Så ledsen för att jag ej har kunnat amma så länge

usch vad jag förstår dig! jag var i precis samma sits som dig för drygt 2 år sedan med min dotter. Hon tog bröstet från första början, men det gjorde så helvetiskt ont att jag grät varje gång. Det kändes som knivhugg rakt i bröstet, varannan timme, dygnet runt i tre veckor. det blir många knivhugg det... så tillslut fick jag ge upp och ge  flaskan istället. Jag har aldrig känt mig så värdelös!
När man var ute så såg man när andra ammade, och där satt man och gav sin unge flaskan, jag skämdes. Blev deprimerad i flera månader, och det stynger fortfarande i mammahjärtat så fort jag ser att någon ammar. Det är sjukt att jag var så öppen för att allt skulle kunna hända med förlossning mm, men aldrig ens  tänkt tanken att jag kanske inte skulle kunna amma... Det var nog därför det tog så hårt. Att vara mamma var att kunna amma.

Men efter några månader så kändes det inte lika mycket, nu inser jag ju att jag borde ha pratat med någon mer än sambon om allt som hände. Så mitt råd är att gå och prata med kuratorn på bvc om du känner att du behöver ventilera din situation. För din bebis värderar en gladare mamma högre än att få maten från ditt bröst

Vet precis hur du känner! Det funkade inte rktigt som jag hade planerat det där med amningen och jag får tårar än idag i ögonen när jag tänker på det. Det känns ibland som jag misslyckats och har tagit ifrån min son något...Förstår ni? Men han får ju flaska och mår bra, men ändå... Han är nu snart tre månader och två veckor. Det funkade kanon dom två första veckorna sen blev det bara tok... Men jag tröstar mig med att han har en glad mamma numer. Och han är mätt när han ätit klart.

Du skall se att det blir bra!

Styrkekramar!!!

Men då, är jag alltså mer lyckad för att det formligen har sprutat mjölk ur mig och mina barn knappt behövde lära sig suga eftersom de sög igång och sen sprutade mjölken ut och de fick fullt upp med att inte drunkna i den? Och när de ammar i max 6 minuter är det svårt att hinna få såriga bröstvårtor, däremot var jag väldigt orolig för att jag inte var någon bra mamma som satt och ammade dygnet runt, båda barnen tog max sex minuter var tredje timme i början. Det var inget magiskt trick från min sida, jag hade inte legat i hårdträning för att bli en mjölkmaskin, och jag skulle nog aldrig genomlida en massa smärta och lidande för att amma när det finns alldeles utmärkta alternativ.

Så - försök att bortse från familjelivs fantastiska supermorsor och tänk att många som ammar nog har det som jag - vi ammar för att det är galet bekvämt när det funkar som det ska. Inte för att vi är självplågare som offrar oss för våra barn i någon tävling om vem som är mest lyckad.   

Förstår dig fullständigt. När jag väntade mitt första barn så gick jag hela graviditeten och drömde om när jag skulle sitta och amma mitt barn. Jag såg mig själv sittandes på ett moln med min bebis. Det sket sig fullstänigt. 2 veckor kunde jag amma henne, sedan funkade det inte.
Hon är dock en livlig och fullt normal 4 åring nu, så det gick bra med henne ändå

När jag väntade min tvåa så förberedde jag mig mentalt på att amningen inte skulle fungera, men jag var ändå helt intställd på att prova. Bara för att det inte funkade med ettan så var det ju inte säkert att det skulle bli samma med 2:an. Men det blev det. Jag har nu en son som blir 8 veckor på lördag, och med honom så funkade amningen i 2,5 dygn.

Med bägge barnen så testade jag precis allt: Amningshjälpen, varenda amninsställning som finns, amningsnapp....you name it. Till slut så blev det till att köpa en elektrisk pump.

Så du är inte ensam om detta. Och du är definitivt INTE en sämre mamma till dina barn bara för att du enligt "amningspoliserna" inte ammar ditt barn.

Som de har sagt till mig på BVC (jag har ältat detta mycket där): "Huvudsaken är att han/hon får i sig näring. I vilken form (amning/flaska) eller variant (bröstmjölk/ersättning) spelar mindre roll"

Jag förstår dig!! Är i samma sits nästan... Inte lika mycket sår men annars! Sonen är 2 v på onsdag men jag ar gett upp, jag kan inte slösa bort mer tid på att försöka när det ger mig sån ångest! Hsr inte kunnat ta honom till mig pga krånglet med amningen och gråter flera ggr per dag pga just amningen. Kommer dock försöka amma 2 ggr/dag och resten ersättning. Tänkte amma ett morgonmål o ett kvällsmål. Ska snart amma och har ångest igen :/ Har bara krånglat mer o mer o nu känns de som han aldrig blir mätt o nöjd, det gör jämt ont trots amningsnapp osv. Började med ersättning idag han har fått ett mål sånt hittills o han verkade mer nöjd! Hoppas det kan funka såhär... Men jag känner mig som en riktigt dålig mamma som inte kan helamma honom som är det allra bästa och jag har inte rådfrågat BVC vilket ger mig ångest att berätta för dom på fredag. Och nu måste sambon jobba så jag måste åka själv dessutom. Hoppas få sova inaty, Eda natten sen förlossningen jag sovit riktigt är en natt jag hade urpumpad mjölk att mata med på natten i flaska, slapp somna med ångest! Då halvsover jag bara... Så hoppas få bättre sömn också. Tror detta kommer gynna mig och även lillen då jag mår bättre! Och kan ta till mig honom. Allt har blivit så pressat o stressat kring amningen. Mår redan bättre och känner mig piggare o gladare. Bara ångest över att amma sista kvällsmålet nu men mina bröst sprängs så det är verkligen på tiden!

Jag förstår dig! Har en dotter som är 10 veckor. Amning kom inte igång i början när hon har fel sugteknik så vi använt amningsnapp redan från BB. Två veckor sedan kunde hon gapa större och tog brösten själva Jag var då jätteglad.
Men igår var vi på BVC och visade att hon har inte gått upp i vikt...50 gram under senast 2 veckor (350 gram under 1 månad). Nu är vi måste ge ersättning, känns värre än amningsnapp. Jag tänker att fortsätta amma på morgonen, på eftermiddag och på natten ändå. Ersättning ge vid lunch och innan hon går och lägga sig.
Jag har tänkt att amma så lång som möjligt, minst 6 månader. Nu är hon inte ens 3 månader och jag vill inte tänka att snart måste jag sluta amma eftersom det finns ingen mjölk i mig