Fattar mig ej på vissa fattiga

Jag har också läst barnfattigbloggen eftersom jag var ett fattigt barn själv. Och jag håller med om att många som figurerar i den bloggen absolut borde göra bättre val.

Ta som exempel kvinnan som pratar om att det är så synd om hennes famil (en vuxen, tre barn)j, för de har bara 900 kronor kvar när allt är betalt. När någon ifrågasätter hur de kan ha så lite, så kryper det fram att två av barnen är vuxna och har gått ut skolan (19 och 20 år gamla) och räknas därför inte som barn.

Nej, då får barnen gå ut och skaffa ett skitjobb eller börja studera med studielån och betala hemma tycker jag. Det är hennes val att låta barnen bo hemma trots att hon inte har råd.

Jag reagerade också på familjen som skulle fira studenten. Helt vansinnigt att skjuta upp räkningar för att betala plakat, middagar, studentflak osv i stället. Jag gick aldrig på min studentbal (det var 1000 kronor vi inte hade) och åkte aldrig flak och vet ni vad? Det har blivit en lycklig vuxen av mig också

Jag tycker också ett problem med den där bloggen är att man inte ens berör VARFÖR folk är fattiga. Man kanske skulle kunna belysa problematiken att skaffa barn när man är 19 och inte har någon FP, eller problematiken med att skuldsätta sig när man inte vet om man får behålla jobbet. Eller problematiken att leva över sina tillgångar generellt.

Sverige är ett generöst land, jag vet för jag har bott i flera andra länder. Oftast handlar det om att folk inte kan prioritera rätt (som i lyxfällan när folk står och grinar över att behöva sälja soffan, trots att de inte har mat till barnen).

Min pappa lärde mig att om man inte har pengar är ingenting heligt. Man behöver inte ha bil, man kan åka buss. Man behöver inte ha kabeltv, röka eller köpa dyra kläder till barnen. De jag sympatiserar mest med är de som blivit sjuka och inte KAN jobba. Men de som hoppat av skolan, blivit gravida tidigare, inte brytt sig om att läsa något etc och därför måste leva på socialbidrag, har jag inte så mycket sympati för. Synd bara att deras barn blir lidande

Vilket är viktigast, att ditt barn får åka flak, eller att du betalar räkningarna?

Det är en typiskt felprioritering som slår tillbaka ännu hårdare mot familjen när räkningarna går till inkasso. Som vuxen måste man våga säga till sina barn att man inte har råd, eller så får man se till att förbättra sin situation.

Men då är du uppenbarligen inte fattig. Är du fattig lever du ju på marginalen hela tiden och kan inte betala massor med räntor och dröjesmålsavgifter.

Men det handlar ju inte om nudlar. Det handlar om att åka flak, studentklänning, en present och kanske bal går på tusentals kronor och det har man inte när man lever på marginalen. Jag anser att om man nu gjort val i livet som gjort att man inte har någon direkt inkomst då får man helt enkelt leva med det och säga till sina barn att man inte har råd. Om man är sjuk och inte har inkomst av den orsaken så kommer barnet givetvis också förstå att man inte har råd med allt kring exempelvis studenten. En 18-19 åring är ju inte dum, de fattar ju att det inte finns pengar.

Min poäng var att livet inte går under för att man inte får åka flak på studenten. Jag är också 30 + men inte var studenten den lyckligaste tiden i mitt liv. Jag har varit betydligt lyckligare vid andra tillfällen då det inte kostat ett öre.

För oss var det gratis. Men jag växte upp på landet där var och varannan bonn-unge hade en lastbil i garaget Vi kanske inte förbjuder fattiga att bli föräldrar, men det kanske inte heller ska vara så enkelt att gå till soc när man är 18 och gravid och få pengar i fickan? Många väljer ju att skaffa barn, trots att de inte kan betala för dem, för att de kan ju "alltid få socialbidrag". Vad man inte tänker på då, är att man utsätter sina barn för den fattigdomen också.

Ett annat problem uppstår om man nu skulle ta statliga medel och betala aktiviteter, skolavslutningar, flakåkande och annat, samtidigt som de barn till arbetande föräldrar med lägre inkomster kanske inte kan vara med. Deras familjer kanske  är för "rika" men samtidigt måste prioritera andra utgifter.

Jag tror att föräldrarna i bloggen också skulle kunna leva så, om det inte vore för att de haft gamla skulder, envisas med att ha bil, röker upp 4000 i månaden, ha för dyrt boende etc.

Jag har ännu inte sett någon som visat upp helt nödvändiga utgifter som gör att de inte kan klara sig på socialbidraget.

När jag växte upp hade vi hundar (3 st), mamma hade bil och rökte. Hon levde i perioder på socialbidrag. Mamma tog valpar på hundarna och sålde svart (5000 kr/st)Trots detta så stängdes elen av ibland, vi kunde inte följa med på utflykter etc för det fanns inga pengar.

Nu som vuxen kan jag tycka att det är konstigt. När jag bodde hemma ifrågasatte jag det aldrig.

En hel del barn är fattiga på nödvändiga saker därför att deras föräldrar väljer att lägga pengar på annat. T ex rökning, sprit,djur, egna intressen.
Sedan är det väldigt synd om barn vars föräldrar jobbar häcken av sig och sköter sig exemplariskt och ändå knappt kan förse barnen med det de behöver.
Sedan är man inte fattig bara för att familjen inte åker på utlandssemester. Det tycker inte jag känns rätt att koppla ihop med barnfattigdom.

Men då måste man ju se över sina utgifter. Vi har en socialbidragsnorm i det här landet som ska räcka för de behov du har. Du får också pengar för utgifter som du kanske inte har (tv-avgift, morgontidning, lek och hobby etc). De pengarna kan du då använda för att täcka upp andra områden som du kanske prioriterar i stället.

Jag säger inte att fattiga är slösaktiga, jag säger att de prioriterar fel. Om man inte har råd att betala hyran, eller måste välja mellan toapapper och mjölk, så har man gjort fel någonstans.