Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 9 Mar 21:23

196 svar

hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

Anonym (Jasmin) skrev 2011-03-09 11:05:48 följande:

MIn pappa hade cancer i bukspottskörteln (pankreascancer) När han fick diagnosen hade han en stor tumör på bukspottkörteln och tumörer även på levern och några få på tarmarna och njurarna. Tumörerna blev fort fler i buken och det var svårt att smärtlindra honom i långa perioder : (

Vi visste att han skulle dö inom ett halvår så vi fick bara acceptera faktum : (

Några till tips... när din pappa är riktigt riktigt dålig och inte har lång kvar i livet, fråga personalen hur döende människor kan reagera, så att ni är förberedda, vi fick tyvärr väldigt dåligt med information... så att ni är beredda på ev. dödsångest och annat...

Ha i åtanke att människor som man tror är "borta" av all tung medicinering ooch långt framskriden cancer och som beteer sig som näst intill okontaktbara ändå kan höra och ta in vad som sägs i rummet! så säg inte saker i en en väldigt sjuk människas närhet som du inte vill att denne ska höra... själv förstod jag inte riktigt det till en början... vi fick ingen info om det heller : (

Hur tung det än känns nu kommer du/nu komma ut på andra sidan! sänder tankar och kärlek till er!

Hur reagerade din pappa när han blev riktigt dålig?
Min pappa har ännu inte uppvisat mkt av ngn dödsångest, men det kommer kanske senare?
Vilka saker blev också annorlunda än vad du hade trott?

Tack igen för dina råd

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 12 Mar 16:53

#77

Anonym (Jasmin) skrev 2011-03-10 09:31:07 följande:

När det bara var ett par veckor kvar tills han dog sövde de ner honom i ett dygn för att smärtlindra honom, situationen var extrem och det fanns inga andra alternativ... när han vaknade upp ur koman var han inte sig själv mer. Han stirrade framför sig och var svår att nå. Saker han gjorde var

- blev helt sluten i sig själv, när vi anhöriga var hos honom brukade han inte svara vid tilltal. när en läkare eller sköterska pratade med honom svarade han. Det förbryllade oss. Vi frågade varför det var så och då svarade läkaren att han instinktivt slappnar av med välkända människor, med sina nära och kära och därför inte pratar. Med främlingar använder han sina sista krafter för att ge respons.

- han fick vid några tillfällen panikångestattaker (snabb andning och darrningar)

-ville inte ligga ner, utan sitta (en instinkt aktiveras och döende människor vill ibland inte ligga ner för de tror att de ska dö och människans intinkt kan fungera så att de kämpar emot döden in i det sista, sa sköterska när VI frågade....)

- han kunde inte acceptera att hans kropp inte fungerade utan kämpade för att gå själv, dricka själv osv Vilket inte alls är logiskt eftersom kroppen helt havererat, men det verkar vara en instinkt att kämpa för sitt liv på något sätt...

det här är några av de grejerna som hände oss och alla människor är olika, men det finns vissa typiska saker som kan hända och därför är jag kritisk emot att vi fick så dåligt med information... min pappa var en vältränad och stolt människa, kanske var det därför han inte kunde acceptera att hans kropp la av, vad vet jag... men jag tror att många har instinkten att kämpa på för sitt liv och det är jobbigt att se för de anhöriga eftersom loppet är helt kört i det stadiet...

trots att han hallucinerade ibland var hans hjärna mycket klarare än vad man tror. kvällen i nnan han dog frågade min mamma honom om han ville att jag och min sambo skulle hälsa på honom, han nickade, när hon frågade om han ville att vårt barn, hans barnbarn, skulle följa med och hälsa på, skakade han på huvudet, trots att han älskade sitt barnbarn över allt annat. Han ville inte att hans barnbarn skulle se honom i det tillståndet som han var (och bli rädd av uppsynen). Jag känner min pappa väl och hade redan gissat det så de två sista veckorna när han va "borta" tog jag inte med mitt barn när jag hälsade på

ang frågan om ngt blev annorlundare än vad jag trott, så trodde jag nog inget särskilt eftersom jag var så oförberedd på den så absurda situation jag tvingades in i, att se min älskade pappa tyna bort i cancer...

har du några tankar kring hur du tror att det kommer bli? vill att det ska bli?

Tack för att berättade om dina erfarenheter. Låter otroligt jobbigt...!

Min pappa har nu tackat nej till cellgifter o ska vårdas hemma.
Först av oss o sen av avancerad hemsjukvård....

Jag är rädd för att han ska få mer ont, o få sådana attacker du beslriver att din pappa fick tex. Är rädd för att han ska kvävas till döds o ha panik in i det sista. E rädd för att metastaserna ska sprida sig ännu mer o orsaka ännu mer lidande.

E verkligen rädd.

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 12 Mar 16:54

#78

Anonym (mamma med cancer) skrev 2011-03-10 17:37:15 följande:

Hur går det med din pappa? Ligger han kvar på sjukhuset?

Här har vi då fått lite positiva nyheter. Mamma var på magnetröntgen i tisdags och tumören har då fortfarande inte växt sen cancern upptäcktes. Hon svarar alltså fortfarande bra på cellgifterna. Nu har hon uppehåll i cellgiftsbehandlingen fram till besök hos hennes läkare om 2 veckor. Då ska dom bestämma hur dom ska fortsätta behandling.
Vi åker dit på lördag är tanken så då får vi äntligen träffas igen. Då ska vi stanna i en vecka då begravningen för min faster är nästa fredag.

Oh vad skönt att allt har bromsats upp!!! Håller tummarna! Idag e det lördag o ni e där förmodar jag. Hoppas att ni får en fin tid tillsammans!! KRAM

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 12 Mar 16:56

#79

Anonym (också en dotter) skrev 2011-03-11 23:22:56 följande:

Har inte varit här på ett tag... Vad tråkigt att läsa att din pappa blivit sämre.

Min pappa hade metastaser på skelettet och lungorna (spridd prostatacancer). Han fick strålning den sista veckan 3 gånger för att lätta trycket från de största tumörerna som tryckte på ryggmärgen och gjorde att han fick ont i benen och var totalt orörlig. Detta gjordes dock endast i palliativt syfte, att göra det lite lättare den sista tiden.
Från att han fick "domen" att cancern var obotlig och dödlig levde han i 12 dagar till.
Har pratat med överläkaren som hade hand om pappa på urologen, och det som slutligen gjorde att hans kropp gav upp var en blodförgiftning, sepsis, som varken antibiotika eller kortison bet på.

Han var inte kontaktbar under nästan 2 dygn, de två sista dagarna. Men vi vill ändå tro att han hörde vad vi sa och var "med".

Hoppas att din pappas cancer ändå kan bromsas lite av cellgifter eller annat, bara en liten förändring kan göra mycket, om inte annat för humöret.

KRAM.

Min pappa har tackat nej till cellgifter, tycker det känns meningslöst o jag förstår honom helt o hållet. Han e redan så liten o svag, han orkar inte mer. Nu är förhoppningen att han kan få en fin sista tid med oss, med mininal smärta o så bra livskvalitet som möjligt. Att han får vara med oss, äta, dricka, se på tv, läsa, lyssna på musik osv.

Det gör så otroligt ont. Men skönt att veta att man inte är ensam.

Kram på er alla

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 15 Mar 15:55

#83

Nu har allt blivit ännu värre.
Pappas tarm sprack o han fick bukhinneinflammation.
Har opererats o fått stomi, är om möjligt ännu svagare o mår ännu sämre på alla
sätt o vis.
Den stora förhhoppningen vi har är att han återhämtar sig fr operationen,
o att det blir enklare o mindre smärtsamt för honom tack vare stomin.
Innan har ju smärtan framförallt kommit fr tarmarna o tumören där,
nu kan förhoppningsvis tarmarna avlastas o smärtan inte bli lika stark...

Det är min stora förhoppning, tror ni jag tänker för positivit?
Vill helst inte lura mig själv utan försöker tänka så realistiskt som möjligt.

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 15 Mar 15:59

#84

Anonym (mamma med cancer) skrev 2011-03-13 22:56:43 följande:

Vi är där nu. Så kul träffa mamma igen. Märker på henne hon tacklat av mycket. Har inte träffat henne på 2 månader. Hon har ju myst lite med barnbarnen, men det är inte långa stunder hon orkar vara uppe. Hon mår illa, är yr och måste vila mycket. Vi ska ju stanna ett tag iaf så vi hinner ju ses men det känns jobbigt se hur mamma är så orkeslös.

Vad tråkigt att din pappa känner sig för svag för cellgifterna. Vad orättvist det är med cancer. Hoppas han får börja må lite bättre och den sista tiden blir fin för er.
Kram på dig!

Kan tänka mig att det blir lite av en chock efter 2 månader! Hoppas ni kan ses så mkt som möjligt nu!!

Har hon hjälp av hemsjukvård eller liknande?

Pratar ni mkt om hennes sjukdom? Döden? osv

Vi pratar väldigt mkt om detta. Ngt av det jobbigaste att se - förutom hur ont min pappa har o hur svag han är - är hur ledsen han är. Han är såååå ledsen o det gör så ont i en.

Ska din mamma påbörja cellgifter igen?
Hur länge var det hon hade haft sin diagnos??

Tack för att DU finns, vi får försöka ta oss igenomd etta tillsammans,
Kram

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 23 Mar 23:40

#90

Tack för alla nya svar!
Lovar att svara när jag får mer tid över.
Är så tacksam för att ni finns, även om jag inte svarar, så fortsätt gärna skriva.

Här ser det inte lovande ut. Pappa är nu på hospice. E sämre o sämre.
Situationen är hemskt, allt e så sorgligt. Min pappa har flera grr sagt att han
bara vill få somna in nu. Samtidigt så är han så ledsen för att han måste skiljas från oss.
Gud vad detta är svårt!

Man fattar ibland inte hur man överhuvudtaget orkar själv. Men det e väl som alla säger,
"man är starkare än man tror". Jag förstår faktiskt inte själv att jag fortf sover, äter, klär på mig etc-
Hur fan lyckas man ändå "fungera"? Hur ont det än gör?

E det inte lite så också att man blir "avtrubbad" på ngt sätt, att man orkar inte ta in allt
hemskt hela tiden, att kroppen inte funkar så?

Som ngn smart person ngnstans skrev "det är så att gå upp för en trappa, när man är på
första trappsteget så fattar man inte hur man ngnsin ska orka kunna komma upp, men man tar
det steg för steg"

Och så tycker jag också att det känns. Hade ngn nämnt ordet "hospice" för mig för ett tag sedan
hade jag bara velat lägga mig ner o dö. Nu är min egen pappa där. Det är ofattbart samtidigt som
det är så det är och jag lever fortf vidare.

Är fortf livrädd för framtiden. Livrädd för dödsögonblicket. Livrädd för begravningen (jag fattar inte hur jag
ska orka....)! Livrädd för att aldrig mer få se o prata med min pappa! Jag är riktigt riktigt livrädd. Hur gör man
för att orka? För att vilja leva? för att acceptera?

Usch, det var inget bra inlägg såhär innan man ska gå o lägga sig, en enorm ångest- och gråtattack är nära,
o det vill jag inte ha nu inför natten. Måste försöka vila lite också.

Tack för att ni finns! SOm sagt, jag behöver ert stöd mer än ngnsin, även om jag inte svarar direkt.

kramar

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 24 Mar 10:13

#92

Anonym (också en dotter) skrev 2011-03-24 07:54:52 följande:

Blir så ledsen för din skull när jag läser, TS. Våra situationer har verkligen sett liknande ut...
Pappa ville dock inte somna. Det verkar som din pappa har accepterat läget mycket bättre än vad min pappa gjorde, och det måste ändå kännas skönt på något sätt?
Det är ju svårt att sätta sig in i hur det känns att veta att man kommer att dö.

Min pappa var också på "hospice", en palliativ avdelning. Personalen där var helt fantastisk.

Hoppas att ni får en bra & fin sista tid tillsammans.

Bara ett kort svar...ska strax iväg till Hospice...

Jag vet inte om han har "accepterat" det, jag vet bara att han verkligen har "förstått" det.
Det känns som att han vill somna in för att han är så himla sjuk o dålig o lider både fysiskt o psykiskt,
men att han inte vill pga. oss, hans familj, o för att han älskar allt i livet. Det är så dubbelt.

Han gråter väldigt mkt och det gör så ont i mig.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag ser smärtan i hela hans kropp o själ.
Det gör så ont.
Jag sitter bredvid, håller handen, klappar honom på armen eller kinden, och "väntar ut" gråten, som snart återkommer, men inom mig river det o sliter, fy fan vad jag önskar att jag kunde få ta lite av hans smärta...........

Usch vad svårt det är. Och jag önskar också att det gick snabbt nu, att han slapp lida o "vänta" på det slutgiltiga. Samtidigt så vill jag ha kvar honom så länge som möjligt såklart. Nu kan jag åtminstine hålla hans hand, känna hans värme, se in i hans vackra ögon, höra hans mjuka kloka stämma, be om hans visa råd när det gäller mig själv. Jag får panik när jag tänker på vad som är påväg att hända. Samtidigt så önskar jag för hans skull att det går snabbt. Det är så dubbelt. Tänker jag "normalt"??

Nu blev det inte visst så kort ändå. Snälla forts skriva till mig. jag är i desperat behov av stöd. Jag har familj o vänner men detta "anonyma stödet" fr folk som har varit med om precis samma sak som mig, det hjälper mig fantastiskt.

Puss på er

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 24 Mar 17:02

#95

Anonym (Jasmin) skrev 2011-03-24 11:50:58 följande:

Fina du!

Ja, det gör fruktansvärt ont! Och det är så otroligt sorgligt att se sin pappa så ledsen över att behöva lämna sina nära och kära. De vill inte lämna oss men de/vi har inget val och det är en fruktansvärd situation. Man blir "avtrubbad" för att orka med, för att orka vara ett stöd för den döende. Du är livrädd men du kommer att klara det, människor i hela världen tvingas göra det varje dag, du är inte ensam. Jag var också livrädd...

När min pappa dog var det en lättnad efteråt, hur konstigt det än låter. Och saknaden tar jag i små bitar nu, så mycket jag orkar med. Hur ofattbart det än låter så går livet vidare... När folk sa till mig "när din pappa har dött kan du minnas honom och det kommer ge tröst" tänkte jag att det var fruktansvärt, jag ville inte minnas honom, jag ville ha honom levande!!!!!!

Men nu när en tid har gått kan det vara jobbigare än någonsin för det sjunker in att hans bortgång är definitiv SAMTIDIGT som livet levs och känns normalt...! Livet känns trots det som har hänt vackert...jag kan njuta av livet ändå! Trots att den sorgliga tiden har etsat sig fast i mitt medvetande, så tar de positiva minnena över, all den fina tiden vi fick ihop genom livet. Alla de år kan ingen ta ifrån oss och de värmer. Jag kan höra hans röst inom mig när jag vill, höra hans skratt, han lever i mig, så jag har honom nära mig varje dag...

Håll ut! Sänder massvis med kramar och värme!!

Det är det bla jag är så livrädd för. Precis som du säger, jag vill inte minnas honom. jag vill kunna känna honom. Jag börjar gråta när jag läser ditt inlägg för jag vill inte bara känna honom inom mig, jag vill ha honom utanför i verkligheten. Kunna ringa. prata.. höra hans röst på rikitgt. Just nu kan jag inte förstå att det är en tröst. Just nu känns bara allt hemskt. "Räcker" det verkligen bara med att ha honom inom sig!??? Skulle så gärna att hans själ var hos mig "på riktigt", att han "spökade" hos mig. Det räcker liksom inte bara med att han kommer vara ett minne för mig, jag tycker det känns så otroligt hemskt..........förstår du hur jag menar?
Aj vad det gör ont i mitt bröst o min hals, en stor kula som bara vill spricka.

Anonym (hjälplös dotter) Trådstartaren

Äldre 28 Mar 12:49

#99

Hej tjejer!
Läser tråden om igen o e så glad att ni finns.
vi behöver varandra vi människor.

Sitter på hospice o skriver...pappa sover mer o mer...
samtidigt så e han mkt lugnare när han väl e vaken, det känns skönt.
Man ser inte lika mkt sorg, ledsamhet o ångest i hans blick, kropp o själ längre,
kanske han inte orkar längre? kanske han accepterat situationen lite mer?
Jag vet inte, men det är skönt att han inte är lika "uppriven" längre.

Många kramar! Styrka till er alla!

hjälp! Min pappa har fått cancer! hjälp mig att klara detta

INNEHÅLL