Inlägg från: caliningrad |Visa alla inlägg
  • caliningrad

    Hur ofta förekommer barn med diagnos i era barns klasser?

    Milkina cerka skrev 2011-10-31 10:48:45 följande:
    Läste du alls vad jag skrev(i svaret till Tuffen, #40 närmare bestämt)?

    Väntar på kommentar till # 36, kommer det ingen, så förmodar jag att du inte kan svara.
    Jo jag laste och valde att inte kommentera for att inte avsloja for mycket av min egen situation.
    Jag kan iallafall beratta att mitt barn ar adopterat sa jag sjalv har funderat enormt mycket pa miljos inflytande vs arv och nu ar jag 200% overtygad att miljo, kombinerad med egen personlighet har en mycket storre betydelse an arv. Min dotter beter sig enligt mina varderingar angaende uppfostran, och nar jag tanker att hon inte delar mitt arv kanns det faktiskt extremt konstigt eftersom jag upplever att vi ar valdigt lika och att hon ar lik sina kusiner osv. Jag blir numera valdigt forvanad nar folk marker att vi inte ar lika varandra i utseendet eftersom jag inte tanker pa det alls langre.
    Men jag hade last dina andra inlagg ang anknytning osv. nu ar det totalt OT, darfor jag hade valt att helst inte borja diskussionen har.
    Kan bara saga kort att jag har arbetat med anknytningen extremt mycket, och enligt mig kan inte uppfostran fungera om det starka bandet med mamman (biologisk eller adoptiv, spelar ingen roll) inte finns. 
  • caliningrad
    Kyanita skrev 2011-10-31 11:20:07 följande:
    Nja, att det har med uppfostran att göra tror jag inte ett dugg på MEN däremot klarar sig barn men NPF ofta sig betydligt bättre i en skola/ samhälle med klar struktur och klara regler vilket jag tror de har i en asiatisk skola (eller har jag fel där?).
    Ja, det finns klara regler i asiatiska skolor.

    Det finns barn som har svart att sitta stilla, ocksa, sjalvklart. I min varld ar detta inget tecken pa sjukdom dock. For latt att mediciner alla beteenden.

    I min dotters klass finns det en pojke (4 ar) som inte alltid sitter still.

    Lararens assistent sitter bredvid eller bakom honom nastan jamt och repeterar snallt: sit down, sit down. 

    Gor han inte det efter ett tag sa brukar han bli straffad (pa ett milt satt forstas) av lararen.

    Och det fungerar.

    Skulle denna pojke ga pa en svensk forskola misstanker jag att hans beteende skulle bli bara varre och varre i stallet och att han skulle fa diagnos ADHD. Han skulle ha jattevart att bete sig som en elev nar han blir 6.
    Istallet sa har han 2 ar pa sig for att lara sig uppfora sig i ett klassrum utan att stora de andra barn som ar dar for att lara sig.

    Dar ligger skillnaden. 
  • caliningrad
    sextiotalist skrev 2011-10-31 11:27:27 följande:
    Det tror jag också ligger lite i att det inte märks i t.ex asiatiska skolor.
    vada inte marks?

    Jag har ocksa ett annat exempel.
    Igar pratade jag med K3 (5-6 ar) forskollarare (fran Kanada) som berattade att en kille i hennes klass hade svart att lara sig lasa.

    Vid utvecklingssamtal skyllde foraldrarna (fran Ryssland) pa dyslexi direkt.
    Lararen sa att hon tror att det inte har nat med dyslexi att gora utan med faktumet att han ar 4-sprakig, men inte beharskar nat av spraken alls. Hon gav rad till foraldrarna att "ta bort" ett eller 2 sprak samtidigt som han hon jobbar extra mycket med pojken.

    Skulle foraldrarna ha varit i Sverige hade man antagligen skyllt pa dyslexi direkt och det stackars barnet skulle fortsatta vara analfabet ett tag till.

    Nu aterigen pratar jag sjalvklart inte om allvarliga diagnoser som autism.
     
  • caliningrad
    Kyanita skrev 2011-10-31 11:31:32 följande:
    Fast då har han ju en assistent där, det är tyvärr inte det lättaste att få här i Sverige. Min son har klarat sig bra i en vanlig klass för att läraren har med små trix sett till att det fungerat (tex har han fått fasta uppgifter vid grupparbeten, byta om enskilt på gympan osv).
    Men assistent ar till hela klassen. Inte bara for denna pojke. Assistenterna forbereder allt som ar praktiskt och underlattar lararens arbete under dagen.

     
  • caliningrad
    jordgubbe0812 skrev 2011-10-31 11:35:19 följande:

    Diaagnoser används ju för att beskriva när ett beteende eller förmåga är nedsatt jäntemot   "normala" barn. Dyslexi innebär inte att barnet aldrig kommer kunna läsa och skriva, utan att barnet har svårare att lära sig det och att det kanske behövs andra metoder och tillvägagångssätt.

    Det finns väl i alla kulturer barn som har mer aktivitet i kroppen än andra. Dessa barn har tidigare blivit betraktade som stökiga och ofta studerat så lite som möjligt och gått ut med dåliga betyg. Idag ser man mer med respekt på dessa svårigheter, man vet att det är /kan vara genetiska egenskaper och inte bygga på dålig uppfostran.  Vad skulle problemet med det vara.

    I asien uppfostras man till att sitta still och lyda i större utsträckning än i sverige. altså är barn där bättre på det än i sverige där vi delvis värderar andra egenskaper. Vi sorterar inte heller ut barn på samma sätt.


    Det finns 3 problem.

    1 - bade barnen och foraldrarna tycker att det ar ett naturvetenskapligt faktum att barnet har ADHD eller dyslexi och tror att de inte kan paverka situationen. Oftast tycker de att det ar till och med positivt att sina barn ar stokiga.

    2 - Det kostar valdigt mycket pengar for samhallet att de barnen maste ga till BUP, logoped osv och oftast blir det anda ingen forandring

    3- Varfor skulle 20 valuppfostrade barn inte kunna studera i lugn och ro pga 5 stokiga barn? 
  • caliningrad
    Kyanita skrev 2011-10-31 11:37:02 följande:
    Det är ändå mycket mer än vad som finns i svenska skolor. Så du borde skylla på det svenska systemet och besparingar istället för att tro att svenska barn är ouppfostrade.
    det ar inte sant.
    Jag vill paminna dig att min dotter ar bara 4 ar.
    Alltsa man ska egentligen jamfora hur manga vuxna / barn det ar i svenska vs asiatiska forskolor.

    Nar barnen ar 6 i Asien behover de ingen assistent langre utan bara larare, eftersom de kan bete sig vid den aldern.

     
  • caliningrad
    Kyanita skrev 2011-10-31 11:43:26 följande:
    1. Att få en diagnos är inte en dans på rosor precis. Att få diagnos är i princip ett måste i Sverige om barnet ska få någon som helst hjälp (tex en assistent i klassen). Nej, vi tycker inte det är positivt. En diagnos är en förklaring på varför ett barn betér sig på ett visst sätt och på hur man ska hjälpa det på bästa sätt (som tex klar struktur och klara regler och rutiner).

    2. Jo du, efter att ÄNTLIGEN ha fått en diagnos så får man hjälp och stöd och när man väl får den så brukar utvecklingen bli jättebra!

    3. Skyll på det svenska systemet och INTE på föräldrarna.    
    1. Otroligt att skattepengar anvands till dessa barn istf att foraldrarna ska ta sitt ansvar och vaga satta granser tydligt. Men jag laste att det blomstrar med utbildningar for att lara sig vara en bra foralder nufortiden. Det behovs antagligen....

    2. Vilket visar isafall att ADHD inte har med arv att gora utan med uppfostran och regler.

    3. Det ar samma sak. Samma ideologi i hela Sverige, med nagra fa undantag. De flesta foraldrarna i Sverige tycker att det svenska systemet ligger i framkanten och ar bast i varlden.
  • caliningrad
    sextiotalist skrev 2011-10-31 11:46:25 följande:
    Vilken verklighet lever du i. Ingen av mina vänner som ahr barn med NPF-problematik (eller dyselexi) har den inställningen.
    De föräldrarna jag känner, sliter som små djur för att hjälpa deras barn, har en väninna som höll i sitt barn för att han inte skulle hoppa ut genom fönstret, så dåligt mådde han. Men sedan han hamnade i en klass som hade specialstöd för barn med NPF-proplematik så vände det och nu har det barnet toppbetyg och mår bra (i rätt miljö)
    Mitt barns bästa kompis gick några år i en specialklass, då mådde det barnet toppen och gjorde jätteframsteg i studierna och socialt. Sedan blev det tillbakaplacerad i sin gamla, röriga klass och det fungerade inte. Det slutade med att föräldrarna flyttade till en annan kommun för att kunna få rätt hjälp.
    Har en annan god vän med ett autistiskt barn som också flyttade pga i den första kommunen så skulle barnet gå integrerat (vilket BUP starkt avrådde ifrån), i den andra kommunen fick barnet gå i en specialklass.

    Samma vän har förresten svår dyselexi, tack vara att mamman var lärare (som satt timmar med honom) så fixade han en civilingenjörsutbildning. Detta hade han inte fixat utan sin mammas kunskaper.

    Jag har aldrig hört någon förälder med barn som har ADHD att det skulle vara charmigt eller gulligt, de har slitit som djur för att få deras barn att fungera, för att få deras barn att må bra
    jag namnde aldrig AUTISM utan de "nya" diagnoserna som overanvands i Sverige.
    Dessutom ar det lite konstigt att konstatera att sa manga barn verkar ma sa daligt trots att den svenska forskolan ar sa bra, och synen pa barnen i Sverige ar bast i varlden.
    "Dyslexi"diagnoser har okat i alla lander som anvant "look and say" (Whole language) metoden for att lara sig lasa istf fonetisk/alfabetisk metod. De riktiga fallen av dyslexi ar mycket sallsynta.
  • caliningrad
    Kyanita skrev 2011-10-31 11:49:31 följande:
    1. Mitt barn är otroligt väluppfostrat hemma. Faktiskt!

    2. HUR visar det att det inte har med arv att göra?

    3. Jag tycker inte att det svenska systemet när det gäller skolan är det bästa. Det "gamla" systemet var bättre och då inte bara för barn med NPF.    
    1. Gratulerar.

    2. Eftersom du sager att barnen brukar bete sig battre nar de skots av andra an foraldrarna.

    3.  Da ar vi overens.
  • caliningrad
    Milkina cerka skrev 2011-10-31 11:44:06 följande:
    Nej, det är ju lättare att ignorera än svara när man inser att man kan ha fel. Räcker så o. vi kan nog inte komma längre från varandra i ståndpunkt än vi är. Jag är lika övertygad om biologins roll som du verkar vara ang. miljöns och kan inte komma ifrån hur enormt stor likheten är mellan mig o. min biologiska
    familj är. Du däremot vet ju inte varken hur lik ditt barn skulle vara sina bio.föräldrar om h*n träffade dem, eller hur h*n kommer att se på/känna för likheter er emellan i framtiden.
    Tvartom skulle jag extremt intresserad av att fortsatta diskusionnen med dig, men privat. Du ar valkommen att skicka pm till mig. 
Svar på tråden Hur ofta förekommer barn med diagnos i era barns klasser?