Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
Längtar efter dig ..
Jag vill ha dig.. här och nu.
Längtar efter dig ..
Jag vill ha dig.. här och nu.
Jag blev ledsen, samtidigt som jag blev glad. Det kändes jobbigt men samtidigt härligt..
men till den stora frågan, vad vill du ska hända? med oss? Vågar du ta steget? Jag vill att du vågar.. Jag väntar tålmodigt....... på dig.
Jag vill att vi ska ha åtminstone hånglat. Nåt måste du göra efter att du retat upp mitt sug så länge. Du kan inte bara teasea och sen skita i det. Vill du behålla din relation hemma? Då får vi bara hångla och kanske lite mer, sen bli kompisar o typ bra kollegor igen. Vill du inte vara kvar i din relation? Vi kan se om det finns nåt där. Hade vi vart singlar så hade det redan hänt. Jag kan ta steget men hur vet jag att jag inte kränker dig bara? Och att det inte fuckar upp min kollegial relation till dig? Och en fråga till... vad gjorde dig ledsen ?
Jag upplevde det samma igår, fast faktiskt var jag mest ledsen eftersom det var så mycket mer jobbigt än härligt. Jag känner att det ligger outrett och outforskat mellan oss. Det är som att det nått någon forn av ändpunkt nu. Jag har nått punkten då jag inte orkar mer, jag orkar inte utsätta mig för dig längre. Det gör bara så ofantligt ont! Om jag ska klara av att prata med dig om detta måste vi ut från vår vanliga miljö, inte över en lunch eller en fika. Det finns en enda sak jag vill med oss, det är att vi går sida vid sida genom livet.
Så frågan är, är du beredd på det samtalet och vad är det egentligen du vill med oss och vad är du beredd att göra?
Let?s talk! Jag är redo för det om du är!
Frågan är vad för tecken du skulle vilja ha om det gällt dig och varför du själv inte skulle välja att visa ett tecken och vågat möta mig?
Mmmm, jag var på väg över idag men blev brutalt ****blockad. Synd ;)
Kanske jag inte vill ha ett tecken, kanske vill jag bara ha den direkta frågan ifall det jag en gång berättade för dig fortfarande är sant.
Jasså! Ville mest vänta tills vi var ensamma på kontoret, vilket vi nästan var, i en minut typ. Så kom det nån in igen. Vill inte vara klängig..
Rakt på sak, ärlighet och uppriktigt är bra och viktigt. Du beundrade mig för det och för mitt mod den där dagen.
Ibland klarar jag helt enkelt inte av att möta dig, det blir för jobbigt. Idag var en sådan dag då jag helst sluppit träffa dig. Att träffa dig igår tog väldigt hårt på mig. Att ibland undvika dig är mitt sätt att skydda mig. Varför är du inte uppriktig med dina känslor för mig?