Till min nuvarande:
Jag älskar dig. Du är det bästa som någonsin hänt mig. Jag vill allt det du vill. Jag vill flytta ihop, jag vill gifta mig med dig, jag vill dela resten av livet med dig.
Jag vill ställa mig på torget och tala om för hela världen att jag älskar dig. Att jag tror på dig. Att jag hittat hem.
Men jag är rädd. Jag är feg. Jag vågar inte ens säga det till dig. Jag är så rädd att om jag gör det så kommer jag förlora dig. Att om jag vågar slappna av och åka med så kommer det visa sig allt var en illusion.
Jag är så feg så jag bromsar och dämpar hellre. För att det gör mindre ont den dag du lämnar då. För att jag då kan säga vad var det jag sa, och inte stå där och känna mig lurad. Jag är rädd att allt du säger är lögn, att du skrattar bakom mig rygg att jag tror på dig.
Jag har aldrig haft det så bra. Ingen har någonsin fått mig att må så bra. Därför kämpar jag varje dag emot impulsen att fly. Jag kämpar för att inte lämna för att slippa bli lämnad.
Jag älskar. Jag vill. Jag tror. Men jag vågar inte stå för det. Jag är för rädd. Rädslan är än större än kärleken. Tvivlet är än större än tilltron. Det är inte ditt fel. Du har inte gjort något fel. Du har aldrig gett mig anledning att vara rädd. Du har aldrig gett mig anledning att tvivla. Tvärtom har du gjort allt rätt.
Så snälla ha tålamod med mig. Ge mig tid. Bara stå kvar och var du, upprepa alla orden om och om igen. Jag kommer dit. Men jag behöver tid. Jag är så rädd du inte ska orka ge mig den. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan det. För jag kommer dit. Tillslut. Men låt mig få göra det i min takt. Då kommer jag aldrig lämna din sida. För jag älskar dig. En dag kommer jag våga säga det till dig, jag lovar!
Till mitt ex: Må du brinna i helvetet! Förstår du vad du gjort, förstår du vilka ärr du orsakat, förstår du att du förstört en annan människas tillit i grunden? Det gör du antagligen inte, för du har aldrig brytt dig om någon annan än dig själv. Du har aldrig förstått någon annans känslor än dina egna. För att förstå krävs empati. Du saknar empati. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du någon dag ska möta någon som dig. Att du ska hamna i min sits. Då kommer du kanske förstå!
Jag tackar för varje dag som går utan att du hör av dig. Jag tänker inte på dig. Jag vill inte ha dig. Inse det! Men jag lever varje dag med skadan du orsakade. Jag ska skratta högt den dag jag reparerat den skadan. Så kan du sitta där, ensam. För något annat kommer du aldrig att vara sålänge du inte respekterar andra människor.
Ha det förjävligt! Jag hatar dig inte för det vore att tillmäta dig för stort värde. Men en dag, då kommer du själv förstå hur det känns. Må den dagen komma fortare än du kan föreställa dig!