Hur ofta förekommer barn med diagnos i era barns klasser?

Läste du alls vad jag skrev(i svaret till Tuffen, #40 närmare bestämt)?

Väntar på kommentar till # 36, kommer det ingen, så förmodar jag att du inte kan svara.

Nja, att det har med uppfostran att göra tror jag inte ett dugg på MEN däremot klarar sig barn men NPF ofta sig betydligt bättre i en skola/ samhälle med klar struktur och klara regler vilket jag tror de har i en asiatisk skola (eller har jag fel där?).

Det tror jag också ligger lite i att det inte märks i t.ex asiatiska skolor.

Fast då har han ju en assistent där, det är tyvärr inte det lättaste att få här i Sverige. Min son har klarat sig bra i en vanlig klass för att läraren har med små trix sett till att det fungerat (tex har han fått fasta uppgifter vid grupparbeten, byta om enskilt på gympan osv).

Diaagnoser används ju för att beskriva när ett beteende eller förmåga är nedsatt jäntemot   "normala" barn. Dyslexi innebär inte att barnet aldrig kommer kunna läsa och skriva, utan att barnet har svårare att lära sig det och att det kanske behövs andra metoder och tillvägagångssätt.

Det finns väl i alla kulturer barn som har mer aktivitet i kroppen än andra. Dessa barn har tidigare blivit betraktade som stökiga och ofta studerat så lite som möjligt och gått ut med dåliga betyg. Idag ser man mer med respekt på dessa svårigheter, man vet att det är /kan vara genetiska egenskaper och inte bygga på dålig uppfostran.  Vad skulle problemet med det vara.

I asien uppfostras man till att sitta still och lyda i större utsträckning än i sverige. altså är barn där bättre på det än i sverige där vi delvis värderar andra egenskaper. Vi sorterar inte heller ut barn på samma sätt.

Det är ändå mycket mer än vad som finns i svenska skolor. Så du borde skylla på det svenska systemet och besparingar istället för att tro att svenska barn är ouppfostrade.

1. Att få en diagnos är inte en dans på rosor precis. Att få diagnos är i princip ett måste i Sverige om barnet ska få någon som helst hjälp (tex en assistent i klassen). Nej, vi tycker inte det är positivt. En diagnos är en förklaring på varför ett barn betér sig på ett visst sätt och på hur man ska hjälpa det på bästa sätt (som tex klar struktur och klara regler och rutiner).

2. Jo du, efter att ÄNTLIGEN ha fått en diagnos så får man hjälp och stöd och när man väl får den så brukar utvecklingen bli jättebra!

3. Skyll på det svenska systemet och INTE på föräldrarna.    

Vilken verklighet lever du i. Ingen av mina vänner som ahr barn med NPF-problematik (eller dyselexi) har den inställningen.
De föräldrarna jag känner, sliter som små djur för att hjälpa deras barn, har en väninna som höll i sitt barn för att han inte skulle hoppa ut genom fönstret, så dåligt mådde han. Men sedan han hamnade i en klass som hade specialstöd för barn med NPF-proplematik så vände det och nu har det barnet toppbetyg och mår bra (i rätt miljö)
Mitt barns bästa kompis gick några år i en specialklass, då mådde det barnet toppen och gjorde jätteframsteg i studierna och socialt. Sedan blev det tillbakaplacerad i sin gamla, röriga klass och det fungerade inte. Det slutade med att föräldrarna flyttade till en annan kommun för att kunna få rätt hjälp.
Har en annan god vän med ett autistiskt barn som också flyttade pga i den första kommunen så skulle barnet gå integrerat (vilket BUP starkt avrådde ifrån), i den andra kommunen fick barnet gå i en specialklass.

Samma vän har förresten svår dyselexi, tack vara att mamman var lärare (som satt timmar med honom) så fixade han en civilingenjörsutbildning. Detta hade han inte fixat utan sin mammas kunskaper.

Jag har aldrig hört någon förälder med barn som har ADHD att det skulle vara charmigt eller gulligt, de har slitit som djur för att få deras barn att fungera, för att få deras barn att må bra

1. Mitt barn är otroligt väluppfostrat hemma. Faktiskt!

2. HUR visar det att det inte har med arv att göra?

3. Jag tycker inte att det svenska systemet när det gäller skolan är det bästa. Det "gamla" systemet var bättre och då inte bara för barn med NPF.    

Nej, det är ju lättare att ignorera än svara när man inser att man kan ha fel. Räcker så o. vi kan nog inte komma längre från varandra i ståndpunkt än vi är. Jag är lika övertygad om biologins roll som du verkar vara ang. miljöns och kan inte komma ifrån hur enormt stor likheten är mellan mig o. min biologiska
familj är. Du däremot vet ju inte varken hur lik ditt barn skulle vara sina bio.föräldrar om h*n träffade dem, eller hur h*n kommer att se på/känna för likheter er emellan i framtiden.