Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

ända som varit fel är min bilologiska pappa, han har svikit mig så många gånger så jag än i dag inte klarar av riktigt att folk lovar saker och sen inte håller det..
han tvinga i mig vissa maträtter när jag var liten eller ja inte han mer hans dåvarande sambo en sambo som jag hata mer än allt annat hon förstörde hela min uppväxt. och min pappa sa aldrig i mot henne när hon var elak mot mig, de får mig ännu att se rött, och maten de tvinga mig äta tills jag spydde upp det äter jag aldrig igen.
sen har han gjort att jag får leva med stressmage. jag klarar inte stress. pga av att han skrek! hejdlöst, var förbanad osv under hela mammas gravilitet med mig, sen vidare upp tills jag kunde säga i från själv..han hade /har världens sämsta humör.

det är väll ungefär det. synd att man inte får välja sina föräldrar 

Ingen förälder är väl perfekt men en del saker önskar jag att de kunnat unvika

Min mamma är för det mesta snäll men när vi bråkar kan hon skrika vad som helst till mig och mina två syskon, till mig har hon skrikigt att jag är värdelös och korkad och dum, till syrran att hon är äcklig och till min lillebror att det är hans fel att hon bråkar med sin sambo. Bor inte hemma men går emmellan när hon skäller på min bror då jag inte vill att hon ska skrika sådant åt honom, har även prata med honom om att det är så hon är och att han inte ska ta det personligt och att han när han vill kan komma och bo hos mig om det blir för bråkigt hemma. Har även pratat med mamma om det här men hon säger att hon inte menar det men jag tror hon blir för stressad och arg för att tänka på det vid bråk.

Min pappa skulle kunna börja med att ta ansvar och sluta dricka sprit. Det är ett bra tips att inte dricka sig askalas inför barnen. Mina föräldrar separerade när jag var liten dvs pga att pappa drack och att han var oansvarsfull. Bodde hos honom varannan helg och då var hans problem inte så jättestort, men jag kom ihåg att han tog med mig på pubb när jag var fem sex år och min syster fyra, fick även följa med på fester där folk drack. Då tyckte jag det var kul men nu när jag är vuxen iser jag ju hur oansvarigt det är. En gång råkade han ge mig ett glas tequila när jag var fyra år när jag ville ha vatten, tydligen hade jag svept det och tittat lite konstigt på honom och gått och lagt mig igen. Men han rigde ingen giftcentral eller nåt sånt, har tyckt att det var en skitkul grej tills nu när jag fattar att det nog inte är så normalt.
Han har aldrig varit speciellt intreserad av vad min syster och jag gjort heller. Jag är kanske bortskämd men jag tycker man ska engagera sig i vad barnen gör, jag och syrran gillar att teckna men tyvärr är pappa konstnär och jag och min syster har aldrig nånsin fått en positiv komentar på vad vi tecknat. Min sambo däremot får beröm för sina teckningar, iåförsig är han sjukt duktig men det bekräftar ju liksom att han måste tycka att det jag gör ser ut som skit. Vill inte ge honom några egengjorda julkort längre eftersom de åker ner i sopen direkt.
Nu dricker han för mycket på helgerna speciellt om min farmor är där som är alkolist, de bråkar jämt men jag har lärt mig att det bara är att skita i det.
Minns att min andra lillebror brukade hälla ut sprit när han var liten i en blomkruka hos min farnor när han var där så de inte skulle dricka så mycket och hon tycker det är konstigt att han inte vill komma och hälsa på så ofta. Min sambo och jag samt min syster har fått dra upp henne från ett resturanggolv när hon varit för full, första gången min sambo träffade henne, kul för mig. Hon har även nästan flashat min sambo och min systers sambo när vi var där på besök, samt blir elak och konstig när hon är packad.
Ivåras fick jag nog av dem båda två när de var askalas och bråkat hela familjemiddagen, sen var pappa elak mot min lillsyrra och då blev jag het galen och skällde ut båda två, jag ställde ett ultimatum som har följts hitills. Det går till så här: Jag träffar dem gärna när de är nycktra men börjar de supa går jag därifrån och sälskapstunden är slut. Har funkat ganska bra men jag har träffat min pappa 1 ggr på 7 månader och inte träffat min farmor alls, orkar inte riktigt men jag har pratat flera timmar med henne på telefon. 
Han har gjort massa andra korkade saker som jag inte ska dra upp men han är väldigt egoistisk ibland och vill att alla ska ställa upp för honom men gör det inte själv, ex, glömmer syrrans och min födelsedag ex antal gånger, sa att vi fick komma upp till ett hyrt landställe men ville inte komma och hämta oss för bensin är ju så dyrt, gick inte att ta sig dit med buss, han tyckte vår mamma skulle köra oss och nej han betalar inga kläder eller saker för oss.    

ojojoj vilket långt innlägg det blev men det var skönt att få skriva av sig lite, en del grejer är väl självklara att man inte gör mot barn men här var lite grejer jag önskade att jag sluppit vara med om, är inte sur på mamma, hon är snäll och gör så gott hon kan, starkt av henne att kunna uppfostra två barn själv och plugga samtidigt. Min pappa däremot är jag fortfarande sur på, kanske barnsligt av mig men jag undrar varför jag ska ställa upp för honom när han inte gör det för mig. Brukar va vän med honom men sen gör han nån ny korkad grej och jag blir sur igen. 

Nåja, ts ska du skaffa barn? grattis isåfall =) hoppas inte mitt inlägg var för tråkigt. 
Tror du kommer bli en toppenförälder ;P    

Alla fel man kan tänka sig.

Var ledsen över att jag ständigt var i vägen och inte lika fin eller smal som min lillasyster.

Ledsen över att jag inte fick sova i deras säng? Nej, bara vid ett tillfälle då jag var livrädd efter en hemsk dröm. Jag fick inte sova med dem i sängen och fick gå ensam tillbaka till rummet. Min syster fick ligga hos dem i sängen den natten. 

Ledsen över att jag inte fick godis när jag ville? Nej. Men jag tyckte att det var märkligt att alla fick smaka godis utom jag. 

Jag har extremt många tidiga minnen som alla är dåliga/jobbiga. Så tidigt som från drygt 1 års ålder kommer jag ihåg massor. 

Jag kände knappt min riktiga pappa då de gick ifrån varandra när jag var 9 månader. Istället växte jag upp med min mamma och min systers pappa som även jag kallade för pappa. Så en dag när jag var 3 år skulle jag bara börja vara hos min riktiga pappa. Jag skrek och var hysteriskt rädd men under hot, tvång och våld lyckades hon få mig till honom.

Jag minns också att min mamma aldrig stod på min sida. Hade jag varit med henne hela dagen så kunde grannen lika gärna säga att jag hade eldat upp deras hus. Mamma skulle tro på grannen ändå.

Jag minns att hon tvingade mig att gå 2,5 km i elljusspåret när jag var drygt 2,5 år för att jag inte skulle bli lika tjock som grannens son. 

Jag var så rädd för min mamma när jag var liten att jag kissade på mig trots att jag borde ha varit blöjfri. Då stod hon och berättade om sin pissråtta till unge för alla på ICA och jag skämdes så pass att jag kissade på mig igen. Pga det här lärde jag mig tidigt att ljuga. Det var bättre att hitta på saker för att göra henne nöjd än att tala sanning.

Jag minns att hon låste mig ute, hällde kaffe över mig och slog mig med ridspö och en massa annat. 

Så det är väl inget jag skulle utsätta mitt barn för.

jag fick smisk när jag var liten.

mina föräldrar har alltid favoriserat min bror på alla tänkbara sätt.

min mamma hade en ständig favoritkommentar till mig. - varför kan du inte vara som andra ungar? hon jämförde mig med mina kompisar och och sa att hon var besviken på mig.

blev mobbad i skolan och det blev möten efter möten med rektorer, kuratorer, lärare o s v. på ett av dessa möten i sjuan så villa jag byta klass. rektorn så att det var ju "bara" två år kvar så den tiden kunde jag väl står ut? jag tittade på min mamma och tänkte snälla, försvara mig. men hon sa bara: ja, det kan du väl stå ut, det är ju inte så långt kvar.

så mobbningen fortsatte, slag, glåpord, trakasserier, sexuella övergrepp. Men det hette bara att pojkar var pojkar....jag fick väl tänka på mitt eget beteende. jag gick omkring i träningsoverall hela tiden under högstadiet så det var knappast kortkort...

mina föräldrar glömde hämta mig från slalomträning en gång. det var becksvart efter att lamporna släcktes så jag gick en mil hem, när jag kom hem sa dom ingenting.

usch, jag kan fortsätta länge till, men blir deppad bara av detta

jodå, visst borde man komma ihåg saker från 2,5 jag kommer ihåg grejer från när jag var tre, inte så jätte tydligt men lite, är nog olika från person till person.

jo då det kan man visst komma ihåg. jag var två år när mamma knuffade ner mig från en trappa. det kommer jag ihåg. kommer ihåg min andra födelsedag. kortasekvenser som att jag satt i min mormors knä och lekte med en gul klocka med armar och såg ut över bordet med kaffekoppar och tårta. tidningen kom och tog kort och gjorde ett reportage för jag, min moror och min farmor är alla födda på samma dag, dock olika år

Varken min mamma eller pappa kunde/kan visa några som helst känslor och ännu mindre har de kunnat prata om känslor. Ingen av dem har någonsin sagt att de älskar mig eller min syster och jag har själv fått kämpa med att visa känslor då jag växte upp med att känslor pratar man inte om och viar inte heller dem
Jag säger flera gånger dagligen till mina barn att jag älskar dem,kramar och pussar de massor. Det kändes jättekonstigt i början men tack och lov gör det inte det längre.
Mamma säger ibland till mina barn att hon älskar dem och jag tror att det är ett sätt att döva sitt samvete gentemot mig, ett försök att skapa en relation till dem som hon aldrig haft med oss. Relationen mellan mig och mina föräldrar är stel och konstlad och kommer föralltid vara så tror jag.
  

Hade en trygg barndom, fick vara ute och leka i naturen väldigt mycket. Det gjorde aldrig något att jag och brorsan var lortiga eller så. Vi fick vara BARN.

Det värsta var väl att både mamma och pappa var fanatiska hälsofreak och åt bara vegetarisk och ekologisk mat. Vi fick aldrig godis eftersom det var farligt och cancerframkallande med alla kemikalier osv...

När jag var ca 7 år och började skolan blev jag inbjuden till en granne, där skulle de bjuda på saft och bullar. Jag stirrade förvånat på mamman när hon frågade om jag inte ville ha saft. Grejen var den att jag inte visste vad saft var......hon blev chockad. Det var första gången jag smakade saft. För att inte tala om dricka, för det var totalt bannlyst hemma hos oss. Mamma gick hemma med oss när vi var små så vi var totalt avskärmade från dagis och lekis om man säger så.
När vi som äldre blev sötsugna därhemma sa alltid pappa: "ta lite äppelmos med mjölk då" en lördag t.ex.( jag kan inte äta äpplen än idag för vi hade två stora äppelträd på tomten, så allt det skulle ta till varas på om ni förstår vad jag menar.)Jag och brorsan åt godis i smyg för veckopengen.

Pappa var en lugn och lite konflikträdd figur. Mamma fick problem med humöret, så han gjorde allt för att släta över alla konflikter som uppstod. En gång fick jag en örfil för att jag råkade välta ner en blomkruka som gick sönder. Brorsan fick ett antal smällar eftersom han var lite "yvigare" i sitt sätt att vara. Det förstår jag idag, att mammas humör berodde på en hormonell störning. Hon fick hyperaktiv sköldkörtel som gjorde henne hemsk och instabil. Idag medicinerar hon och är lite mer stabil än då.

Vill tillägga att de är skilda idag. 

Men deras matfixering gjorde antagligen att jag utvecklade ätstörningen som jag kämpat med i så många år. Har haft anorexi och bulimi. Jag har varit sockerberoende och fixerad vid allt vad mat heter.        

      

När jag var 14 år fick min mamma för sej att jag hade AIDS. Hon vaktade mej så jag inte skulle röra mina småsyskon  och smitta ner dem. Detta var på 80-talet då AIDS var i ropet. 

Var dessutom mobbad i skolan och mådde väldigt dåligt. Ingen fristad någonstans,anser ju att det var mobbning även hemma.

Hon har även berättat för mej att min pappa avskyr mej för att jag liknar honom till utseendet. Jag har aldrig frågat honom om det stämmer men under mina tonår var han ständigt kränkande mot mej , inte mot syskonen.  Så visst kan det stämma att han avskyr mej men varför måste jag få veta det... Lika bra att hålla tyst med sånt isåfall! 
  

Det är så mycket min mamma gjort och fortfarande gör som har gett mig men för livet. Jag orkar inte skriva om allt, det är så mycket att det skulle ta oerhört mycket tid (och ingen skulle orka läsa) tänkte iaf dela med mig av en av dom saker som sårat mig mest. Jag var fjorton år och hade blivit våldtagen, jag var helt förstörd och mamma nästintill tvingade mig att berätta vad som hänt. Efter jag berättat så blev hon skitarg och skällde på mig och skrek: hur fan kan man va så jävla dum i huvudet!