Jag har aldrig känt ett behov av att skaffa barn. Jag tycker om barn, det är mer förlossningen och annat som avskräckt mig. Har aldrig känt den här längtan som många beskriver. Hur som haver så mötte jag för 5 månader sedan en helt ljuvlig man med en son på 5 år. Vi har träffats ett par gånger vi 3 och hittat på saker men jag och "pappa" beter oss bara som goda vänner inför sonen än så länge. En kväll var pappa tvungen att åka iväg till kontoret, ca 30 min bort och drog mig till sidan och frågade om jag kunde tänka mig att " passa" sonen den knappa timmen det skulle röra sig om, inga problem för mig och sonen blev glad att han slapp följa med pappa. Då sitter vi i soffan och ser en film, rätt som det är så kryper han över till mig och kurar ihop sig intill mig med en hand på mig och säger " jag tycker om dig". I det ögonblicket öppnades ett rum i mitt hjärta som jag inte visste fanns. La armen om honom och svarade att jag tycker om dig med. Sist när vi åt middag ihop och jag och pappa pratade i soffan efter maten kröp han upp på samma sätt igen. Utan att tänka mig för la jag armen om honom och klappade honom på axeln, som min mamma brukade göra med oss. Sånt värmer mitt hjärta, att han accepterar mig i sin tillvaro. Vi tar det långsamt och har ingen brådska men det känns skönt att han redan nu verkar tycka om mig.
