Jag är socialt handikappad ibland...

Jag kænner igen mig i det du skriver, bland annat att vara blyg nær det ær många mænniskor eller træffa någon ansikte mot ansikte. Jag tror inte det ær helt ovanligt att kænna som du.

Du skriver att dina barn nærmar sig skolåldern och du vill bryta ut ur ensamheten. Du kunde kanske engagera dig i Hem&Skola-føreningen (eller som klassførælder) å førhoppningsvis træffa førældrarna till barnens klasskamrater dærigenom, det kunde ju underlætta barnens socialisering i skolmiljøn. Som klassførælder, om man nu fortsatt kør med det, kan du ju vara med å påverka gemensamma fritidsaktiviteter samtidigt som du får træffa førældrarna regelbundet å førhoppningsvis hittar någon att umgås privat med.

Hej,
Känner lite igen mig i det du skriver. Men jag är nog mer av en periodare.....de perioder jag är pigg är jag väldigt social o så men sen får jag mindre energi o blir då mer osocial. Såhär har jag nog varit mest hela mitt vuxna liv och har inte orkat skaffa mig o hålla kontakt med "nya" vänner! Jag har ett par riktigt goda vänner sedan barndomen som jag känner att jag nöjer mig med. Men ibland träffar jag på personer som skulle vara trevliga att ha som vänner.

Även jag är utåt sett ganska glad o social, har bara haft väldigt sociala jobb! Jag har inga problem att träffa nya människor men.....när jag sedan måste träffa dom igen känner jag nån slags ångest o jag "låser" mig! Detta har blivit något bättre med åren o iom att jag blivit mamma......orkar helt enkelt inte oroa mig för vad andra tycker om mig! Men som du tänker jag nu mer på barnen o att de borde ha en mer social mamma.

Ja, det finns säkert nån särskild psykologisk benämning för sådant här beteende. Men du är iaf inte ensam! 

Har tyvärr inte nåt bra tips för hur just du ska göra.....vet bara att jag själv ibland måste tvinga mig till vissa sociala sammanhang med mina egna barn, fast jag själv inte har nån lust! 

Det piggar upp bara av att få svar-samtidigt så känner jag att jag är dålig  på att ta tag i saker och verkligen försöka att göra något åt min situation-jag gör nästan inget för att få vänner, jag borde iallafall anstränga mig gå kurser el dyl.

Jag har satt ut en annons i tidningen, och fick några svar, men det blev inget med det heller.

Jag funderar på att gå en kurs, kanske en språk kurs och försöka samtala med människor där, men jag vet att det är jobbigt när jag kommer dit.

va lustigt. jag var precis ute på en promenad och jag och tänkte att jag ville starta en tråd liknande som denna. och det första jag ser när ja kommer in - högst upp - är just denna tråd.

jag känner iaf igen mig i det ni alla skrivit. jag tror det för min del handlar om ngn slags prestationsångest. ja har svårt att vara mig själv. jag är nog rätt lugn som person, ibland pratar jag mer ibland inte. är nog en tänkare också. precis som dig har jag haft lätt att få jobb, jobbat i sociala jobb..

de jag umgås med är alla nära vänner. man läser mkt om folk som har problem at skaffa nära vänner och bara har en massa ytliga.. för mig är det nog tvärtom. är som att jag först kan slappna av när jag verkligen lär känna ngn. annars blir ja också lätt stel.. känner ngt slags krav.

gick precis och fundera innan jag satte mig vid datorn att jag ska försöka vara mig själv i situationer. vare sig jag är glad, tyst, tråkig, rolig, pratsam, analytisk, djup, ytlig. jag tror det handlar om ens självkänsla. bara man gillar sig själv så gör nog andra det också! ja kan t ex bli att om jag är på humör för att prata mkt, då klankar ja ner på mig själv att ja pratar för mkt och det är därför ingen gillar mig (att ingen gillar mig kommer jag på själv). är ja kanske lite mer tyst så klankar ja ner på det. alltid är det ngt fel.. så jäkla tröttsamt. vet inte om du känner igen dig men det här va som sagt ngt ja fundera på just nu.. har den dåliga vanan att jämföra mig också. suck.. försår inte varför ja håller på så här.

Jag behandlar människor väl, så som jag själv vill bli behandlad, men det fungerar ju inte heller.

Detta är något för en psykolog,  prata med en sådan.

Om denne kan ge dig några råd.

Likaså kan det vara bra för dina barn att få råd av en psykolog så att mönstert bryts 

Jag känner mig också socialt handikappad, på fest har jag aldrig kunnat slappna av och än värre ta en fika på egen hand. Jag blir stel i hela kroppen, lederna blir liksom orörliga och jag kan knappt lyfta koppen utan att använda 2 händer. Jag skakar omedvetet men när det händer så är det extremt jobbigt, vill bara fly. Vet inte vad detta beror på, första gången det hände var jag 16 år och skulle resa på egen hand. Jag skulle köpa något att fika på ett kaffe men kände mig så uttittad att jag började skaka. Sedan dess har detta hänt till och från i olika sociala sammanhang. Jag kan inte slappna av bland okända människor, känner mig iakttagen och uttittad.