Coriander skrev 2011-09-03 13:24:31 följande:
Sa till honom, att han inte kan vara sur på mig pga lite mat som vi måste kasta bort. Då säger han att det inte var därför han blev sur på mig. Han sa, att han försökte diskuttera med mig om hur vi skulle kunna lägga upp det här med mat, så att vi slipper kasta bort mat i framtiden. Kanske att vi skulle kunna ha någon lapp på kylskåpsdörren där det står allt vi har där inne och sådant som jag absolut inte kan tänka mig äta. Han påstod att jag bara vänt mig bort och velat diskuttera saken med honom.
Jag var som ett stort frågetecken... och förklarade för honom att jag hade inte alls vänt bort mig, utan försökte äta middag samtidigt som han höll på. Och att jag faktiskt spydde upp allt sen pga att han stressade mig.
Nu har han städat här hemma och sa att han skulle till skogen och plocka lite blåbär och lingon, så vi kan göra något gott ikväll. Han lovade också ta hand om vår hund hela dagen, så jag får slappna av och bara vila.
Han försöker ju gottgöra det som hände igår, helt klart, men mest av allt skulle jag vilja ha en riktig ursäkt för det igår. Jag vet inte... jag är inte den som orkar vara sur länge..utan rätt snart söker jag efter försoning... men men.. åh, jag vet inte.
Skönt att läsa
Jag och min man brukar bli sådär, sura men bråkar inte direkt. Kan gå dagar innan vi pratar (jobbigt) men aldrig att vi tänker tanken att separera. Oftast ger någon av oss upp och så börjar vi prata/skämta med varandra. Men det händer sällan. Vi bråkar i princip aldrig, tjafsar lite ibland men inte mer. Vi blir oftast sura över småsaker.
ha en fortsatt härlig helg nu med gubben och magen