter dag. Du respekterar honom inte och du trycker ned honom. Låt honom vara! Låt honom göra sina egna val i livet, i stället för att pracka på honom dina snedvridna åsikter. Du kan inte må bra, som du håller på. Skäms!

(Till en kompis mamma)

Till en gammal vän och förälskelse som jag försökt höra av mig till i ett och ett halvt år.

Tack för grattiskortet. Barnet är ljuvligt, hon gör varje dag till ett äventyr. Jag är lycklig.
Jag såg dig på teve i går. Du såg också lycklig ut. Har du kommit dit du ville?

Förlåt att jag har undvikit dig. Jag har varit rädd om min lyckobubbla. Jag har varit rädd för din blick.
Att plötsligt känna mig misslyckad. Från ung och lovande till knubbig småbarnsmorsa. En svensson.
Varje gång jag ser dig på teve, hör dig på radio, ser dig i tidningen, vill jag höra av mig.
Men kan inte. Det vore så typiskt. Jag vill inte vara sådan. Så jag väntar.
Det kommer inga bra tillfällen.

Boken är klar nu. Till slut. Med lite tur får du ett paket i brevlådan till våren. Allt tar så lång tid.
Det kan fortfarande gå åt helvete. Jag är orolig för vad du ska tycka.
Du kommer att känna igen dig. Den demoniska pianisten, hjältinnans nemesis.
Alla kommer att känna igen dig. De kommer att tro en massa saker.
Jag vill att du ska säga: "låt dem tro".

Du kan väl ringa. Vi kan väl ses vid Gamla stan. Gå längs vattnet. Det måste vara mörkt.
Hålla hand, så där som vi gör, som vi låtsas inte göra. Vi kan väl vara oskyldiga.
Du kan väl berätta om städerna, länderna, människorna. Allt du erövrat sedan sist.
Kanske har du en ny förlovningsring, igen.
Vi kan skiljas åt vid en tunnelbanestation någonstans. En kyss på kinden, säga:
"vi ses mycket, mycket snart."
Och det betyder: om två år.

Till mitt ex Markus:
 

Finns ingenting jag ångrar så mycket som att jag slösat två år av mitt liv på dig!! Två år i ett fängelse. Bli konstant nedtryckt och förlorat kontakt med så många vänner. Du kontrollerade hela mitt liv, fick mig att ljuga för min familj, missköta mitt jobb. Och jag gjorde allt för dig..mår illa när jag täker på hur patetisk jag var. Jag blir äcklad av att se dig, jag önskar dig all olycka. Du är en så sjuk människa att det finns inte ord. Och ändå är du så otroligt självgod och tycker du är guds gåva till mänskligheten!

Alla gånger du slagit mig, sparkat mig, spottat på mig, våldtagit mig, låst in mig..Du gjorde mig gravid, och samma kväll som jag berättat det sparkade du mig i magen. Och ändå sitter du där och tycker att jag var den elaka... jag hatar dig så jävla mycket!  

Jag önskar dig all olycka!  
  

Till min mormor som letade i årtal efter hennes favorit bok:
"Förlåt mormor, när jag var 14 år behövde jag pengar, jag blev erbjuden 100 kr för din bok och stal och sålde boken. Pengarna använde jag till att köpa alkohol. Förlåt, jag vet att 15 år har gått och du pratar fortfarande ibland om den boken, att vart försvann den och ifall någon hade gjort inbrott i din lägenhet för att ta boken. Det var jag som stal den, förlåt mormor!"

Till min bror,
Någon gång måste du inse att det går inte att åka på en räkmacka fram i livet. Man måste ta ansvar. Att jag tog tag i vår mammas flytt efter pappas död, och du smet undan, att jag fått ta den största smällen av den psykiska ohälsan vår mamma hade vid utflytten, att jag var alltid den de tog kontakt med våra föräldrar under pappas sjukdom det ville du inte inse. Istället fick man beskyllningar om att vi "fick fina grejer" vid mammas utflyttning från villan, vi kollade alltid med dig och tog inget utan att vi ville vara rättvisa.
Inse att du bara bryr dig om dig själv, lillebror. Erbjud dig att hjälpa till osjälviskt någon gång!
Att inse att det du kallar "dina" uppoffringar är en piss i havet. Jag arbetade så jag var slut med flytten och smällde med bilen pga av att jag inte kunde koncentrera mig 100% på körningen pga känslor och trötthet.
 
Att jag blev fed-up och började använda de prylarna vi hade i en kartong tillsammans och du gång efter gång så att vi skulle "dela upp", det berodde på att du aldrig brydde dig att göra något åt något, du erbjöd dig aldrig att hjälpa till.. Hur många gånger som helst var jag i kontakt med dig för att dela upp sakerna i kartongen. Jag tog det som ett tyst samtyckande, eftersom du är en stor självisk skit så kommer du att få gottgöra för alla dina försummelser innan du får de delar av prylarna du tycker att du är "värd" - du skulle ju inte brytt dig om prylarna om du inte sett prylarna i sitt nya sammanhang.

Parasit!