Fattar mig ej på vissa fattiga

För några år sedan blev jag av med jobbet. Jag hade en sambo som var arbetslös och inte hade rätt til A-kassa (han hade jobbat utomlands och var nollad när han kom hem).

Jag hade jobbat deltid och fick alltså ingen hel A-kassa. TROTS detta lyckades jag försörja oss två. Vi köpte maten i fyra olika affärer och köpte alltid lockvarorna. Frukten var billig på ett ställe, grönsakerna på ett annat.

Vi hade inte råd med tunnelbana, så enda gången vi var i stan så gick vi in dit (7 km) och sen 7 km tillbaka (bra motion)

När vi fikade delade vi på en kaffe för 5 kr på McDonalds.

Jag är jäkligt stolt över mig själv, att jag lyckades försörja oss på nästan ingenting. Men nu hade vi inte barn. Hade vi haft det så hade jag svalt stoltheten och gått till soc.

Sådär handlar jag oftast! Går mellan olika affärer och köper det billigaste. Gärna mat med kort hållbarhet för 30-50% rabatt. Varför skulle man inte göra så?

Min son hade i princip ca 150 kr/vecka efter hyran och andra fasta kostnader var betalda förrförra vintern. Han klarade det genom att äta gröt så ofta som möjligt. Allt går!

Jag är 35 år och har aldrig köpt något på avbetalning. Jag har ett bostadslån och ett CSN-lån. Har aldrig haft något annat. Det finns faktiskt massor med människor som väntar, sparar och gentar innan de köper saker.

Jag tycker det är bättre att låta skulderna gå till fogden. Efter några år kan du begära skuldsanering och blir med all säkerhet beviljad det också. Och har du redan väldigt låg inkomst så kommer inget att förändras eftersom du måste leva på existensminimum (vilket man redan gör) i 5 år.

Att prioritera skulderna före sina barn tycker jag är en dålig idé, speciellt när man aldrig kan betala tillbaka skulden på den inkomst man har. Allt man betalar är räntorna och man kommer ha lika mycket skulder när barnen flyttar hemifrån.

Men så är det ju. Fattigdom i Sverige är om du lever på 60 procent av medianlönen. Om lönerna går upp så blir du fattigare, trots att du inte fått det sämre.

Jag tycker att detta är ett konstigt sätt att definiera vad fattigdom är. Fattigdom för mig är när du inte har råd med det mest basala, men det anser jag att man har i Sverige. Det finns ingen i det här landet som måste gå hungrig, dock finns det många som prioriterar annorlunda och sen anser att de borde ha fått mer pengar till mat.

På vilket sätt tjänar du på att ta en vara på avbetalning? Det skulle jag gärna vilja veta...

Men vad är egentligen en självklarhet? Mat och dryck, husrum, kärlek och kläder. Men knappast märkeskläder, hockeyutrustning, ridlektioner osv som vissa tror är en självklarhet idag. Och visst är det det - för vissa. De som har råd. Men har man inte råd så har man inte! Det är den där f-e socialdemokratin som fått människor att tro att vi alla ska ha de lika. Men så är det inte och tack gode gud för det!

Vi måste minska tillväxten och konsumtionen, vår jord har nått den gräns den klarar.
Så att köpa på krita finns inte ens.
Människan behöver tak över huvudet, mat och kläder, resten är lyx.

Men vi behöver en jord att vistas på, det är en fråga som är större än den om privatekonomier.

Men du äger inte saken. Skit samma om du har förlorat någon procent över tiden

Men det finns ju massor med människor som inte kan fika, åka till Liseberg eller låta ungarna syssla med Hockey. De kallas medelklass och de sliter och släpar varje dag för att ha råd med lånet på bostaden och betala bilen så de kan ta sig till jobbet. Men de räknas inte som fattiga för de har pengar. Då anser man att de ska prioritera annorlunda, men någon som inte ens har inkomst ska få åka på aktiviteter för det "gör alla andra"

Men snälla du, tror du verkligen att de som sitter och köper iphones och tv på avbetalning tänker "Vilken god idé, nu slipper jag förlora på inflationen"