30+ med första barnet 1-3 år, del 13

Snowgirl, åh vad jag känner igen mig! Precis så där har vi haft det! Nu var det ett tag sedan och numera går det lite bättre. Jag vet inte, men vi kände nog att vi inte orkade ta alla fajter som blev utan att man måste välja. Vi valde att ta de fajter som handlar om mat. Så därför har vi underlättat påklädandet genom att de får se på barnkanalen då.
De står och hänger framför tvn och märker knappt att man kommer och klär av, byter blöja och klär på. Det är ju säkert olika på olika barn, men för oss funkar en så enkel grej. Alla barn är ju inte tv-monster som våra. Men det kan ju finnas andra distraktioner?

Jemema, de där ungarna är fantastiskt bra på att läsa av föräldrars stress! Jag känner igen mig i din beskrivning också. Särskilt G får en busblick i ögat när han vet att han verkligen inte får göra saker, och så gör han det, tittar bakåt och fyrar av värsta smilet. Jag har så svårt att bli arg på honom, men det är urenkelt på A...

A är bättre på att göra som man säger när det handlar om sånt som kan vara farligt, men när man har bråttom... ojojoj. Det är inte klokt vad mycket han "bara" måste göra först, vilka konstiga saker han måste ha med sig till dagis osv.
Jag har provat fulingar som "jamen då åker jag själv då!" och så går jag ut och hämtar bilen, men inte blir de ängsliga eller så av det.

A berättade för mig häromdagen att han ville vara ensam hemma med G och hunden.
"Om vi blir hungriga tar jag bara fram bragokex och äpplen, och jag kan byta bjölla själv. Jag kan hjälpa G också. Och så kan jag släppa ut W (hunden)."
Jag misstänker att det bara är att vänta ut dem och att det går över av sig självt snart. Eller jag hoppas det, i alla fall!
 

Snowgirl jag har slutat duscha innan barnen är på dagis! Man blir ju helt genomsvettig efter att ha klätt på dem, gått till dagis, klätt av dem och gått hem igen. Som grädde på moset brukar jag ta ut hunden direkt när jag kommer hem också. Sen duschar jag och åker till jobbet...

Klokt av dig, asap, det där med att man måste kunna fullfölja. Vi har pratat om det, oftast är det maken som säger till mig att jag måste vara beredd att fullfölja. Strax därefter hör man maken tala om för A att om han inte genast gör x så tänker i alla fall inte han natta... Det är svårt att vara konsekvent! 

A säger ibland att han drömmer om spöken och monster och att det är därför han kommer in till oss på natten. Själv är jag övertygad om att han vaknar för att hans ben är som isglassar. Han sparkar av sig ideligen och vägrar ha på sig pyjamasbyxorna, eftersom det blir så varmt under täcker då...

Vi har "myslampa" i barnens rum på natten, inte för att någon är mörkrädd utan mer för att man ska ha ledljus om de är nåt.
G vaknar ibland och skriker till - ibland fortsätter han skrika, då är det kanske nappen som är borta, och ibland har han redan somnat om när man kommer springande. Men då är det bra att ha lite ledljus så man kan leta napp och fixa till kuddar och täcke och gosedjur, om det behövs. Och se att de sover gott fast de kanske låter ibland.

När A vaknar och byter säng om nätterna måste han ju ha packning med sig: vattenflaskan, lilla kudden, tigern och rävarna. Och pyjamasbyxorna! Ibland fixar han den flytten själv, ibland vaknar jag av att han står vid min sängkant med vattenflaskan och kudden och säger "mamma, kan du ta de här, jag ska hämta djuren och mina byxor?" 

A är inte mörkrädd och monster finns ju bara i sagorna, men han är visst lite rädd för vikarier på dagis...
Hela frukosten tjatade han om att han var så sjuk, han hade "kulor i armen och de rullar iväg till halsen ibland" och inte kunde gå till dagis.
Så kom jag på att de hade haft vikarier häromdagen och lovade att de inte skulle ha det idag utan att allt skulle vara som vanligt, varpå han "blev frisk". Tyvärr visade det sig när vi kom till dagis att de har kvalitetsag idag och ALLA på förskolan är vikarier... Jag trodde det var den 7 mars, för det står på ett anslag i hallen där... 
Jag skäms lite för att jag oavsiktligt lurade honom, men han måste ju faktiskt kunna gå på förskolan även om det är andra där. G har inga problem med det, bara "hans" elefanter är där så vill han vara där. 

Galia, jag minns att jag var rädd för att åka hiss ett tag som liten. Jag har lite svårt att sätta bra årtal på det, men jag minns hissen det gällde (hemma hos mina fastrar som bodde i samma hyreshus) och dess vinröda dörr hur klart som helst. Ena fastern bodde på 6e våningen så det blev segt att gå, pappa insisterade på hissen.
Jag gissar på 5-10 år ungefär. Jag vet helt säkert att det hade gått över när jag 12 år gammal kom till London första gången i alla fall! 

Galia, jag tror det var så enkelt att det var den enda hiss jag kom i kontakt med! Vi bodde på landet och det var bara fastrarna som bodde i "höghus" som jag kände. Jag kan inte minnas att jag vistades på några andra ställen där det fanns hiss förrän på gymnasiet.

PW, min pappa ville testa min icke-mörkrädsla en gång när jag var ungefär 8 år. Det var väl kanske inte så pedagogiskt riktigt, men han frågade om jag tordes gå till "stora stenen" som ligger inne i skogen bakom mitt föräldrahem, ungefär 300 meter in. Ja, sa jag. Du får en femtilapp om du gör det, sa pappa. 
Jag traskade i väg in i skogen, men lite läskigt var det, för det var nåt som knakade i buskarna... jag gjorde det, men hade nog lite bråttom på slutet. Efteråt fick jag veta att pappa hade följt efter ifall jag skulle bli rädd!

Snowgirl, så där tyckte jag Name Its bebiskläder var! Jättefina, men helt omöjliga att få på en liten bebis. Ärmhålen var jättetrånga och bodysarna smala och långa. Hopplöst när det inte sitter bra.

Snowgirl, då tycker jag att du ska låta henne vara arg en stund och klä på när hon har lugnat sig. Den där fasen kommer att gå över, jag lovar!

Hej hej!

Vilken fantastisk natt jag har haft. Jag får nog lägga mig med barnen i kväll.
Först somnade jag i fåtöljen och vaknade vid 1 och stapplade i säng. Strax efter det hörde jag G böka runt och gny inne hos sig.
Jag gick in och då skrek han för full hals, men lugnade sig i min famn och ville strax sova vidare i 90-sängen i hans rum. Nu låg ju redan A där, men de kröp ihop tillsammans och jag la mig skavföttes med dem eftersom jag inte visste hur det där skulle gå. Jag dåsade till lite, men gick tillbaka till min egen säng när de hade somnat om båda två.
Vid fem vaknade jag och hörde G komma kilande:
- Benny! Benny!
- Nej, älskling det är mitt i natten, vi ska inte se på Benny nu.
- BENNYYY!!
- Nej, nu ska vi sova mera.
Då ville han plötsligt sova vidare i sin spjälsäng, så då la jag mig i 90-sängen en stund tills han somnade och gick sen tillbaka till min säng. Knappt hade jag hunnit ner under täcket när A kom tassande och kröp ner hos mig. Vi somnade om och ville INTE vakna när klockan ringde vid 7...
När maken kommer hem ska jag ta in på hotell...