ellabella93

Äldre 10 Aug 15:36

49 svar

18 och "bonusmamma" !?

Jag går ofta och funderar på en sak som alla mina "vänner" använder som ngt negativt... Jag är 18 och "stymorsa". Dom säger det men en underklang som om jag ska få dåligt samvete att just den person jag råkar vara kär i har barn sen tidigare. Och att jag bara var 10 år själv när det barnet föddes.

Jag vet att jag direkt när jag gick in i förhållandet hade ett större ansvar och så. men av egen erfarenhet med små syskon i ungeför samma ålder och barnpassning tycker jag det funkar bra. Och ser det bara som ngt possetivt att jag "har ett barn". Det känns så himmla bra när vi är alla tre, känns verkligen som om vi är en familj osv.

Men nu till själva forum frågan.
1. Är det fel av mig att kalla mig för styvmamma elr bonus mamma. (brukar inte skricka ut det men om nån säger att jag är det håller jag med.)
2. Vad går jag igentligen in på? vad blir lixom min roll som "plastförälder"?

3. Är det idioti att ha ett sånt här förhållande även om vi båda älskar varandra och jag och barnet fungerar väldigt bra ihop?

Lyckligt kär

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-10 18:20
ETT LITTET FÖRTYDLANDE...

Jag kallar mig bara "sty/plastförälder här på sidan för att kunna skappa den här tråden. Men i verkligeheten när folk säger att jag är det håller jag med och säger att jag KÄNNER mig som det. För allt känns så bra. Även min kille tycker det och vi har planer för framtiden och så.

Vet själv att jag är väldigt myk för ung för att i praktiken kunna vara mamma åt barnet xD

=)

odda

Äldre 12 Aug 10:53

#31

jag visste inte att det bara va i 4 månader då vet jag inte om du ska kalla dig bonusmamma??????

cocos87

Äldre 12 Aug 11:08

#32

Jag blev bonusmamma när jag var 19 år.
Jag fick lära känna barnen i långsam takt så det inte blev stressat för varken barnen eller mig och det tycker jag var det bästa vi gjort.
Men om jag hade vetat det jag idag vet hade jag kanske inte blivit tillsammans med pappan, kärleken finns där och barnen är goa men det är så mkt mer än det. Det finns ju även en mamma till barnen, sen måste man hantera eventuell svartsjuka från barnens sida, man måste anpassa hela sitt liv, jag kunde inte längre gå ut och festa som jag gjorde innan, jag kunde inte ta hem vänner på middag och ett glas vin. Sen ville inte många av mina kopisar hem till oss heller för dom gillade inte barnen och dom tyckte att jag gjort ett dumt val..

jag kallar mig för barnens bonusmamma för jag är ju det, deras egna mamma tyckte det var ok att dom till och med kallade mig för mamma 2 men det sa jag nej till.

din roll kan bara du och din sambo bestämma, alla lever så olika så ingen annan kan bestämma hur just ni ska göra!

Nathalie 090607, Leo 101105

fridaaxelina

Äldre 12 Aug 22:44

#33

Juni, det handlar om att du inte verkar fatta att ibland tycker folk olika?! Och då anser jag inte att jag vill lägga ner massa tid på att sitta o skriva med dig när du inte kommer ändra åsikt, o sanma sak med mig. Du kanske inte har saker att göra.. Men swt hr jag! Hejdå!

Veronica 223

Äldre 12 Aug 22:49

#34

vittra skrev 2011-08-11 19:51:55 följande:

Jag tycker det är helt sjukt att räkna sig som mamma till ett 8-årigt barn man just träffat! För mig är det vansinne, du har dejtat hennes pappa i 4 månader, kan inte för mitt liv förstå vad som är bonusmamma i det läget...

Förövrigt är det väldigt omoget och framförallt naivt att babbla om att man är så ovanligt mogen för sin ålder osv, det är så fruktansvärt klassiskt i din ålder att hålla på så! När man blir äldre inser man dock att man inte var ett dugg mogen. Däremot är de karlar som omger sig med tonåringar själva mycket omogna och har ofta sociala eller psykiska problem i grunden. Ja, jag råkar ha en hel del kunskap om sådant.

Du verkar använda detta som ett slags sätt att hävda dig, och göra dig förmer än andra i din ålder. Och sedan blir du tjurig på dina vänner som ser ner på dig för ditt så genomskinliga och omogna beteende. Jag skulle oroa mig mycket mer för de egna känslorna än dina vänner om jag var du. Det är inte särskilt normalt eller sunt att en tonåring tycker att det "känns bra" att ha en ny, egen familj, med pappa och ett äldre barn, istället för att ty sig till sin egen familj med far och syskon istället. Allra helst när du faktiskt inte känner denna familj för fem öre, du har nyss träffat dem! Du har trots allt inte ens vuxit färdigt, ja myndig är du men du har en hel del kvar innan du kan kalla dig vuxen. Du har fortfarande ett grundbehov av din egen familj, inte att skapa en ny.

Jag vet inte om det ligger några familjeproblem bakom ditt beteende, men det är inte särskilt långsökt att tro att det skulle kunna vara så. Oavsett vilket så är det mycket som låter tokigt i det du skriver.

Some

Äldre 12 Aug 23:07

#35

fridaaxelina skrev 2011-08-12 22:44:33 följande:

Juni, det handlar om att du inte verkar fatta att ibland tycker folk olika?! Och då anser jag inte att jag vill lägga ner massa tid på att sitta o skriva med dig när du inte kommer ändra åsikt, o sanma sak med mig. Du kanske inte har saker att göra.. Men swt hr jag! Hejdå!

Jo jag förstår att folk tycker olika. Det är därför jag befinner mig på ett diskussionsforum, för att diskutera med folk som tycker olika. Du vet väl om att det inte är ett medhållsforum du är inne på va?
Faktum är att jag har semester och en partner som gör sin del av arbetet, så jag har massor av tid över. Men för att du inte ska oroa dig för min skull kan jag berätta att fl är något jag gör när jag tar en paus i allt det meningsfulla i mitt liv.

happy until proven otherwise

fridaaxelina

Äldre 13 Aug 12:04

#36

Juni, det verkar mer som detta är ett "trycka ner andra" forum ist. Var man än läser så är det folk som hoppar på andra för deras åsikter. Om det nu ska vara ett forum för folk att diskutera, varför får folk inte tycka olika då? Om "svenbjörnknut" tycker blondiner är snygga och inte brunetter Då är där femtonhundra arga brunetter som skriver hur dumm i huvudet han är osv och inte en enda gång har jag sett någon som är neutral och frågar "hur kan det komma sig att du tycker detta" ?

Jag tycker inte man diskuterar när man flera gånger berättar vad som är fel med den andra och dens åsikt. Diskuterar är när man lyssnar på andras åsikter och förklarar vad man själv tycker och kanske förklarr lite mrr varför man tycker som man gör.. Åsikter är inget man bör bråka om.. Soeciellt när man inte ens känner varandra!

(ursäkta min knasiga text, sitter vid mobilen)

fridaaxelina

Äldre 13 Aug 12:06

#37

ellabella93

Äldre 14 Aug 20:52

#38

Sandraåalbin skrev 2011-08-11 15:41:05 följande:

Det är kul att höra att ni trivs ihop.
Men något man ska ha i bakhuvvet är att det måste finnas respekt för barnet.
Ni har inte varit ihop så länge, men du har redan fått en betydande roll för barnet. Men gå försiktigt fram, tänk om det visar sig att du och pappan gör slut? Det kan bli ett stort trauma.
Jag lever själv ihop med två bonusbarn sedan 5 år tillbaka, jag hämtar å lämnar på skola och är hemma med dem i störst utsträckning. Men barnens mamma har haft flera sambos där det tagit slut och det har tagit hårt på barnen. Men är du säker på att det är ni resten av livet så bara kör på. Jag har aldrig tvekat och jag älskar mina bonusar av hela mitt hjärta!!

Ja, absolut. Vet att vi ännu anses nykära men vi börjar få ihop en vardag. Men det känns som om det alltid kommer va (vilket vi båda hoppas). =)

ellabella93

Äldre 14 Aug 21:00

#39

vittra skrev 2011-08-11 19:51:55 följande:

Jag tycker det är helt sjukt att räkna sig som mamma till ett 8-årigt barn man just träffat! För mig är det vansinne, du har dejtat hennes pappa i 4 månader, kan inte för mitt liv förstå vad som är bonusmamma i det läget...

Förövrigt är det väldigt omoget och framförallt naivt att babbla om att man är så ovanligt mogen för sin ålder osv, det är så fruktansvärt klassiskt i din ålder att hålla på så! När man blir äldre inser man dock att man inte var ett dugg mogen. Däremot är de karlar som omger sig med tonåringar själva mycket omogna och har ofta sociala eller psykiska problem i grunden. Ja, jag råkar ha en hel del kunskap om sådant.

Du verkar använda detta som ett slags sätt att hävda dig, och göra dig förmer än andra i din ålder. Och sedan blir du tjurig på dina vänner som ser ner på dig för ditt så genomskinliga och omogna beteende. Jag skulle oroa mig mycket mer för de egna känslorna än dina vänner om jag var du. Det är inte särskilt normalt eller sunt att en tonåring tycker att det "känns bra" att ha en ny, egen familj, med pappa och ett äldre barn, istället för att ty sig till sin egen familj med far och syskon istället. Allra helst när du faktiskt inte känner denna familj för fem öre, du har nyss träffat dem! Du har trots allt inte ens vuxit färdigt, ja myndig är du men du har en hel del kvar innan du kan kalla dig vuxen. Du har fortfarande ett grundbehov av din egen familj, inte att skapa en ny.

Jag vet inte om det ligger några familjeproblem bakom ditt beteende, men det är inte särskilt långsökt att tro att det skulle kunna vara så. Oavsett vilket så är det mycket som låter tokigt i det du skriver.

vi dejtar inte vi är oficielt ihop och har varit i 4 månader. Jag vet även att det är förtidigt att kalla mig det. JAG gör inte det andra gör det och när dom säger det så håller jag med för i praktiken blir jag juh det men i verkligheten har vi nog mer ett kompis förhållande barnet och jag. Men så klart om det mer seriöst än det redan är mellan pappan och jag så får jag juh en mer betydande roll för barnet, ovasett om barnet mamma vill elr inte. elr så..

jag tycker du verkar och på det sätt du skriver är rätt kränkande. :O Fel att ha känslor? Jag blir sur på mina vänner för den ända sedan jag berättade om att jag träffat denna kille har sagt att jag är mamma asså fattar du? DOM har SAGT att jag är MAMMA till barnet. Och då menat ngt negativt. Som om att jag inte kan vara kär i personen bara för att han har ett barn. Eftersom du inte känner mig så kan jag även berätta att jag har men mycket bra relation med båda denna "nya" familjen. Och MIN egna familj, jag har enda sedan jag fick små syskon fått tagit hand om dom väldigt myk.

Jag tycker myk känns tokigt i det du skriver med eftersom det du skriver känns rätt kränkande. -_- som om du inte inte heller har läst ALLT jag skrivit..

ellabella93

Äldre 14 Aug 21:05

#40

cocos87 skrev 2011-08-12 11:08:19 följande:

Jag blev bonusmamma när jag var 19 år.
Jag fick lära känna barnen i långsam takt så det inte blev stressat för varken barnen eller mig och det tycker jag var det bästa vi gjort.
Men om jag hade vetat det jag idag vet hade jag kanske inte blivit tillsammans med pappan, kärleken finns där och barnen är goa men det är så mkt mer än det. Det finns ju även en mamma till barnen, sen måste man hantera eventuell svartsjuka från barnens sida, man måste anpassa hela sitt liv, jag kunde inte längre gå ut och festa som jag gjorde innan, jag kunde inte ta hem vänner på middag och ett glas vin. Sen ville inte många av mina kopisar hem till oss heller för dom gillade inte barnen och dom tyckte att jag gjort ett dumt val..

jag kallar mig för barnens bonusmamma för jag är ju det, deras egna mamma tyckte det var ok att dom till och med kallade mig för mamma 2 men det sa jag nej till.

din roll kan bara du och din sambo bestämma, alla lever så olika så ingen annan kan bestämma hur just ni ska göra!

vi gör så oxå. Jag rusade inte precis fram till barnet i fråga och prackar på mig och kräver saket av barnet och så. Första gången vi träffades alla tre var det lungt och vi satt och spela spel och typ pratade om allt möjligt. Det känndes väldigt bra. Sen nu så kommer barnet själv mer och mer fram till mig och pratar och vill leka osv. :)

mamman till det har barnet har jag aldrig träffat men den dagen kommer nog med. Men så länge jag är kär i pappan vad ska hindra mig från att vara det lix? finns det ett barn med i bilden så är det bara att göra det bästa av det lix. :)

vi bor juh inte ihop. Men vi umgås väldigt myk, jag bor hemma än. Men det dina kompisar gör.. tycker jag med känns lite dumt. Vaf vill dom inte komma hem till er bara för att det finns barn där?

Som sagt så länge man är kär vad ska hindra en? :)

Jezss

Äldre 14 Aug 21:29

#41

Min sambo har ett barn med en annan som var fyra då vi först träffades. Och jag själv var 19. Även idag ser jag inte mig själv som en bonus mamma. För att hon har redan en mamma och det räcker. Så jag skulle kalla det idioti om du som träffat killen i ca 4 månader ansåg dig vara en extra mamma åt barnet.

cocos87

Äldre 15 Aug 23:35

#42

Jezss skrev 2011-08-14 21:29:37 följande:

Min sambo har ett barn med en annan som var fyra då vi först träffades. Och jag själv var 19. Även idag ser jag inte mig själv som en bonus mamma. För att hon har redan en mamma och det räcker. Så jag skulle kalla det idioti om du som träffat killen i ca 4 månader ansåg dig vara en extra mamma åt barnet.

Det är så sjukt här på FL, Tar man till sig barnen och kommer bra överrens och kallar sig för "bonusmamma" så tror folk att man vill ta över mammarollen trots att detta inte betyder MAMMA, jag menar kan ni inte säga dagMAMMA heller då eller?

Men tar man inte till sig barnen och vägrar se sig själv som bonusmamma så är man självisk och dum i huvudet för man "visste att killen hade barn innan" och då ska man minsann göra allt som en riktig mamma gör..

Blir så trött på alla dömmande människor, låt TS göra det som känns bäst för henne och hennes blivande familj!

Nathalie 090607, Leo 101105

Litet My

Äldre 16 Aug 02:45

#43

Jezss skrev 2011-08-14 21:29:37 följande:

Min sambo har ett barn med en annan som var fyra då vi först träffades. Och jag själv var 19. Även idag ser jag inte mig själv som en bonus mamma. För att hon har redan en mamma och det räcker. Så jag skulle kalla det idioti om du som träffat killen i ca 4 månader ansåg dig vara en extra mamma åt barnet.

vittra

Äldre 16 Aug 09:40

#44

ellabella93 skrev 2011-08-14 21:00:27 följande:

vi dejtar inte vi är oficielt ihop och har varit i 4 månader. Jag vet även att det är förtidigt att kalla mig det. JAG gör inte det andra gör det och när dom säger det så håller jag med för i praktiken blir jag juh det men i verkligheten har vi nog mer ett kompis förhållande barnet och jag. Men så klart om det mer seriöst än det redan är mellan pappan och jag så får jag juh en mer betydande roll för barnet, ovasett om barnet mamma vill elr inte. elr så..

jag tycker du verkar och på det sätt du skriver är rätt kränkande. :O Fel att ha känslor? Jag blir sur på mina vänner för den ända sedan jag berättade om att jag träffat denna kille har sagt att jag är mamma asså fattar du? DOM har SAGT att jag är MAMMA till barnet. Och då menat ngt negativt. Som om att jag inte kan vara kär i personen bara för att han har ett barn. Eftersom du inte känner mig så kan jag även berätta att jag har men mycket bra relation med båda denna "nya" familjen. Och MIN egna familj, jag har enda sedan jag fick små syskon fått tagit hand om dom väldigt myk.

Jag tycker myk känns tokigt i det du skriver med eftersom det du skriver känns rätt kränkande. -_- som om du inte inte heller har läst ALLT jag skrivit..

Låter inte alls sunt att du har gått och blivit mamma till dina egna syskon, varför då? Men jag börjar se en del av problematiken. Ja jag står fast vid min första tanke att det är ett problem och inte något friskt att du redan söker dig in i föräldrarollen (för det gör du). Du berättar bara om hur bra du har fått ta hand om dina syskon (flera gånger har du sagt det) men ingenting om hur du själv har fått vara barn. Ett barn ska inte ta hand om andra barn, det ska föräldrar göra. Det är inte ens rätt att låta ett syskon vara barnvakt öht. Du har fått ta alldeles för mycket ansvar alldeles för tidigt. Inte konstigt att du fortsätter söka mammarollen... men det kommer fattas något om du fortsätter så...

vittra

Äldre 16 Aug 09:46

#45

cocos87 skrev 2011-08-15 23:35:01 följande:

Det är så sjukt här på FL, Tar man till sig barnen och kommer bra överrens och kallar sig för "bonusmamma" så tror folk att man vill ta över mammarollen trots att detta inte betyder MAMMA, jag menar kan ni inte säga dagMAMMA heller då eller?

Men tar man inte till sig barnen och vägrar se sig själv som bonusmamma så är man självisk och dum i huvudet för man "visste att killen hade barn innan" och då ska man minsann göra allt som en riktig mamma gör..

Blir så trött på alla dömmande människor, låt TS göra det som känns bäst för henne och hennes blivande familj!

Tar till sig barnet?! TS är bara barn själv och har just träffat detta barn, att tala om att "ta till sig" är helt snedvridet bara det! Förövrigt säger du emot dig själv, först att det är ok att hon "tar till sig" barnet men sedan att det inte är att inta en mammaroll!? Hon skriver rakt upp och ner att hon "har ett barn", att hon tycker om att ha en "familj" och att hon tagit över mammarollen då biomamman inte "verkar bry sig så mycket".

TS verkar ju ha en viktigare relation till barnet än till mannen i fråga...

ellabella93

Äldre 16 Aug 16:49

#46

vittra skrev 2011-08-16 09:40:24 följande:

Låter inte alls sunt att du har gått och blivit mamma till dina egna syskon, varför då? Men jag börjar se en del av problematiken. Ja jag står fast vid min första tanke att det är ett problem och inte något friskt att du redan söker dig in i föräldrarollen (för det gör du). Du berättar bara om hur bra du har fått ta hand om dina syskon (flera gånger har du sagt det) men ingenting om hur du själv har fått vara barn. Ett barn ska inte ta hand om andra barn, det ska föräldrar göra. Det är inte ens rätt att låta ett syskon vara barnvakt öht. Du har fått ta alldeles för mycket ansvar alldeles för tidigt. Inte konstigt att du fortsätter söka mammarollen... men det kommer fattas något om du fortsätter så...

Inte blivit "mamma" för mina syskon. Vi är en stor familj och har sedan jag fick mitt första syskon alltid fått höra att "vi ska hjälpas åt här hemma". Hade inte jag hjälpt mina föräldra med att sitta barnvakt nån gång ibland så hade dom nog skilt sig för att dom inte fått ngn egentid. Men visst du har rätt.. ibland är det jobbigt med så myk ansvar hemma. Men det har juh vart en del av min uppväxt. Och p.g.a. det är det väl inte fel på mig? blivit uppfostrad till att alltid hjälpa till.

jag söker inte mamma rollen nu. Jag viste inte att min kille hade ngt barn försen nån dag efter vi träffades första gången. Och jag ser inte det som ngt problem i att han det heller. Jag är kär i honom han i mig. Varför ska vi inte kunna vara ihop bara för att han har ett barn? Men jag tycker om att det finns ett barn i bilden. Och som jag skrev i ngt tidigare inlägg om inte förr så nu, är det juh en liten "träning" elr vad jag ska kalla det för tills jagnån gång skulle få ngt eget barn. :)

Kan juh inte önska livet ur min killes barn bara för att jag är för ung för att vara barnet mamma elr för ung för att vara mamma över lag. elr?

ellabella93

Äldre 16 Aug 18:02

#47

vittra skrev 2011-08-16 09:46:39 följande:

Tar till sig barnet?! TS är bara barn själv och har just träffat detta barn, att tala om att "ta till sig" är helt snedvridet bara det! Förövrigt säger du emot dig själv, först att det är ok att hon "tar till sig" barnet men sedan att det inte är att inta en mammaroll!? Hon skriver rakt upp och ner att hon "har ett barn", att hon tycker om att ha en "familj" och att hon tagit över mammarollen då biomamman inte "verkar bry sig så mycket".

TS verkar ju ha en viktigare relation till barnet än till mannen i fråga...

jag har inte just träffat barnet. att umgåtts till och från väldigt myk de senaste .. tre månaderna anser inte jag är "nyss". Det är väl inte fel av mig att ta till mig min killes barn med öppna armar om barnet själv vill det. Det är trotts allt en del av min kille som jag älskar mer än ngt annat! Och vad vet du om det? den här tråden handlar om barnet inte min relation till pappan. Du hade jag skrivit mer om det oxå.

Ja, jag tycker det känns som om "jag har ett barn" men tror inte du förstår rikigt HUR jag menar.. Jag menar att det känns bra och min kille tycker det känns bra att det fungerar så bra som det gör när vi är alla tre. Och att jag bryr mig om barnet i fråga så myk som jag gör. Ovasett så är och kommer vi bli en familj...

Och jag har inte "tagit över" nån mammaroll :S hemma hos pappa blir jag automatiskt den "kvinnliga förebilden" elr "kvinnligarollen". Jag vill absolut inte ta ngt ifrån barnets riktiga mamma elr ngt negativit som du får det att låta som.

Min relation till barnet är lika stark som till min kille. Fast på två helt olika sätt!

vittra

Äldre 16 Aug 19:55

#48

Ja det är väl där våra åsikter främst går i sär i så fall, jag tycker nämligen att 3 månader är "nyss"... 3 månader är ingenting men det kanske man måste bli äldre för att förstå... man kan inte ens tala om kärlek efter 3 ynka månader!

Diremone

Äldre 22 Aug 18:37

#49

Har läst igenom tråden och vill bara göra ett litet inpass =)
Vet inte hur gamla de som diskuterat här är (mer än ellabella då..) men jag är i alla fall 24 och känner att jag känner igen många saker i både Ellabellas känslor och er andras erfarenheter och åsikter.

Först vill jag säga att ellabella; 4-5 månader är INTE en lång tid, och man känner inte varandra så väl som man tror efter så kort tid. Jag blev själv hejdlöst förälskad vid 18 års ålder och när vi vart tillsammans några månader tyckte jag att vi visste allt om varandra och vi pratade om att skaffa eget boende, gifta oss och allt möjligt. Först nu i efterhand vet jag att det var den där häftiga förälskelse, som man känner när man är nykär, den tonar bort så småningom och ersätts av en djupare, mer förnuftig kärlekskänsla där man kan tänka klart eller så skiter sig förhållandet. Det är min erfaremnhet.

Sen tänkte jag ge min åsikt på de frågor du ställde i ditt första inlägg =)
1. Är det fel av mig att kalla mig för styvmamma elr bonus mamma. (brukar inte skricka ut det men om nån säger att jag är det håller jag med.)
Fel och fel, man får väll kalla sig vad man vill men rent spontant känns det lite tidigt att kalla sig det efter 4 månader... Jag har i de relationer jag haft med killar mad barn (ett förhållande på 2 1/2 år samt i mitt nuvaranda) inte velat kalla mig själv bonusmamma. Har vart tillsammans med min nuvarande kille i 8 månader och kallar mig inte "mamma" på nått vis. Har tom. fått säga ifrån till min killes mamma som tydligen börjat säga till barnet att hon har två mammor, vilket resulterade i att barnet (4 1/2 år) började kalla mig för "mamma" . Jag själv försöker se mig som extravuxen.
Dock har det blivit så att jag kallat barnen för "bonusar", men då menar jag att barnet är en bonus i mitt förhållande till pappan och att jag inte ser det faktum att min kille har ett barn sen som något negativt.

2. Vad går jag igentligen in på? vad blir lixom min roll som "plastförälder"?
Skrik, gråt, bråk, tidiga mornar, mindre egentid tillsammans med din kille, glöm spontanresor, spontansex närhelst/varhelst man känner för det (i alla fall dagtid =P), avancerade frågor om intimdelar och pinsamma utalanden/frågor ute bland folk. Man måste ju vara beredd på att lägga sig själv åt sidan ganska ofta, ha bra tålamod och visa förståelse för att man inte alltid får vara med.
Din roll, tycker jag, är väll i nuläget mest att bete dig som folk i närheten av barnet och låta pappan sköta uppfostringsbiten =) Sen längre fram så kan du ju komma att behöva ta en mer uppfostrande roll i meningen att upprätthålla husreglerna och sådant.

3. Är det idioti att ha ett sånt här förhållande även om vi båda älskar varandra och jag och barnet fungerar väldigt bra ihop?
Inte idioti, men så fort det är barn inblandade så måste man tänka efter i varje steg och hur den handligen kommer påverka barnet, tex. sova över, flytta ihop etc.

18 och "bonusmamma" !?

INNEHÅLL