Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till en gammal vän och förälskelse som jag försökt höra av mig till i ett och ett halvt år.

Tack för grattiskortet. Barnet är ljuvligt, hon gör varje dag till ett äventyr. Jag är lycklig.
Jag såg dig på teve i går. Du såg också lycklig ut. Har du kommit dit du ville?

Förlåt att jag har undvikit dig. Jag har varit rädd om min lyckobubbla. Jag har varit rädd för din blick.
Att plötsligt känna mig misslyckad. Från ung och lovande till knubbig småbarnsmorsa. En svensson.
Varje gång jag ser dig på teve, hör dig på radio, ser dig i tidningen, vill jag höra av mig.
Men kan inte. Det vore så typiskt. Jag vill inte vara sådan. Så jag väntar.
Det kommer inga bra tillfällen.

Boken är klar nu. Till slut. Med lite tur får du ett paket i brevlådan till våren. Allt tar så lång tid.
Det kan fortfarande gå åt helvete. Jag är orolig för vad du ska tycka.
Du kommer att känna igen dig. Den demoniska pianisten, hjältinnans nemesis.
Alla kommer att känna igen dig. De kommer att tro en massa saker.
Jag vill att du ska säga: "låt dem tro".

Du kan väl ringa. Vi kan väl ses vid Gamla stan. Gå längs vattnet. Det måste vara mörkt.
Hålla hand, så där som vi gör, som vi låtsas inte göra. Vi kan väl vara oskyldiga.
Du kan väl berätta om städerna, länderna, människorna. Allt du erövrat sedan sist.
Kanske har du en ny förlovningsring, igen.
Vi kan skiljas åt vid en tunnelbanestation någonstans. En kyss på kinden, säga:
"vi ses mycket, mycket snart."
Och det betyder: om två år.