Jag vill så gärna bara kunna släppa dig, det är bara det att jag vet verkligen inte hur jag ska göra det. Jag skulle bli så glad om du hörde av dig. Men jag har väntat på det så otroligt länge nu att jag bara känner mig löjlig, och jag känner att jag börjar må dåligt över det.
Hej, jag skulle så gärna vilja träffa dig och bara kunna prata så som vi gjorde förut. Jag undrar hur du har det. Jag skulle också vilja dela med mig till dig om lite saker som händer i mitt liv just nu. Jag saknar den tiden då vi umgicks, du betydde väldigt mycket för mig. Förlåt, för att jag aldrig sa det?
Jag kommer nog att vänta hela resterande tiden av mitt liv på att du ska höra av dig, en dag, någon gång. Dumt. Så dumt av mig. För, jag vet, att det aldrig kommer att hända...
Jag skulle så gärna vilja att du hörde av dig. Du förstår inte hur mycket jag saknar dig och hur mycket du, och allt du gjorde, betydde för mig.
Den senaste tiden har det funnits ett par anledningar som gjort att jag hoppats på att du skulle höra av dig till mig, speciellt vid en av de situationerna hade du absolut höra av dig till mig för att fråga om saken det gällde. Men det gjorde du inte.
När jag råkar se dig någonstans, gråter jag sedan, så fort ingen ser och ingen hör. Du ser mig inte, hälsar inte. Mina tårar bara rinner...
Det finns nog saker du inte vet.Men du var världens bästa vän, och förebild, jag hade velat vara vän med dig för alltid. Snälla hör av dig till mig... Skriv, bara vad som helst.
Det där är taskigt, att lägga ut en vädjan utan avsändare. Jag önskar att alla kunde sluta med det, för hur ska någon kunna veta att det är till denna och sen dessutom göra rätt för sig. I min värld är det rent av förvirrande. Skärpning!
Läser en text om någon som inte mår bra, vill ha en kontakt men inte tar kontakt. Att den då faktiskt lämnar över ansvaret på någon annan för sitt mående.
Jag funderar på att hitta på något idag. Ta en promenad eller något. Vill du följa med? Som förut? Tyckte att det var så kul att umgås med dig. Uppfattade det som att du tyckte det också. Annars hade du väl inte hängt med mig så mycket, och till och med frågat själv?
Saknar dig. Om det är något jag gjort, förlåt.
spela roll om man är bunden eller obunden? man kan väl vara obunden fast ändå inte vilja ha någon relation eller vara bunden och längta till en ny relation. det som spelar roll är väl de känslor som finns och hur vida dessa känslor är ömsesidiga. har man kommit så långt att man fått detta bekräftat är väl nästa steg att avgöra om man ska inleda något tillsammans eller inte.
då skulle jag råda den personen att låta känslorna för personen få finnas kvar, man kan inte undvika allt som är jobbigt och svår i all evighet.. förr eller senare måste man konfronteras med sina rädslor. att stoppa huvudet i sanden låter inte som någon bra strategi för att föra något framåt? Hur tänker du själv? att du har gett upp utan att ens veta svaret?