Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till min bror,
Någon gång måste du inse att det går inte att åka på en räkmacka fram i livet. Man måste ta ansvar. Att jag tog tag i vår mammas flytt efter pappas död, och du smet undan, att jag fått ta den största smällen av den psykiska ohälsan vår mamma hade vid utflytten, att jag var alltid den de tog kontakt med våra föräldrar under pappas sjukdom det ville du inte inse. Istället fick man beskyllningar om att vi "fick fina grejer" vid mammas utflyttning från villan, vi kollade alltid med dig och tog inget utan att vi ville vara rättvisa.
Inse att du bara bryr dig om dig själv, lillebror. Erbjud dig att hjälpa till osjälviskt någon gång!
Att inse att det du kallar "dina" uppoffringar är en piss i havet. Jag arbetade så jag var slut med flytten och smällde med bilen pga av att jag inte kunde koncentrera mig 100% på körningen pga känslor och trötthet.
 
Att jag blev fed-up och började använda de prylarna vi hade i en kartong tillsammans och du gång efter gång så att vi skulle "dela upp", det berodde på att du aldrig brydde dig att göra något åt något, du erbjöd dig aldrig att hjälpa till.. Hur många gånger som helst var jag i kontakt med dig för att dela upp sakerna i kartongen. Jag tog det som ett tyst samtyckande, eftersom du är en stor självisk skit så kommer du att få gottgöra för alla dina försummelser innan du får de delar av prylarna du tycker att du är "värd" - du skulle ju inte brytt dig om prylarna om du inte sett prylarna i sitt nya sammanhang.

Parasit!

 

... Kommer det alltid vara så här? Eller kommer du ta tag i dina problem ; de fysiska och aktivt arbeta med dina hangups. Jag trodde att jag var del i problemet och jag ändrade mig - vad hjälpte det? Du tycker att det är ett normalläge som vi är i nu. Tror lågan i stort sätt falnat hoss mig, du säger att du älskar mig, nu ifrågasätter jag nog det. Du bryr dig mer om dig och dina problem än försöker lösa våra problem. Du tycker det är praktiskt att jag ställer upp på det sättet jag gör, och att du inte är "ensam", och att jag stöder dig i din karriär. Jag tycker sex och kyssar skall vara del av vardagen. Vad fan, så fort det sker en öppning för mer avancerat mys så stöter du ifrån mig fastän jag följer de råd du gett mig. Vi har pratat. Du tycker jag pressar dig fastän vi bara kommer närmare varandra än de vanliga kramarna 3-4 ggr om året.  Varför försöker inte du mer - du fattar inte att det är nära att vi delar på oss nu, det kan finnas en lösning men det innefattar att du också behöver vara aktiv på flera plan. Jag då? -  varför tar du aldrig initiativet till att det skall bli bättre? Jag försöker och försöker... Orkar inte med detta, halva livet har gått och jag mår piss stora delar av året för att jag inte får vara MED i det som skall vara livet ihop med varandra. Kan det vara så att jag skall söka vidare, eller vill du också ge ?