hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Anonym (ledsen dotter) skrev 2011-04-27 20:08:52 följande:

Jag blir bara ledsen jag läser i tråden...allt känns sååå extremt jobbigt. Pappa har blivit sämre. Operation är uteslutet sedan 2 månader tillbaka, cellgifter är han för dålig för, njurarna lägger av, han har konstant dropp och det lilla han får i sig (endast flytande föda+ vätska) kräks han upp. Pappa tynar bort framför mina ögon
Han går på morfin hela tiden och svamlar en del pga av detta. Igår när jag satt bredvid honom på sjukhussängen började jag att gråta, hans armar och axlar har blivit så tunna och beniga och jag vill ju bara ha tillbaka min vanliga friska pappa!!!!!!!!! Emellanåt är han knappt kontaktbar, jämt trött, fåordig och sluddrar. Han känenr dock igen mig och mina barn när vi kommer. Jag drömmer ofta mardrömmar och i natt sov jag knappt. Jag är så rädd att vakna av ett samtal mitt i natten från sjukhuset...

Usch vad ledsen jag blir :(((

jag beklagar verkligen din stora förlust...

Det finns inget man kan säga som gör dett det blir lättare för dig

56 år är ingen ålder o det e inte rättvist att dö på det här sättet, så mkt lidande..... men man kanske inte kan tala om rättvisa när man talar om döden, vi vet inte ngn av oss hur eller när vi kommer dö, bara att vi ska dö, o ngt måste man ju dö av. Men så mkt lidande, det känns så sorligt o fel.......

Vi får försöka stötta varandra här i tråden! Vi e flera som gått igenom samma helvete! Och som får fortsätta leva med enorm saknad o tomhet.

Många kramar! ta hand om dig!

Kära medmänniskor!

Hur har ni det? Hur går det för era anhöriga som är/har varit sjuka? Hur mår ni allihopa?

Jag har inte orkat skriva tidigare faktiskt. Situationen här e väl "ok" men jag tycker att sorgen

känns ännu värre nu än vad den gjorde när pappa precis dog. Jag saknar honom alltmer och önskar så

att jag kunde få prata med honom och höra hans kloka ord och råd som han alltid hade. Saknaden gör ofantligt ont ibland. Så att man bara vill lägga sig ner o dö själv. Ibland känner jag faktiskt så. Och gråter hysteriskt. Men sen försöker jag tänka på allt jag faktiskt har att leva för o det brukar få upp mig på ngt bättre humör. Även om jag tycker att mitt "grundhumör" e lite mer sänkt "än vanligt" den mesta delen av tiden. Men... det kanske bara är så det är.

Jag är dessutom gravid nu, vilket både känns extremt passade samt opassande. passande för att det ger mig en framtidstro och en tro på livet och jag ser verkligen fram emot att bli mamma igen. Tror att det är en jättefin sak som händer oss och jag e väldigt tacksam för det (håller tummarna för att allt ska gå vägen). Men samtidigt känner jag en sån sorg inom mig att jag inte får dela detta med min pappa. Att jag inte får berätta för honom och att vårt andra barn aldrig kommer få träffa sin morfar. Och min lilla dotter glömmer morfar alltmer. Ibörjan sa hon alltid "mormor och morfar" samtidigt, men nu blir det mest "mormor". Hon är så liten och har varken morfar eller farfar kvar. Det gör ont. Och jag undrar om det är hälsosamt att vara gravid med allt vad det innebär, och jobbiga småbarnsår som väntar med inte bara ett, utan två, barn samtidigt som jag känner mig så ynklig och lite småtrasig i själen............vi får hoppas på att det funakr bra, att det blir som balsam på min kantstötta själv.

hej fina du!

tyvärr har jag inget "smart" eller "hoppfullt" att skriva... jag kan bara beklaga att du åter igen tvingas utstå denna grymhet, du och din familj. En tanke jag har e att det kanske är meningen att du och din man har träffats bla för att ni ska kunna hjälpa o stötta varandra i dessa svåra tider, först han och sen du. Du mår också skit men tillsammans kanske ni ändå kan bli lite starkare. Usch jag vet inte vad jag ska skriva, det som väntar er är så hemskt så hemskt. och man kan bara stå bredvid o titta på gråtandes. det gör så ont så ont. Det som hjälper mig litegrann när jag mår dåligt över min pappa så tänker jag att på ngt sätt var detta liksom bestämt, inget händer av en slump, utan hans kapitel kanske helt enkelt var slut. det e så sorgligt o hemskt, men man kanske ändå får tänka att det är naturligt.

vilken typ av cancer hade din mamma? hur snabbt gick det hos henne?

hur är din svärmor själv? lever din svärfar? kan ni prata öppet om det som händer?

KRAM

martini bianco skrev 2011-06-26 16:38:28 följande:

Ni verkar vara underbara här inne och jag vill gärna också dela med mig lite.

Min svärmor (världens bästa svärmor!!!) har drabbats av lungcancer. Han har aldrig varit rökare och ändå drabbas hon av detta... Hon har haft diagno9sen i drygt 2 år, men nu börjar det tyvärr gå utför
Häromdagen lades hon in på sjukhus med en kollapsad lunga och en blodpropp. En av tumörerna har börjat växa och troligen är det orsaken till det som inträffat. Hon har dåligt blodvärden och lite problem med att syresätta sig själv. Min man är såklart orolig, uppgiven, ledsen, bitter och frustrerad. Det är även jag. Hon är en så fantastisk människa och jag kan dela med mig av i princip allt!!

För 8 år sen förlorade jag min mamma i cancer. Min man var då min pojkvän och har därför sett hela hennes förlopp av den sista delen av sjukdomen. Han tänker nu mycket på detta.
För min del känns det som att förlora en mamma om igen...

Mannen och jag försöker skaffa vårt första barn (8:e försöket nu) och jag sörjer redan att mina barn inte kommer att få växa upp med varken en mormor eller farmor
Hur ska jag kunnat tänka annorlunda kring detta? Hur ska man ta sig igenom detta? Jag vill verkligen inte förlora mina nära! Och hur ska jag kunna stötta min man när jag själv mår så dåligt?

usch :((

jag tror inte att du kan "hitta" styrka, den kommer bara att finnas där för att den måste.

du kommer att vara tvungen att vara där, stå bredvid utan att kunna göra ngnting

eller rättare sagt: du kommer att kunna göra enormt mycket genom att bara vara där, finnas där till slutet för din mamma, o slutligen ge henne "ett ok" att ni/du kommer att klara det utan henne.....

Var med din mamma så mkt du kan, kan du inte ska du försöka att inte må dåligt över det (det skulle inte din mamma vilja) men försök att vara där så mkt du kan (utan att ta död på dig själv), det är de stunderna du senare kommer kunna finna åtminstone lite tröst i, att du fanns där

Jag är så ledsen för din skull, att den här hemska sjukdomen tvingar er att lida så mkt, såmkt

Skickar tusen kramar!!!! Skriv av dig här, så mkt du bara behöver, kram igen

55 år är ingen ålder, cancer slår alla...........:((

jättebra att du kan åka dit utan sonen tycker jag, du behöver kunna fokusera på din mamma när du är där,

och jag tror att din mamma behöver mycket lugn o ro

i vårt fall så ville min pappa själv inte träffa vår dotter

han sa att han inte ville att hon skulle se honom i sådant skick

och det var säkert sant, men jag tror också att det handlade om att han helt enkelt inte orkade

han orkade inte träffa henne, dels för att han säkert sörjde att han bara fick lära känna henne så kort tid o skulle missa hela hennes liv, men också för att han inte orkade med allt oväsen o all röra som ett barn faktiskt för med sig.

Min dotter e otroligt vild o jag tror inte att han orkade med ngt stim o stoj när han var så sjuk, även om han själv inte behövde göra ngt så tror jag att alla yttre intryck också behövde präglas av lugn o ro. han orkade inte ta in mer fr det "levande" livet. så tror jag.

Du kommer aldrig att kunna förbereda dig på att din mamma kommer att gå bort, men du kommer känna dig mer "nöjd" om du gjort allt du kunnat/orkat för henne när hon går igenom denna svåra tid. i slutet så tror jag att det är jätteviktigt att man har sin familj nära sig, att ångesten kanske mildras ngt, för att man känner att kärleken e så stark.

Samtidigt så tror jag att min pappa hade så mkt ångest också just för att kärleken var så stark, att han skulle lämna oss, men framförallt så tror jag att han mådde "bättre" (eller vad man nu ska säga) för att vi var runt honom dag som natt.

Jättebra att din familj är stor och din mamma alltid har ngn där!

Kram