ellabella93

Äldre 10 Aug 15:36

49 svar

18 och "bonusmamma" !?

Jag går ofta och funderar på en sak som alla mina "vänner" använder som ngt negativt... Jag är 18 och "stymorsa". Dom säger det men en underklang som om jag ska få dåligt samvete att just den person jag råkar vara kär i har barn sen tidigare. Och att jag bara var 10 år själv när det barnet föddes.

Jag vet att jag direkt när jag gick in i förhållandet hade ett större ansvar och så. men av egen erfarenhet med små syskon i ungeför samma ålder och barnpassning tycker jag det funkar bra. Och ser det bara som ngt possetivt att jag "har ett barn". Det känns så himmla bra när vi är alla tre, känns verkligen som om vi är en familj osv.

Men nu till själva forum frågan.
1. Är det fel av mig att kalla mig för styvmamma elr bonus mamma. (brukar inte skricka ut det men om nån säger att jag är det håller jag med.)
2. Vad går jag igentligen in på? vad blir lixom min roll som "plastförälder"?

3. Är det idioti att ha ett sånt här förhållande även om vi båda älskar varandra och jag och barnet fungerar väldigt bra ihop?

Lyckligt kär

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-08-10 18:20
ETT LITTET FÖRTYDLANDE...

Jag kallar mig bara "sty/plastförälder här på sidan för att kunna skappa den här tråden. Men i verkligeheten när folk säger att jag är det håller jag med och säger att jag KÄNNER mig som det. För allt känns så bra. Även min kille tycker det och vi har planer för framtiden och så.

Vet själv att jag är väldigt myk för ung för att i praktiken kunna vara mamma åt barnet xD

=)

ellabella93

Äldre 10 Aug 18:14

#11

Ni bor ihop, vart ihop längre och är äldre än mig.

Men tycker inte åldern, hur man bor elr hur länge man vart ihop spelar roll om alla känner samma sak.
Vist på den här sidan kansek jag "skriker" ut vad jag känner men inte irl som nån annan som gjort inlägg tyckte..

ellabella93

Äldre 10 Aug 18:17

#12

Macina skrev 2011-08-10 17:54:57 följande:

Vad jag ser från din presentation, så är ni särbo. Det minskar bonusmamma-rollen ännu mer..

vi umgås och är nästan varje dag. ALLA tre. så vart man bor har väl ingen betydelse. Är det fel av mig att känna mig som bonusmamma?

ellabella93

Äldre 10 Aug 18:19

#13

ETT LITTET FÖRTYDLANDE...

Jag kallar mig bara "sty/plastförälder här på sidan för att kunna skappa den här tråden. Men i verkligeheten när folk säger att jag är det håller jag med och säger att jag KÄNNER mig som det. För allt känns så bra. Även min kille tycker det och vi har planer för framtiden och så.

Vet själv att jag är väldigt myk för ung för att i praktiken kunna vara mamma åt barnet xD

=)

ellabella93

Äldre 11 Aug 11:00

#19

Tack, "Leoella" det värmde :)

Jag vill absolut inte avsluta ngt förhållande. =) Ända sedan första stund har det kännts bra med att vi är tre ist för två i förhållandet. Och även pappan har sagt att jag är ngn posetiv inverkan på barnet. Eftersom h*n kommer fram till mig på eget insenativ och frågar om jag vill leka med h*n spela spel med h*n osv. Och han berättar saker för mig som andra måste dra ut ur honom.

barnets biologiska mamma har jag fått en kännsla av att hon igentligen inte bryr sig så myk om barnet. har typ fått känslan av att " mamma har en ny familj, och jag är jobbig". Av det barnet har berättat för mig och vad pappan har berättat. Så eftersom barnet tyr sig så bra till mig känns det så bra.

Visst det är väl lite omoget som vissa tycker att jag känner mig som barnet bonus mamma. Men kan ändå inte sluta känna så, ibland känns det lite små konstigt att vi är tre isf för två. Men oftast känns det så rätt och vi planerar inför en framtid ihop. Vi har bara vart ihop i 4,5 månader men det känns som om det allt varit vi och alltid ska vara vi... kanske gör fel som är stolt över att känna som jag gör?

Vissa av min killes kompisar trodde inte på att jag bara är 18 utan minst 20 när vi träffades. Och det känns oxå bra att de ser mig som det, måste juh betyda att jag är iaf rätt mogen för min ålder. Och barnet Farmor/farfar tycker det är så himla kul och bra att barnet och jag kommer så bra överrens.. Men jag är rätt blyg och avvakande så visst vi kanske bara har en stark kompisrelation men hemma hos pappa är jag juh trots allt "den-Kvinnliga-förebilden" elr vad man ska kalla det för.

Men det du skrev värmde verkligen... tack!

ellabella93

Äldre 14 Aug 20:52

#38

Sandraåalbin skrev 2011-08-11 15:41:05 följande:

Det är kul att höra att ni trivs ihop.
Men något man ska ha i bakhuvvet är att det måste finnas respekt för barnet.
Ni har inte varit ihop så länge, men du har redan fått en betydande roll för barnet. Men gå försiktigt fram, tänk om det visar sig att du och pappan gör slut? Det kan bli ett stort trauma.
Jag lever själv ihop med två bonusbarn sedan 5 år tillbaka, jag hämtar å lämnar på skola och är hemma med dem i störst utsträckning. Men barnens mamma har haft flera sambos där det tagit slut och det har tagit hårt på barnen. Men är du säker på att det är ni resten av livet så bara kör på. Jag har aldrig tvekat och jag älskar mina bonusar av hela mitt hjärta!!

Ja, absolut. Vet att vi ännu anses nykära men vi börjar få ihop en vardag. Men det känns som om det alltid kommer va (vilket vi båda hoppas). =)

ellabella93

Äldre 14 Aug 21:00

#39

vittra skrev 2011-08-11 19:51:55 följande:

Jag tycker det är helt sjukt att räkna sig som mamma till ett 8-årigt barn man just träffat! För mig är det vansinne, du har dejtat hennes pappa i 4 månader, kan inte för mitt liv förstå vad som är bonusmamma i det läget...

Förövrigt är det väldigt omoget och framförallt naivt att babbla om att man är så ovanligt mogen för sin ålder osv, det är så fruktansvärt klassiskt i din ålder att hålla på så! När man blir äldre inser man dock att man inte var ett dugg mogen. Däremot är de karlar som omger sig med tonåringar själva mycket omogna och har ofta sociala eller psykiska problem i grunden. Ja, jag råkar ha en hel del kunskap om sådant.

Du verkar använda detta som ett slags sätt att hävda dig, och göra dig förmer än andra i din ålder. Och sedan blir du tjurig på dina vänner som ser ner på dig för ditt så genomskinliga och omogna beteende. Jag skulle oroa mig mycket mer för de egna känslorna än dina vänner om jag var du. Det är inte särskilt normalt eller sunt att en tonåring tycker att det "känns bra" att ha en ny, egen familj, med pappa och ett äldre barn, istället för att ty sig till sin egen familj med far och syskon istället. Allra helst när du faktiskt inte känner denna familj för fem öre, du har nyss träffat dem! Du har trots allt inte ens vuxit färdigt, ja myndig är du men du har en hel del kvar innan du kan kalla dig vuxen. Du har fortfarande ett grundbehov av din egen familj, inte att skapa en ny.

Jag vet inte om det ligger några familjeproblem bakom ditt beteende, men det är inte särskilt långsökt att tro att det skulle kunna vara så. Oavsett vilket så är det mycket som låter tokigt i det du skriver.

vi dejtar inte vi är oficielt ihop och har varit i 4 månader. Jag vet även att det är förtidigt att kalla mig det. JAG gör inte det andra gör det och när dom säger det så håller jag med för i praktiken blir jag juh det men i verkligheten har vi nog mer ett kompis förhållande barnet och jag. Men så klart om det mer seriöst än det redan är mellan pappan och jag så får jag juh en mer betydande roll för barnet, ovasett om barnet mamma vill elr inte. elr så..

jag tycker du verkar och på det sätt du skriver är rätt kränkande. :O Fel att ha känslor? Jag blir sur på mina vänner för den ända sedan jag berättade om att jag träffat denna kille har sagt att jag är mamma asså fattar du? DOM har SAGT att jag är MAMMA till barnet. Och då menat ngt negativt. Som om att jag inte kan vara kär i personen bara för att han har ett barn. Eftersom du inte känner mig så kan jag även berätta att jag har men mycket bra relation med båda denna "nya" familjen. Och MIN egna familj, jag har enda sedan jag fick små syskon fått tagit hand om dom väldigt myk.

Jag tycker myk känns tokigt i det du skriver med eftersom det du skriver känns rätt kränkande. -_- som om du inte inte heller har läst ALLT jag skrivit..

ellabella93

Äldre 14 Aug 21:05

#40

cocos87 skrev 2011-08-12 11:08:19 följande:

Jag blev bonusmamma när jag var 19 år.
Jag fick lära känna barnen i långsam takt så det inte blev stressat för varken barnen eller mig och det tycker jag var det bästa vi gjort.
Men om jag hade vetat det jag idag vet hade jag kanske inte blivit tillsammans med pappan, kärleken finns där och barnen är goa men det är så mkt mer än det. Det finns ju även en mamma till barnen, sen måste man hantera eventuell svartsjuka från barnens sida, man måste anpassa hela sitt liv, jag kunde inte längre gå ut och festa som jag gjorde innan, jag kunde inte ta hem vänner på middag och ett glas vin. Sen ville inte många av mina kopisar hem till oss heller för dom gillade inte barnen och dom tyckte att jag gjort ett dumt val..

jag kallar mig för barnens bonusmamma för jag är ju det, deras egna mamma tyckte det var ok att dom till och med kallade mig för mamma 2 men det sa jag nej till.

din roll kan bara du och din sambo bestämma, alla lever så olika så ingen annan kan bestämma hur just ni ska göra!

vi gör så oxå. Jag rusade inte precis fram till barnet i fråga och prackar på mig och kräver saket av barnet och så. Första gången vi träffades alla tre var det lungt och vi satt och spela spel och typ pratade om allt möjligt. Det känndes väldigt bra. Sen nu så kommer barnet själv mer och mer fram till mig och pratar och vill leka osv. :)

mamman till det har barnet har jag aldrig träffat men den dagen kommer nog med. Men så länge jag är kär i pappan vad ska hindra mig från att vara det lix? finns det ett barn med i bilden så är det bara att göra det bästa av det lix. :)

vi bor juh inte ihop. Men vi umgås väldigt myk, jag bor hemma än. Men det dina kompisar gör.. tycker jag med känns lite dumt. Vaf vill dom inte komma hem till er bara för att det finns barn där?

Som sagt så länge man är kär vad ska hindra en? :)

ellabella93

Äldre 16 Aug 16:49

#46

vittra skrev 2011-08-16 09:40:24 följande:

Låter inte alls sunt att du har gått och blivit mamma till dina egna syskon, varför då? Men jag börjar se en del av problematiken. Ja jag står fast vid min första tanke att det är ett problem och inte något friskt att du redan söker dig in i föräldrarollen (för det gör du). Du berättar bara om hur bra du har fått ta hand om dina syskon (flera gånger har du sagt det) men ingenting om hur du själv har fått vara barn. Ett barn ska inte ta hand om andra barn, det ska föräldrar göra. Det är inte ens rätt att låta ett syskon vara barnvakt öht. Du har fått ta alldeles för mycket ansvar alldeles för tidigt. Inte konstigt att du fortsätter söka mammarollen... men det kommer fattas något om du fortsätter så...

Inte blivit "mamma" för mina syskon. Vi är en stor familj och har sedan jag fick mitt första syskon alltid fått höra att "vi ska hjälpas åt här hemma". Hade inte jag hjälpt mina föräldra med att sitta barnvakt nån gång ibland så hade dom nog skilt sig för att dom inte fått ngn egentid. Men visst du har rätt.. ibland är det jobbigt med så myk ansvar hemma. Men det har juh vart en del av min uppväxt. Och p.g.a. det är det väl inte fel på mig? blivit uppfostrad till att alltid hjälpa till.

jag söker inte mamma rollen nu. Jag viste inte att min kille hade ngt barn försen nån dag efter vi träffades första gången. Och jag ser inte det som ngt problem i att han det heller. Jag är kär i honom han i mig. Varför ska vi inte kunna vara ihop bara för att han har ett barn? Men jag tycker om att det finns ett barn i bilden. Och som jag skrev i ngt tidigare inlägg om inte förr så nu, är det juh en liten "träning" elr vad jag ska kalla det för tills jagnån gång skulle få ngt eget barn. :)

Kan juh inte önska livet ur min killes barn bara för att jag är för ung för att vara barnet mamma elr för ung för att vara mamma över lag. elr?

ellabella93

Äldre 16 Aug 18:02

#47

vittra skrev 2011-08-16 09:46:39 följande:

Tar till sig barnet?! TS är bara barn själv och har just träffat detta barn, att tala om att "ta till sig" är helt snedvridet bara det! Förövrigt säger du emot dig själv, först att det är ok att hon "tar till sig" barnet men sedan att det inte är att inta en mammaroll!? Hon skriver rakt upp och ner att hon "har ett barn", att hon tycker om att ha en "familj" och att hon tagit över mammarollen då biomamman inte "verkar bry sig så mycket".

TS verkar ju ha en viktigare relation till barnet än till mannen i fråga...

jag har inte just träffat barnet. att umgåtts till och från väldigt myk de senaste .. tre månaderna anser inte jag är "nyss". Det är väl inte fel av mig att ta till mig min killes barn med öppna armar om barnet själv vill det. Det är trotts allt en del av min kille som jag älskar mer än ngt annat! Och vad vet du om det? den här tråden handlar om barnet inte min relation till pappan. Du hade jag skrivit mer om det oxå.

Ja, jag tycker det känns som om "jag har ett barn" men tror inte du förstår rikigt HUR jag menar.. Jag menar att det känns bra och min kille tycker det känns bra att det fungerar så bra som det gör när vi är alla tre. Och att jag bryr mig om barnet i fråga så myk som jag gör. Ovasett så är och kommer vi bli en familj...

Och jag har inte "tagit över" nån mammaroll :S hemma hos pappa blir jag automatiskt den "kvinnliga förebilden" elr "kvinnligarollen". Jag vill absolut inte ta ngt ifrån barnets riktiga mamma elr ngt negativit som du får det att låta som.

Min relation till barnet är lika stark som till min kille. Fast på två helt olika sätt!

18 och "bonusmamma" !?

INNEHÅLL