Ge mig styrka att ta till mig ett bonusbarn

Gör din pojkvän en tjänst och dig själv. Gör slut på förhållandet och skaffa dig en pojkvän som inte har barn. Hoppas bara han kan ta till sig din dotter. Finns inget annat.

Jassååå det tycker du! Men det var inte det jag var ute efter. Jag är medveten om att det är störda känslor och att jag vill ha tips om att ändra synsätt och tankar. Det framgick uppenbarligen inte så då FÖRTYDLIGAR jag det nu då.

Jag tror att det är svårt att få hjälp med att ändra sig i en tråd. Man märker lite på din attityd att du är bossig. Kanske några års terapi skulle hjälpa. Den lilla pojken behöver sin pappa och har tillbringat mkt tid med honom. Barn känner när de inte är välkomna.

Jag tycker inte det är stört, utan säkert snarare nåt normalt. Du KOMMER att ta till dig detta barn, och detta barn KOMMER att bli en tillgång för ditt barn i framtiden. Du känner ju inte denna unge ännu, det blir ju som en främling du ska släppa in i ditt hem. Sänk dina krav på dig själv, det är ett barn, du kommer att bli en viktig vuxen och kommer att kunna påverka vem detta barn blir som vuxen. Ingen kräver att du ska älska barnet som ditt eget, men risken finns att det blir så ändå.

jag skäms när jag läser detta !!

Håller med dig !!

Jag kan förstå dina känslor då det är en helt ny situation för dig.Har själv ett bonusbarn på 5 år och det var inte helt lätt i början. Inte för att jag inte tyckte om barnet utan mer för att jag inte gillade situationen. Men känslorna för hennes pappa var för starka och jag gav detta nya liv en chans. Idag 4 år senare bor vi ihop och har precis fått vårt första gemensamma barn:) Dottern är en självklar del i mitt liv, kanske tar jag en annan roll för henne än med min son, hon har trots allt sin mamma men vi har ett speciellt band och jag vet att jag betyder mkt för henne. Vad jag vill säga är att ge det en chans om du verkligen gillar killen. Det blir lättare med tiden och framförallt ge pojken en chans! Bor han i ditt hem har även du rätten att uppfostra honom och säga till hur du tycker det ska vara hos er. Ta det i lugn takt och prata mkt med dion kille. Min sambo har alltid varit noga med att jag har lika mkt att säga till om gällande dottern och det har fungerat jättebra för oss. Idag är vi en hel familj.

Lycka till!

Tror dette är ganska normala känslor tyvärr.
Bare tråkigt att du känner så redan från början.
Det är inte lätt att ta till sig andras barn. Kanskje isär när dom är veldig olika ens eget barn.
Men jag tror inte ni er fucked bara för att du tänker så här. Man kan ändra sig, och med tiden växer man.

Det enda jag vill säga när du nu känner så, är; ta tiden till hjälp!
Jag vet hur svårt och tungt det är med avstandsforhållande. Da jag traff min samboer bodde han här i söröst Sverige och jag i Oslo. 70 mil mellan oss. Inte lätt när man så gärna vill...
Men ta tiden till hjälp. Vär säker för ni flyttar ihop.
Jag tror nog att saker vill förändras när du med tiden blir kjent med pojken och ni två vuxna kan bli sams om hur ni skall uppfostra barnen. Men då måste även du vara villig att sleppa till honom och låta han ha synspunkter på hur du/ni skall uppfostra din dotter. Om du slepper till honom, kommer han sleppa till dig.
Så du kan altså vara med på att forma detta barnet, och då kanskje det blir lättare?
Men vär säker och prat noga gjennom saker kring barnen, regler och uppfostran med din pojkvän innan ni gör något. För det är inte bara att ångra sig tyvärr...

Ge det en chans under sommaren, funkar det inte eller du ogillar hans son sen så är det bara att konstatera att det inte funkade och göra slut. Men prova först, killen är kanske inte så jobbig som hans pappa vill göra gällande.

Hej! jag blir trött på alla som klagar på dina känslor, så länge du inte låter dem leda dig är det friskt att erkänna att de finns. Jag var inte alls nöjd med att min man hade ungar när vi träffades, nu älskar jag dem oändligt mycket. Det första steget är att man till 100 procent måste acceptera att barnet är en del av den man älskar. Och man måste inte älska sina bonusbarn, men man måste komma överens.

Mitt tips är att ta det supercoolt med pojken. Var bara där visa lugnt, vänligt och artigt intresse. Ha tålamod. Kom ihåg att du är vuxen och har ansvaret för att inte låta dig provoceras. Han är förmodligen i obalans och kommer kanske att försöka få dig ur balans för att testa dig och pappan. Innanför det där jobbiga finns nog en ledsen liten kille, rädd att förlora sin pappa och med svårigheter att hantera situationen. Tänk att vara 9 och vara outsider i en främmande stad i en främmande lägenhet hos familjen som din pappa vill vara med hellre än dig!

Din kille kanske har dåligt samvete och det kan försvåra det hela.

Gör noga upp med din älskade innan vilka viktiga regler som ska gälla i ditt/ert hem och förklara att det i första hand måste vara han som ser till att de efterlevs, inte du. Men strunta i alla småregler och tjafsa inte om småsaker.

Kram och lycka till!