Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

måste bara säga också att min son snart 3 år. är världens bästa och jag har festat ibland oså., men aldrig haft honom i närheten av de.. har jag velat dricka så har han varit hos sin pappa.. där är han varannan helg.. jag dricker kanske 3 gånger om året.. skulle aldrig svika min son så som mina föräldrar gjort.. finns där för han.. mina föräldrar är än idag om jag börjar prata om mina privata saker så säger dom att dom inte orkar lyssna. om min son säger nåt och han vill att jag lyssnar så kommer jag lyssna och göra allt för honom...

Herregud vad många sorgliga berättelser. Mina föräldrar gjorde inget fel alls. De har alltid älskat oss och låtit oss vara nära, de har lyssnat, stöttat och lämnat sina viktiga jobb på minuten om vi behövde dem. De har visat oss världen och alltid serverat världens godaste mat. Det enda negativa är möjligtvis att jag inte fick någon egen häst.

Att hon inte tog hand om sig sjalv mer var det jag saknade. Att HON gjorde saker for sig sjalv och saker hon tyckte om! Nar hon var nojd och glad blir jag ju ocksa det :) Hon gjorde allt for oss barn och kandes som om allt gick pa rutin for henne. Kandes som om hon inte visade sa mycket av hennes personlighet utan det var mest jag och min syster som fick ta plats.

Sa att hon tagit mer tid for henne och inte vi barn var allt. 

Båda mina föräldrar gjorde massor av fel mot mig och mina yngre syskon.
Pappa drack och slog mamma, och kanske var det därför hon också blev så elak som hon var.
Vi blev ofta slagna när vi inte lydde, både med händer och med tillhyggen som mattpiskor, linjaler och likn.
Min lillasyster blev så rädd varje gång hon eller nån annan av oss blev slagen att hon kissade på sig, och då blev hon straffad med mera smisk och sen fick hon altid sina nerkissade trosor knutna över munnen nån timme.
Åt vi inte upp maten, eller åt tillräckligt fort hällde mamma ofta maten över våra huvuden.
Kom vi inte hem i tid letade vår pappa upp oss och släpade hem oss i håret. Det hände långt upp i tonåren, och trots att många vuxna såg det vid ett fleratal gånger gjorde aldrig någon nåt för att hjälpa oss barn.

Alla, skola, vänner och bekanta, alla visste hur det var, men ingen gjorde nåt öht. Det var det värsta.

min mamma var inte rättvis, hon favorisera oss barn olika.. fick oss att tävla mot varann.. känna avundsjuka, svartsjuka mm... samt luvade hon oss, hotade, var harig när det gäller allt. kom åskan åkte vi långt bort bara för hon trodde det skulle slå ner.

hon var väldigt bitter på oss barn och tyckte vi inte gav henne uppskattning och massa kärlek för hennes "goda uppfostran"

i dagens läge är jag själv mor, jag tänker på hur mamma gjorde och gör tvärtom, det funkar kanon.
barnen e lyckliga och glada och jag behöver inge bekräftelse att jag är en god mor, jag vet det. 

Absolut största slitningen i vår familj när vi syskon växte upp var att det hölls alldeles för hårt på regler och principer. Att vara konsekvent blev ett slags budord som inte gick att rucka på en millimeter. Det i sin tur ledde till att föräldern (som den andra föräldern backade upp, men som kanske egentligen inte var lika övertygad) ibland slog krokben på sig själv. Tyvärr gick det ut över oss barn. Tilliten och respekten till oss låg på nivån "ni är ju bara barn, går inte att lita på", medan kravet var att vi skulle bete oss som vuxna, och kunna förstå i förväg vad ett visst beteende kunde leda till (vi fick inte chansen att l ä r a oss det). Det höll på att kosta oss vår relation, mitt ena syskon bröt t o m kontakten under flera år. För mig är det därför oerhört viktigt med respekt och tilltro till mina barn, inte kräva för mkt av dem och vara flexibel, ett nej är inte ALLTID ett nej.

min pappa var en underbar pappa. Det enda jag minns att han absolut gjorde fel med oss två första barn, var att när jag inte klarade av att äta maten (för den var äcklig) så slängde han ut mig på stenplattorna (läs kastade ut mig så jag skrapade benen) och sen fick jag gå ute i minst en timma och sen komma in igen utan middag eller kvällsfika.

Det hände att jag försökte tvinga i mig maten som jag inte gillade, och då råkade jag spy på köksgolvet för att det var så äckligt.

Än idag har jag faktiskt väldigt känsliga smaklökar och klarar inte av att äta mycket olika maträtter.

Har bara läst några stycken och det är ju en hel del hemska historier.
Jag hade nog en ganska bra barndom.
Men det är en sak som jag lider över nu, som jag inte tänkte på när jag var liten.
Det gäller matvanor och motion.
Mina föräldrar tog bilen överallt och har aldrig motionerat.
Det är inte förrän på senare år, sen vi barn blev vuxna som vi gått på promenader med mamma.
Pappa kan ta cykeln från jobbet (2 km) max 1 gång/år om bilen är på lagning eller nåt.
Jag har inga minnen av att vi fått goda sallader när vi växte upp.
Mamma har alltid bantat och jag tror vi barn fått en väldigt konstig iställning till mat pga detta.

Fattigdom, inga leksaker, dagarna bestod av en massa tvtittande och sovande på soffan, hon tog inte mitt utanförskap i skolan på allvar, hotade och hotade och hotade, skrek och vrålade, lekte aldrig med mig, det roligaste jag fick göra va att följa med till affären och därmed blev jag jobbig i affären  = fick aldrig följa med till affären mer. Fick aldrig någon positiv feedback eller beröm för något jag gjorde bra. Jag kunde ingenting
Lixom många andra får jag fortfarande höra att jag är otacksam för att hon kämpade och slet under min uppväxt... Det gjorde hon säkert, men det är hennes skyldighet som förälder att göra sitt yttersta för att barnen ska få det så bra som möjligt. Inte sant?

Jag kommer leka mer med mina barn. Göra roliga saker och inte skrika, hota och vråla för minsta lilla och ge mycket uppmärksamhet och kärlek. Förhoppningsvis!!!!