Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Min mamma fick mig "för" ung och var väl egentligen inte riktigt redo (fast det skulle hon aldrig erkänna).

Hon har varit en bra mamma i den bemärkelsen att hon alltid ställt upp,alltid funnits där. Jag har alltid känt mig trygg. Jag har alltid vetat att jag är prio 1. MEN! Hon har för kort stubin och för lite tålamod, samt var aldrig intresserad av vad jag hade att säga.

Eftersom hon blev arg så lätt så vågade jag inte prata med henne om allt och jag vågade inte störa. Jag vågade inte tugga hårdbröd eller gå i trappan hur som helst för hon hatade de ljuden.

Man visste aldrig när hon var på bra humör eller på dåligt. Hon kunde alltid explodera när som helst. Jag hade alltid radarn på.

Jag märker att jag ärvt lite av det humöret, men är medveten om det och stoppar mig själv så fort jag beter mig så eller är på väg att bete mig så mot min son.

Min mamma tyckte heller aldrig det var särskilt kul att göra saker med mig. Så fort det vankades resor eller annat skoj så skulle jag till barnvakt!? Själv tar jag med sonen på massor av saker.

Min mamma är liksom inte min mamma. Först föddes jag, mamma var ung, jag fostrades mycket av mormor och farmor.

Sen fick jag vid 8 års ålder småsyskon, och blev en extramamma för dem så mamma kunde vara mycket hemifrån och utöva sina intressen.

Sen flyttade jag hemifrån vid 19. Vi har ingen nära relation men inget agg heller. Overkligt att jag är hennes dotter.

Har haft en jobbig uppväxt, mamma mådde dåligt, och när jag var sexton år så försökte hon ta livet av sig. Hon skickade ett sms till mig som fick mig att förstå att något var fel. Jag var den enda som var i närheten så jag fick springa hem och bryta mig in genom ett fönster och släpa upp henne ur badkaret medan jag inväntade ambulans. Då kom släkten helt plötsligt och skulle ta över. Dom anklagade mig, det var tydligen mitt fel att hon tagit beslutet att avsluta sitt liv. Dom reflekterade inte heller över att det faktiskt var jag som räddat livet på henne, utan kastade ut mig istället. Jag blir så ledsen när jag läser om hur många som blivit så illa behandlade av sina föräldrar. Det är fan inte konstigt att så många mår dåligt senare i livet och vissa som till och med börjar missbruka för dom inte vet hur dom ska hantera ångesten. Dom flesta som missbrukar eller gör andra självdestruktiva saker eller mår dåligt i hela sina liv har oftast haft en väldigt hemsk och tragisk uppväxt. Det är så sorgligt att vissa föräldrar förstör sina barns liv, även om dom själv mår skit, varför ska deras barn också behöva må dåligt? Så många oskyldiga människor som blir förstörda bara för dom haft oturen att födas in i fel familj.

Ganska mycket skadade en under uppväxten. Pappa drack en hel del och kunde kasta stolar och grejer runt. Skrik och hot va det gott om och vi fick helst inte höras. Mamma va i ett utsatt läge och gjorde väll så gott hon kunde. Men ja, han gjorde ju typ nästan allt fel kan man väll säga. Drack han inte så va han upptagen med annat eller jobbade borta. Hade nog varit bättre om han jobbade borta mer när vi va barn så hade man kanske skonats från bråken när han drack.
En grej som jag är noga med nu är att alltid låta mina barn höra mig stå upp för dom.
Min mamma pratade alltid med oss för sig, även med pappa så man hörde nästan aldrig när hon försvarade en eller liknande. Ger även mina barn mycket uppmuntran och beröm för både grejer dom gör eller när dom gör något snällt.

Har fortfarande problem att ta itu med från barndomen, kommer knappt ihåg min barndom förutom enstaka minnen av dåliga grejer. Känner fortfarande att jag inte duger som jag är och söker bekräftelse från min mamma.
Det försökte jag göra rätt länge från min pappa med men har gett upp. När jag nu som 30-åring äntligen vågade stå upp mot honom och berätta hur jag kände och hur han betett sig så slutade det med att han sa upp kontakten utan att ha gett någon bekräftelse alls på vad han gjort.

Så ett stort tips är att även om man gjort en del saker fel med ens barn så tror jag det är otroligt viktigt att erkänna sitt misstag och kunna be om ursäkt. 

Tack för tipset om PMDD. När du beskrev det så känns det som att jag kan ha en släng av detta, brukar bli ett rent monster veckan innan mens typ. Vilket gör att jag lämpar allt ansvar på sambon denna tiden, går runt i en bubbla och är sjukt irriterad på allt samtidigt som jag skäms över att vara så ego :(

Ska kolla upp detta, tusen tack för tipset igen! :)

Min mamma var alldeles för överbeskyddande. Hon var livrädd för allting och lärde mig att det mesta är farligt.. det ledde till att jag inte vågade hålla i en tändare förrän jag var tonåring och att jag inte lärde mig simma förrän mellanstadiet. Hon lärde mig också att vatten är farligt vilket lett till att jag fortfarande inte (är nu 22) vågar få huvudet under vattnet i typ simhallen.. 

Hmm vad ska jag säga mer.. hon skämde bort mig och lärde mig aldrig vad ordet ekonomisk innebär. Det gjorde att jag var och fortfarande är sjukt dålig på att hålla i pengarna. Dock har jag blivit bättre på det nu sen hon slutat ösa pengar över mig, måste man lära sig så gör man det.

Jag älskar min mamma, allt hon gjorde var ju bara i ren välmening såklart. Men ibland önskar jag att jag hade fått mer eget ansvar, då hade jag förmodligen varit mer självständig nu.

Mina med, och jag är också nykterist!

Det du beskriver har min mamma lärt mig. Hon hade ungefär samma villkor som du hemma; hon hade total frihet och fick komma hem när hon ville. Hon brukar säga "det kändes inte som att någon saknade mig därhemma". Sorgligt.

För övrigt: mina föräldrar har varit oerhört bra föräldrar, främst mamma som var den främsta "fostraren" (hon gjorde bara allt tvärtemot vad hennes egna föräldrar gjort....).

Händelser jag minns som var jobbiga under min uppväxt är ganska enstaka sådana, men några finns:
* när min pappa var jättearg på min lillebror och slog in hans dörr som var låst. Jag sprang emellan och skrek "DU SLÅR HONOM INTE!". Min far drog istället iväg mig till badrummet och tryckte ner mig mot badkaret och sa "du stannar där!". DÅ var jag RÄDD. Han slog inte brorsan, men f-n vet om han faktiskt hade kunnat gjort det om inte jag "avbrutit" honom. I övrigt finns inga sådana grova våldsamheter under min uppväxt alls.
* när min pappa och jag var osams i tonåren och jag skrek åt honom att jag inte alls saknade honom när han var bortrest och "tycker du inte det är sorgligt?". Och han svarade "jag saknar inte dig heller!". Omoget av honom tycker jag såhär i efterhand. Han agerade 14:is själv istället för att vara en mogen vuxen.
* när mamma var för onykter en nyårsafton när jag var i mellanstadieålder. Hon rökte en cigarett (ickerökare) och stod och pratade jättemycket med en främmande man. Det tyckte jag var obehagligt.
Annars så drack mina föräldrar ibland, men aldrig så att det störde eller berörde oss; de var förmodligen lite salongsberusade, men jag har inga minnen från något jobbigt sånt i övrigt.
* de gånger mina föräldrar bråkade och skrek. DÅ mådde jag dåligt och var livrädd för att de skulle skilja sig. (De lever fortfarande tillsammans, över 40 år nu...)

Övriga minnen består av positiva upplevelser faktiskt.

Om det var något så var det att mina föräldrar inte stöttade mina intressen. Det var mer eller mindre självklart att jag skulle vara med i kyrkans barnkör och kyrkans övriga aktiviteter. Jag var inte speciellt bra på att sjunga. Däremot var jag duktig på fotboll, men när jag började med det fick jag klara mig själv. Jag åkte buss till träningen och de kom aldrig och tittade